Här har vi alla växt upp.
Söderstadion
Här har vi alla växt upp.
Spårvägen borta på Kristinebergs IP. Vi säger inte att vi längtar tillbaka, bara att man kan gilla en gammal hederlig bortamatch på grön linje. Om det är i cupen, och inte i serien som 1997.
Och att Krillan vore en naturlig hemmaplan för djurgårn, om nu den meningen ens kan finnas. Alla till Grimsta!

Dynamiken på Söderstadion var inte bara hur vi slets mellan lycka och misär, eller alla olika typer av människor som samlades kring en gemensam sak. Söderstadions dynamik fanns också i de olika element som möttes, och i relation till omgivningen. Betong och trä mötte gräs. Grått och grönvitt. Hemma- och bortasupportrar hölls åtskilda av taggtråd, men också ett stort jävla pilträd. Om det blåste och regnade, då blåste och regnade det även på oss.
Inne från den moderna arenan går det egentligen inte att avgöra om man är i Hammarby eller på Gärdet, om man nu inte visste bättre, men Söderstadion var ett med sin omgivning. Från läktaren kunde man se en flagga hänga från balkongen på andra sidan Nynäsvägen. På andra sidan Hammarbykanalen kunde morsan höra målen på Söderstadion om fönstret var öppet, idag är arenan isolerad för att inte störa, och du märker inte ens 1-0 om du fastnat i kön utanför.
Den här bilden föreställer inte vårt vildaste målfirande på Söderstadion, eller det sjukaste tifot. Den föreställer allt det där andra, som vi inte kommer kunna återskapa när vi går vidare mot nya tider.
Men ryck upp er nu för helvete, och swisha igen till tifogruppens och @couldbehantzis sinnesjuka lotteri. Kolla priserna, bland annat den här tavlan, och fråga dig själv om du har råd att INTE swisha igen.
Vad hände med att ge och ta?
Ett par rapp över benen när man var omedgörlig, eller en schäfer hängande i 501:orna om det verkligen ballade ur, sånt kunde vi leva med. Vi ville vara outsiders, och var väl obekväma, störiga och kanske ordningsstörande ibland. Men mest var vi ju bara ute efter ett garv, och även snuten verkade ha den insikten. Så mellan varven kunde dom lokala styrkorna uppenbarligen slå sig ner vid hotellfrukosten och jiddra lite, utan att vara rädda för att tappa ansikte.
Sen dess har det hänt jävligt mycket kring fotbollen. Vi snackar ju helst bara Bajen här (särskilt nu när gnaget skriver motioner om nazistiska värderingar i ungdomsverksamheten), men mycket är förstås allmänt. Trygghet och värdegrund är prioriterat, andelen kvinnor och barn bara ökar, och på delar av arenan är matcherna en ren familjetillställning. Vi är inte längre 5000 packade snubbar, utan 20 000 besökare ur de flesta samhällsskikt. Gott om ”skattebetalare” och ”vanliga medborgare”. Lägg till de sociala projekt klubben driver, så blir det tydligt vilken institution fotbollsklubben är i samhället.
Samtidigt, själva grunden för läktarkulturen är inte bara gemenskap över gränser, eller fiendeskap över andra gränser, utan kanske framförallt känslan av att vara outsiders. Därför kommer det alltid finnas en tätt sammansvetsad kärna på ståplats, som vill leva efter sina egna deviser och inte rätta sig i ledet. Men här måste man ha lite perspektiv. Är det så jävla farligt då?
Det är ingen samhällsomstörtande verksamhet som lett till den här upptrappningen av repressiva åtgärder, utan otillåtna fyrverkeripjäser och mindre ordningsbrott. Vad gäller våldet, så kan ingen hävda att situationen inne på arenorna inte förändrats, genom samarbete och respekt mellan klubb och supportrar, och inget annat.
Vare sig den egna agendan är moralisk, politisk eller ekonomisk, så kommer förespråkarna av repressiva åtgärder inte nöja sig förrän det är tomt eller dött på läktarna. Men det kommer vi ju aldrig låta ske. Så att gå ut och göra antydningar om tårgas i det här ansträngda läget, det är bara ännu ett sorgligt självmål från polisen. Sitt ner för fan, ta lite äggröra och var som folk.
Ursäkta, men kan ”Kärrtorp Ultras” för i helvete träda fram?
Medan vi väntar kan vi prata om den rutiga flaggan med Bajenbusen på. Vi råkar veta att det är en gammal hederlig syslöjdsflagga, som en klassisk karaktär från Huddinge värkte fram på högstadiet, och man såg den ganska ofta i mitten av 90-talet.
Vid tiden för premiären för ett par år sen, så knegade den här snubben på nybygget precis intill Skanstullsbron. Av en händelse hade han precis hittat den här gamla dyrgripen i nån kartong hemma, så på fredagen innan marschen överlämnade han den till sina östeuropeiska kollegor som jobbar hela helgen. Hög moral som dom har, så såg dom mycket riktigt till att den vajade högst upp och längst ut i jämnhöjd med bron, när tiotusentals hammarbyare tågade förbi. Inte ett jävla 90-talsöga torrt.
Oerhört stökig fest 1996. Under 90- talet hade Bajen Fans även några årsmöten på Hammarby Bingo, föreningens egen bingohall på Ringvägen 125. Vi minns det som att dom var ganska snarlika, ett årsmöte var typ som en fest med en ordförande.
Flera av oss Sofiagrabbar hade våra första jobb på Hammarby Bingo. Så här i efterhand fattar man ju att det var ett jävla kanonställe, men som tonåring var det ganska segt, och man gjorde vad som helst för att få tiden att gå. Röka några paket cigg om dagen till exempel, röken låg som en dimma i midjehöjd. Man kunde hetsa nån gubbe vid spelautomaterna eller snacka Bajen i souvenirshopen, som låg inne på Bingon i flera år.
Gubbarna och tanterna kunde verkligen lacka ur och skapa en jävligt hotfull stämning, om man kanske somnade till när man ropade ut nummer eller sålde brickor i fel ordning. Samtidigt var dom fett vidskepliga och helt övertygade om att vi kunde styra vem som vann, så det var inte ovanligt med dricks eller rena offergåvor.
Ett annat sätt att dryga ut inkomsterna var att ta lite stålar ur dagkassan man kvitterade ut varje morgon, gå in vägg i vägg på Krishna under lunchen, och tokmata Jack Vegas. Torskade man fick man ”brist i kassan” och löneavdrag. Vann man blev det Calzone Monte Bianco, stor stark och en tallrik peperoni på kvällen.
Tifotävlingen är igång och det är vackert att se hur @couldbehantzis helt störda infall från i höstas fortsätter att växa. Full uppslutning i alla kanaler den här gången.
Det är ju helt på sin plats att maxa också, vi kommer från ett år där tifoverksamheten nådde sjuka höjder, och dessutom en höst där klasstifon fan radades upp på veckobasis. Förväntningarna på läktarsäsongen är lika uppskruvade som dom på laget.
Vi vill självklart chippa in för en flygande start på tifoåret 2020 och kommer som förra gången bidra med en ramad print av ett originalfoto.
MEN, vi vill också bidra med en tillbakablick till helt andra tider för tifoverksamheten, och helt andra kanaler för att sprida sina bedrifter. Dels som en hyllning till ”18- årige gymnasisten Tomas Tirén från Skarpnäck” och våra andra tidiga entusiaster, men också för att påminna om Hammarbys stolta tradition. Vi tycker det är viktigt att uppmärksamma den för våra egna yngre. Det kan ju även bli en välförtjänt lavett till alla fluktande jävla ollon från mindre klubbar, som envisas med att följa Bajens konton och ändå glappa om vem som är äkta och inte. Vet er plats, vi vet våran.


Året är 1996. Det är möjligt att MFF hade skrapat ihop en klack vid det här laget, det orkar vi inte ens ta reda på. Den var i alla fall inget man brydde sig om. Vad som däremot verkar vara ett tidlöst fenomen där nere i Skåne, är att man envisas med att köra sin flottiga käft om saker man inte begriper sig på. I det här exemplet är det Expressens Mats Olsson – proppmätt, upprörd och efterbliven på klassiskt skånskt manér – som förfasas över det växande fenomenet med bengaler på svenska läktare.
Men vadå, säger nån, var inte alla journalister på den här tiden lika upprörda över bengalerna? Olssons inspel är ju från en tid när Malmö spelade på en öde friidrottsarena framför massa gubbar. Det var ju långt innan Malmö blev Sveriges självklara högsäte för den renläriga ultraskulturen och gick i täten för att den spreds över hela landet?
Nja, från Söder hördes ändå, som så ofta, lite andra tongångar. I Aftonbladet gav Sofias egen Lasse Anrell sin syn på eldandet. Lasse, tokbajare och bosatt vid Färgargårdstorget, denna fett äkta 80-talspärla inkilad mellan Vita Bergen och Hammarby Sjö, hade inga problem med att se det vackra och passionerade i den här senaste formen av kärleksyttringar från läktarna. Att han har ett exceptionellt öga för dynamik och alternativ finkultur blev ju ännu mer tydligt senare, när han hyllade kritaen5a i sin krönika och gjorde fotbolls-VM i deras klassiska tröja.
Så vad är då sensmoralen i den här historien? Ingen alls egentligen, vi håller inte på och uppfostrar folk till höger och vänster. Det överlåter vi till alla vilt svingande färskingar som famlar efter en egen identitet med pekpinnar till andra. Vi kan helt enkelt bara konstatera att Lasse slog ett slag för ett bra bengalinferno, minst ett par årtionden innan Noa Bachner började ordbajsa om läktarkultur. På samma sätt som Hammarby hade en bred och levande ståplatskultur några årtionden innan Malmö hade det. Plus att det kan vara jävligt klädsamt att hålla käften om vad andra är och inte är, när man bara är en parantes i sammanhanget man verkar i.
Förutom att skära, sticka och bränna oss i armarna, brukar vi sen ett par år tillbaka försöka dämpa abstinensen efter fotbollssäsong med att gå på futsal. Inte helt olikt det vanliga laget, så är Hammarby Futsal numera en propagandaspelande jävla vinstmaskin, välsignad med alla möjliga sorters artister och karaktärer, och det gör fan gott för själen att se på.
Futsal är ju annars en av dom sporter där man envisas med att låta nån klåfingrig nolla spela låtar i varenda jävla avbrott. I teorin är det förstås vedervärdigt. Men i Bajens fall är det istället, hör och häpna, som en våt jävla dröm. Eftersom man håller sig rätt strikt till den stora grönvita låtskatten, så blir pausmusiken ett enda långt triumftåg genom decennier av magisk Hammarby- och Södermalmskultur. Så även här är vi i en egen liga. Ni kan ju själva föreställa er hur det låter hos IFK Göteborg, eller AFC Eskilstuna.
Och apropå påhittade kukfittföreningar förresten, i helgen vankas det ju dessutom derby mot dom tappade barnen från Fältöversten. Jo, det är sant, dom ville också spela futsal, och tog över en befintlig förening i seriesystemet. Jaha, och var spelar dom, undrar ni kanske då? I nån gympasal under Hovstallet, där man kan dra fram bänkar till närmast sörjande?
Nej, alla har förstås redan gissat. Eriksdalshallen så klart. Det finns säkert nån krystad efterhandskonstruktion som förklaring till det, men alla vet ju vad det handlar om. Parasiterna kan inte finnas utan ett värddjur, och därför får dom viga sina liv åt att låtsas som att dom inte vill ha vad vi har – något eget. Eget eget alltså, inte nån hämtad tradition från Millwall eller statistlooken från Football Factory. Engelsk kategori B- lantis och vanligt svenskt kontorsmode är i och för sig en rätt unik kombo, men ändå tvek om två utklädnader är lika med en egen stil.
Jaja, skitsamma, vi vevar igång helgens eskalerande DIF-hat med en bild från vår egen boxningsgala i vår egen stadsdel, på två danska herrar som vet när det känns bäst att kliva över rövkörda djurgårdare på innerplan och fira en derbyseger med hemmafansen. Hvergang.
Söderstadion 00-tal, och en svårflyttad samling från Sofia och Högalid. Några på bilden började lira i Bajen ihop redan som knattar, och dom flesta stod i klacken tillsammans sen tidiga tonåren. Äkta, men man undrar ju hur fan dom mår idag?
Mycket osäkerhet inför framtiden förstås. Oundvikligt när man ängsligt bevakar varje ultrassida, allsvensk pod och tyckande tvilling på Twitter. Eftersom stora delar av supporter-Sverige oroar sig sjuka över var Bajen är på väg, så skiter förstås hela den här ligan på sig just nu. Det går helt enkelt inte att bortse från alla larm om tillståndet i Hammarby. Varje vecka är det spiken i kistan för kulturen kring klubben – om den inte redan var död, så dog den nu. Definitivt döende, och egentligen bara ett påhitt från början.
Kommer dom här grabbarna verkligen fortsätta träffa alla polarna vid Nacka på julafton, nu när ett nytt Italienproffs investerar i klubben? Är det värt att gå sin 25:e raka premiärmarsch, när den växt till en enorm karneval för hammarbyare ur alla åldrar och led? Det skaver ju ändå nåt grönjävligt att minoritetsägarna har en relation till LA Galaxy, när man rasar fram efter ännu ett avgörande mot djurgårn, och råkar ta en halvnelson på snubben raden framför, som man minns från en SL-buss till Frölunda 1994, men aldrig vetat vad han heter. Och vad fan är det egentligen värt att rulla ut topplagen i en guldstrid och ta sig ut i Europa, när det görs på konstgräs?
Kanske blir 2020 året som dom här grabbarna tynar bort och tröttnar, på alla jävla nymodigheter och pilar som pekar uppåt hela tiden, och så skiter dom i att förlänga för första gången sen 90-talet. Det vore ju typiskt, nu när det är väntelista för att få lösa säsongsplåt till Sveriges största ståplats.
Eller så kanske dom tacklar den moderna fotbollen som dom tacklat all annan jävelskap klubben fått utstå genom åren? Står stadigt, garvar, sätter sig på tvären när det krävs, och skiter i alla andra. Njuter ett år till av den vackraste fotboll som spelas i landet och firar 50 år som sjungande ståplats, med lika raka ryggar som alltid. Den som är på plats lär märka.