Vi har fortfarande noll att säga om nåt, så idag lämnar vi över till nån som har det:
”Kvällen innan cupfinalen gick jag förbi Kvarnen och skivsläppet med Supportrarnas matchprogram. Platta och program till mig, men framförallt skulle min grabb fylla 16 dagen efter matchen. Jag ville ge honom affischen som matchprogrammet gjort och satt upp i hundratal över hela Söder.
Vanligtvis plockar man väl bara affischerna man vill ha, men här var ju hela poängen att de ska sitta uppe. Jag var nästan rörd till tårar när de dök upp, en så självklar sak, men samtidigt utförd med en sådan otrolig finess, som jag tror vi kanske blivit lite bortskämda med. Det kändes så givet att de skulle sitta på just de här väggarna, men samtidigt svindlande att tänka på allt som hänt sedan begynnelsen här i kvarteren.
Jag velade faktiskt ganska länge kring att köpa den innan matchen var spelad, men skulle det vara någon poäng med presenten, så skulle han ju få den och öppna direkt på morgonen. Omtöcknad och segerrusig, en oslagbar minnestavla av den hittills största dagen i hans unga supporterliv. Det fick vara värt den idiotiska chansningen.
Sonens födelsedag blev faktiskt räddningen till slut. Vad annat skulle bättre kunnat slå hål på den overklighetskänsla och totala tomhet som legat över hela tillvaron sedan sista straffen.
Vi bytte en uppgiven blick och han log snett åt mig när han rullade upp affischen. Jag tvivlar inte en sekund på att han insåg hur storslagen present det kunde ha varit. Kanske att han skulle sätta upp den ändå, sa han, som ett skämt och för att Williot är en jävla hjälte oavsett.
Vi får se hur det blir med det, den här torsken tog så hårt att det gjorde ont att se. Han kanske inte riktigt inser det själv än, men hade Williot istället avgjort där med 10 minuter kvar, så vågar jag påstå att det hade påverkat resten av hans liv. Men mitt hjärta svämmade också över där på morgonen, när jag förstod att han tar torsken som en äkta hammarbyit. Förr eller senare kommer vi garva åt eländet tillsammans. Det är vad vi gör. Minnas det här ihop, som man jämför ärr. Under hans livstid är vi vinnare ibland, men vore det alltid enkelt, då vore han någon annans son.”
I en tidigare tråd gick jag igenom historien om Hammarbys arbete för en utbyggnad eller nybyggnad av Söderstadion, som pågick i minst 30 år innan nya Söderstadion stod klar. 2001 tillsatte Hammarby en projektgrupp och 2002 lämnade man över sin utvärdering till Stockholms stad. I juli 2003 satte staden ihop en egen arbetsgrupp för planeringen av en ny arena. Hur gick egentligen diskussionerna från början och vad var tanken med den nya arenan?
När väl en arbetsgrupp satts ihop var det inte ens en fråga om vem arenan var till för. Det var Hammarbys arena. Söderstadion var namnet som användes. Den enda representanten från en idrottsförening var Hammarby IF. Så här redovisar DN:
När Supportrarnas Matchprogram skrev om arbetet 20 okt 2008 diskuterades stadens arbetsgrupp. Kolla fråga nr 2: ”Finns det några andra idrottsklubbar representerade i stadens arenagrupp? Nej.” Inga andra klubbar var med i planeringen av nya Söderstadion.
När Hammarby IF börjar informera om projektet 2003 talar man om nya Söderstadion:
Samma sak var det i dagstidningarna. I Aftonbladet kan man läsa om ”Hammarbys nya arena” och att ”Nya Söderstadion ska ha en form som inte liknar andra fotbollsstadion”.
SvD skriver om ”hur Hammarbys nya evenemangsarena skulle kunna se ut…” och att ”En ny Söderstadion beräknas vara färdig tidigast 2007-2008.”
2007 är beslutet fattat, det ska byggas en ny arena. SvD sätter rubriken ”Kalldusch för Dif, Bajen kan jubla” och benämner arenan Nya Söderstadion. DN beskriver väl hur läget såg ut och berättar om klartecken för ”Hammarbyarena vid Globen”. Det råder inget tvivel om att det är Hammarbys arena!
Var fanns Dif när det här arbetet startade? Jo, de var inte med i matchen alls. När de vaknade till, ville de först vara kvar på Stadion, sen ville de faktiskt köpa Råsunda tillsammans med AIK. Så här står det på deras hemsida:
I både Aftonbladet och Expressen kan man läsa om tvillingklubbarnas planer att köpa Råsunda:
På sin hemsida skriver Dif att Hammarby vill ”vara kvar på Söder” och att ett samarbete med Bajen därför är uteslutet. Uppenbarligen var Söder inte ett alternativ när Dif själva fick välja.
Dif spelar säsongen 2004 på Råsunda medan man allt mer förespråkar ett alternativ på Östermalm (Expressen). Man föreslår dessutom att det ska ske på Hammarby bekostnad (SvD):
2006 trodde Dif fortfarande på en arena på Östermalm. Dif:s informationschef Jonas Riedel i tidningen Östermalmsnytt: ”För oss är det viktigt att arenan hamnar i närheten av den nuvarande. Det är där vi hör hemma.”
Så här reagerar Difs supportrar när de inser vad som håller på att hända. De vägrar flytta till Bajenland.
2009 skriver pressen fortfarande om nya Söderstadion, arenan som ska byggas åt Hammarbys fotbollslag, här från SVT och Sveriges Radio:
Så sent som 2010 redogör Järnkaminerna för att Dif är helt mot att flytta till nya Söderstadion, som nu börjat benämnas Stockholmsarenan.
2010 skriver Difs ordförande, Tommy Jacobsson, en insändare i DN och menar att ”spela på någon av arenorna som uppförs i Solna och vid Globen har aldrig varit aktuellt för Djurgården.”
Men 2011 går Dif ut med att man redan 2013 kommer flytta “från det vi ser som vårt hem och som vi ser som våra hemtrakter”, till den nya arenan på södra sidan. Nu använder SVT den benämningen som var vanligast fram till att namnet såldes, “Stockholmsarenan eller Nya Söderstadion, som Hammarbys fans kallar den.”
Jag konstaterar två saker för tiden under arenaprojektet:
Namnet Söderstadion förekommer i princip i alla källor och från början är det ingen tvekan om att arenan ska byggas för Hammarby.
Nya Söderstadion var ALDRIG ett alternativ för Dif. Ingen ville att de skulle flytta till Söder. Men Dif hade inget alternativ och fick rätta sig efter vad andra beslutat.
Som avslutning måste man hylla Patric Ljungström. Utan Patric hade förmodligen nya Söderstadion aldrig byggts.
Det känns som om det behövs en repetition på ämnet Söderstadion. Jag rekommenderar att lyssna på Bajenpodden avsnitt 394 eller läsa boken Söderstadion Forever.
Jag vet inte exakt när de första diskussionerna angående utbyggnad av Söderstadion började. Redan 1969 skrev DN om ett Nya Söderstadion med 30.000 åskådare och skjutbart tak.
1982 lämnade Hammarby en önskelista på förändringar till staden. I artikeln säger Hammarby IFs ordförande Lennart Nyman ”Vi har tjatat i många år…”.
Redan 1983 kom drogs ett projekt igång. Fritidsborgarrådet och senare styrelseledamot i Hammarby IF, Ingemar Josefsson, var med och ledde projektet.
Något år senare bjöd staden in till en projekttävling där ett antal byggbolag fick rita förslag för ”Johanneshovs sport- och kulturcentrum”. Den visar ett preliminärt förslag för ny stadsplan för området.
I samband med att staden byggde Globen planderades en ombyggnad av Söderstadion.
Det skulle ta 3 års att bygga en ny arena. Staden ville att Hammarby skulle lämna Söderstadion under tiden. Hammarby vägrade. ”Vi är en storklubb som vägrar att lämna vårt uppdagningsområde” sa Lennart Nyman.
Det som hände var att kortsidorna togs bort och Hammarbys klubbhus och kansli revs.
📷: Hasse Friden
Frågan är om vi någonsin hade kunnat komma tillbaka om vi hade lämnat. Arenabolaget verkade inte vilja ha Hammarby i området. 1991 kunde Hammarby inte längre betala planhyra. Spelarna blev utan lön.
Träninganläggningen på Flaten las ner p.g.a. att Hammarby inte hade några pengar. Staden tillät inte ens Hammarby att komma in på Söderstadion. Tidigare under Globen-bygget hade Hammarbys träningsplaner försvunnit, så laget hade inte ens någonstans att träna.
Sen kom 1998. Publiksiffrorna brakade i höjden. Ni kommer säkert ihåg de gråtande barnen. Nu togs behovet upp en större arena upp av dagspressen. Det började bli svårt för Stockholms politiker att ignorera Hammarby och dess publik.
I början på 2000-talet kom planerna igång på allvar. Både ombyggnad och nybygge var på bordet. 2001 sätter Hammarby IF ihop en projektgrupp och i slutet av 2002 är utvärderingsarbetet är klart och överlämnas till Staden.
En inte allt för vild gissning är att projektgruppen aldrig kommit till ett så snabbt resultat utan det arbete som pågått från tidigt 80-tal.
Hammarby IF har alltså arbetat med en utbyggnad alternativt nybyggnad i minst 30 år innan nya Söderstadion stod klar.
I Myten #2 har vi vigt mittuppslaget åt ett kollage framtaget av genierna på @bajenclubsofia. Kollaget samlar fyra bilder från Söderstadions 90- och 00-tal i en vacker påminnelse om en tid som aldrig kommer komma tillbaka.
Supporterpionjärerna Hammarby var såklart först med fanzine i Sverige (vem är förvånad?). Men faktumet är att vi med rätta kan betrakta oss som nyskapande även med europeiska mått mätt. Det första fotbollsfanzinet, York Citys Terrace Talk, gavs nämligen ut i november 1981. Redan i april 1982 var det första numret av Bajen Fanzine tryckt. Om vi hade varit sex månader snabbare hade vi varit först i Europa.
-Jag hade inte läst Terrace Talk, berättar Håkan Willner, Bajen Fanzines första redaktör. Än idag vet jag knappt vad det var. Det fanns inga andra fanzine att inspireras av heller, om något läste jag New Musical Express.
Under 90-talet infann sig Hammarbys riktiga fanzineboom. 1991 kom Bajenvrålet, 95 Än Går Det Vågor, 96 Tigerrandigt och In Hammarby Veritas, 99 Fjärde Bytet. Då hade tifon dykt upp och fanzinen blev en given kanal för att dokumentera det nya läktarfenomenet, som Bajen var först i Sverige med (återigen, vem är förvånad?). Tifobilder var inget som brukade publiceras i kvällspressen, så när fanzinen visade bilder på tifon var det kanske första gången läsaren fick se dem.
-Jag tror att jag var först med att göra ett mittuppslag med bild, säger Markus Knodt, redaktör för Bajenvrålet. Det borde ha varit 1995, och det var ett kollage med bilder på Söderstadion, flaggor och klacken på ett derby på Råsunda. Jag bad en tjej på kontoret i fabriken där jag arbetade att hjälpa mig med färgkopior till mittuppslaget.
I Bajen Fanzines andra nummer finns en beskrivning om hur det går till på bortamatcher (bild 3). Det spelas hög musik, dricks alkohol och används en tuff jargong. Uppenbarligen fanns ett behov att lära ut hur det gick till att vara fotbollssupporter. Under fanzinens andra våg fyllde kanske mittuppslagen den rollen, fast med tifon? Det handlade om att visa de skeptiska hammarbyarna hur snygga tifon faktiskt såg ut, från andra sidan av de glansiga arken man förväntades hålla upp.
-Jag hade ett kontaktnät på drygt hundra personer från hela Europa som jag bytte bilder på tifon och våld med, säger Markus Knodt. Varje gång man kom hem från semester var det som julafton när man öppnade brevlådan. Kanske låg det någon bild på Inter eller något annat lag med tjusiga tifon man kunde inspireras av.
Idag finns såklart inte behovet av att lära ut hur ett tifo ser ut i ett fanzine. Tifobilder tenderar att komma ut i sociala medier i samma stund som de visas upp på läktaren. Supportrarna är både skådespelare och åskådare, och kan i realtid se hur OH-flaggan de står under ser ut från pressläktaren. Men vi tar varje chans vi får att hylla Hammarbys fanzinekultur och lyfta fram dem som banade vägen. Dessutom får ni som köper fanzinet möjlighet att smycka bokhyllan, korridorsskåpet eller uppslagstavlan på arbetsplatsen. Var sätter du upp mittuppslaget från andra numret? Skicka in till @bajenclubsofia så lägger de upp på story.
In Hammarby Veritas
Bajen Fanzine
Bajen Fanzine
Myten finns att köpa för 30 kr på Söderbokhandeln och 69:ans tobak ellerbeställas via mejl till redaktion@mytenfanzine.se
När IK Frej Täby Herrfotbolls styrelse i juni 2020 beslutade att motionera för att herrfotbollsföreningen skulle lämna alliansföreningen IK Frej Täby, var det en logisk följd av ett tvåårigt samarbete med Hammarby Fotboll, men på ett sätt också slutet på 46 år av herrfotboll på Vikingavallen. 2020 står IK Frej för ett vägskäl: vad ska det egentligen bli av Täbyklubben som tillbringat fem år i Superettan?
Det här reportaget publicerades ursprungligen i nr 1 av fanzinet Myten.
Den 15 juni 2020 träffades IK Frej Täby Herrfotbollförenings medlemmar i Bollhallen i Täby kyrkby. Kallelsen till det extrainsatta årsmötet hade gått ut två veckor tidigare, och var kulmen på en vår som hade tryckt IK Frejs hårt prövade ekonomi till bristningsgränsen. Frej hade sällan haft svarta resultat under åren som gått, och nu hade coronavårens inställda matcher gjort ett prekärt läge akut. När några personer knutna till Hammarbys nätverk av sponsorer erbjöd sig att betala av skulderna Frej samlat på sig var det ett erbjudande för bra för att tacka nej till, och när de närvarande rörde sig mot idrottshallens utgångar hade de fattat årsmötesbeslutet som skulle innebära att Stefan Dejemyr, Lars From, Johan Liljelund och Johan Rydberg lämnade sina platser i IK Frej Täby Herrfotbolls styrelse. De ersattes av Patrik Niklasson, Mattias Fri och Fredrik Österberg, som alla var styrelseledamöter i antingen Hammarby IF FF eller Hammarby Fotboll AB.
Årsmöten i fotbollsklubbar i Division 1 Norra brukar sällan föräras medial uppmärksamhet, de är angelägenheter för de närmast sörjande. Men nu bröts mönstret. Lokaltidningen Mitt i Täby skrev att Hammarby “räddade” IK Frej, vars ekonomi befann sig på ruinens brant. Fotbollskanalen däremot tyckte sig “få uppfattningen” att Hammarby “i praktiken köpte upp” Täbyklubben. Och på fotbollsthlm.se ställde sig Ludwig Persson (den något ledande) frågan om Frej skulle vara “IK Frej eller Hammarby U23?”. Samarbetet mellan Hammarby och Frej var en “sportslig satsning” som inte var “på riktigt”, och de ideella krafter som byggt föreningen “hade lämnat klubben”, menade Persson.
Det var som att hela Fotbollssverige tävlade om att vara den som månade allra mest om IK Frejs arv och historia, men själv visste jag inte riktigt vad jag skulle känna. Det var väl kul för Hammarbys talanger att få matchning i Division 1, men det fanns något som skavde med tanken på en liten förening i ett svårt ekonomiskt läge som måste lämna sin plats till en större klubb i närområdet. Jag började bli mer och mer nyfiken på vad Frejs anhängare tyckte.
Namn
IK Frej Täby, sedan 2011.
Grundad
1968 som IK Frej.
Meriter
Fem säsonger i Superettan (2015, 2016, 2017, 2018, 2019) Segrare i Stockholm Cup 2006
Medlems-antal
Drygt 1000 i ungdomsfotbollen, 200 i herrfotbollen.
Faktaruta
När jag ringer upp Anders Berghagen i juli har IK Frej nyligen besegrat IFK Berga med 3 – 0. Frejs målskyttar – Hampus Söderström, Abdul-Halik Hudu och Albin Mörfelt – är alla inlånade från Hammarby IF. I startelvan fanns faktiskt bara två spelare som inte tillhör Frejs samarbetsklubb: högerbacken Axel Sjöberg, som under säsongens gång kommer kliva över till Hammarby, och målvakten Benjamin Machini. På pappret är Anders Berghagen tillförordnad klubbchef för IK Frej och på föreningens hemsida heter det att han ska avlasta styrelsen och hjälpa till med praktiska frågor.
Men Anders relation till IK Frej är bra mycket äldre än rollen som klubbchef och betydligt mer personlig än vad arbetsbeskrivningen kan antyda.
1968, när Anders var elva år, fanns det ingen idrottsförening i Täby kyrkby, som ligger längst norrut i Täby kommun. IFK Täby och Täby IS höll till i Täby Centrum, och norrut fanns Vallentuna BK, men de flesta ungar i Täby kyrkby åkte inte så långt. De stannade kvar i kyrkbyn, “på landet” som Anders säger, och ägnade sig åt att stjäla mopeder.
– Det fanns ingen klubb som tog hand om oss ungar i den åldern. En kompis till min pappa startade ett hockeylag, som på den tiden kallades Kyrkråttorna. Och min far Åke startade en klubb i bostadsområdet som vi bodde i. De var vänner privat och tyckte att “vi måste göra någonting för ungdomarna här, här finns ju inte någonting”. Och då bildade man IK Frej.
”Första säsongen i Klass 5 vann vi inte en enda match. Men det fanns ju ingen serie att åka ner i, så vi blev kvar i Klass 5 som tur var.”
Namnet anspelade delvis på Täbys förflutna som vikingaby (Frejs oficiella hemsida skryter med att kommunen är “världens runstenstätaste bygd”), delvis på Frejs namnsdag som infaller på Åke Berghagens födelsedag, den 23 januari. Till en början var Frej en anspråkslös förening. Man ägnade sig åt fotboll och hockey, men även frimärkssamling, jazzdans och schack. Det dröjde till 1974 innan klubben ens fick ett herrlag i fotboll. Då växte Stockholm, folk flyttade ut till förorterna och Täby förtätades. Till kyrkbyn kom barnfamiljer och “många såna där gamla avdankade spelare” som Anders säger, som på Åke Berghagens initiativ bjöds in i Frej. A-laget skrevs in i den lägsta svenska serien, som då hette Klass 5. Anders:
– Det är längre ned än gärdsgårdsserien. Första säsongen i Klass 5 vann vi inte en enda match. Men det fanns ju ingen serie att åka ner i, så vi blev kvar i Klass 5 som tur var.
Den säsongen gjorde Anders det första målet i Frejs första riktiga seniormatch, på Täby grusplan 1974. Därefter påbörjades en långsam vandring genom seriesystemen. 2007 vann IK Frej Division 3. Därefter spelade de i Division 2 innan de tog steget upp till Division 1 2010, och väl där blev Frej, som stöttades ekonomiskt av filantropen Thomas Petersson, bara kvar fyra år, innan man kvalificerade sig för kval till Superettan. Kvalmatchen mot Östers IF beskriver Anders Berghagen som “det stora ögonblicket i mitt liv”, och på Vikingavallen vann Frej, anförda av bland andra Christophe Lallet, med tre mål mot noll. Östers IF orkade aldrig vända returmatchen i Växjö. Anders berättar om SvFF:s inspektion av Vikingavallen inför debutsäsongen i Superettan 2015:
– Fotbollsförbundet kom ut på anläggningen och tittade, och sa: det här håller ju inte grabbar, ni kommer ju inte kunna spela någon Superettanfotboll på den här. De hade en lista på femtio punkter, och av dem var det två som var rätt. Det ena var att planmåtten var bra och att bortabussens parkeringsplats var okej. Det var de två sakerna vi hade.
Även över telefon är stoltheten påtaglig i Anders röst. “Jag kan ju hålla på och berätta anekdoter om IK Frej för dig i timmar”, säger han, och bjuder på en om hur det gick till när IK Frej fick sin första tränare.
– Min pappa jobbade i Farsta, så han gick upp tidigt och körde två timmar dit. När tidningsbudet kom och lämnade tidningar på morgnarna, såg pappa att han hade en fotbollsoverall på sig. Vi hade ingen tränare vid det tillfället, så pappa frågade: “spelar du fotboll?”. Och ja, då var han portugis och hade kommit till Sverige för att spela fotboll i Markim-Orkesta. Då frågade pappa: “kan inte du träna IK Frej?”. Jo, så han blev tränare.
”Han var portugis och hade kommit till Sverige för att spela fotboll i Markim-Orkesta. Då frågade pappa: ”kan inte du träna IK Frej?”. Jo, så han blev tränare.”
Nuförtiden är det inga portugisiska brevbärare som tränar IK Frej. Sedan januari 2020 är det Janne Mian som har huvudansvaret, flankerad av Martin Foyston. Utnämningen av Mian och Foyston är ett led i det samarbete med IK Frej som Hammarby tecknade 2018, som till en början innebar att Bajen lånade ut spelare, men som nu kommit att innebära att IK Frej har förlagt sina träningar på Årsta IP och deltagit i en uppvisningsmatch med Zlatan Ibrahimović iklädda Bajendräkter. Spelartruppen domineras av Hammarbyspelare: av de 21 spelare som återfanns i Frejs trupp i skrivande stund är det bara två som inte lånats in från Hammarby (målvakterna Benjamin Machini och Linus Dahlgren, en egen produkt som inte spelat en enda minut i årets Division 1 Norra).
Alltefter att säsongen lidit har även de spelare som utmärkt sig för Frej tagit steget över till Hammarby. Kalle Björklund spelade för laget under säsongsinledningen, men fick göra sin debut för Hammarby i juli. Axel Sjöberg inledde även han säsongen i Frej, men ck senare chansen i Bajen. Lagkaptenen, Abdul-Halik Hudu, blev utlånad till GIF Sundsvall för att få matchning på högre nivå.
Det är förmodligen den typen av truppbygge som provocerar Sveriges fotbollsromantiker: det är uppenbart att Frejs a-lag i första hand finns till för att förädla Hammarbytalanger, och i andra hand för Frejs skull. I en podcast med Norrortssporten beskrev Janne Mian målsättningarna med säsongen såhär: “Det handlar om att fostra spelare upp i eliten. På sikt kan man kanske komma tillbaka till Superettan, det är inte det primära målet just nu.“
Att fotbollskrönikörer och motståndarsupportrar låter sig retas är inte svårt att förstå. Men för den som lever med en liten klubb kan sådana osentimentala lösningar vara den enda vägen ur en hopplös situation. Anders Berghagen:
– Tittar man på det här ur ett lite mer nyktert perspektiv så var det det enda sättet för oss att överleva i det här lilla formatet. Att ha en samarbetsklubb, typ Hammarby, som har en helt annan organisation, som har spelare och så vidare.
Peter Kleve är föreningschef inom Hammarbys ungdomsfotboll. Sedan juni 2020 är han ordförande i IK Frej, och var med på det uppmärksammade styrelsemötet i juni. Om det säger han att mötesdeltagarna var glada över att en lösning presenterats så att herrfotbollen inte behövde sättas i konkurs. Det är inte en helt obekant situation för svenska klubbar i skarven till elitfotbollen. Överlag är det få Superettanklubbar som får ihop siffrorna: i SvFF:s analys av Superettanklubbarnas ekonomi från 2019 rapporterade man det största driftunderskottet sedan Superettan etablerades år 2000, detta trots att Superettan som serie sålde spelare för mer pengar än någonsin förut. Bara fem av 16 klubbar redovisade ett positivt ekonomiskt resultat, resten gick back.
2019 rapporterade SvFF det största driftunderskottet bland Superettans klubbar sedan serien etablerades år 2000.
Men även i denna dystra ekonomiska verklighet särskiljer sig IK Frej, och det negativt. Under sista säsongen i Superettan hade föreningen de överlägset minsta intäkterna i serien: totalt 8,3 miljoner kronor. Dalkurd, som hade näst minst intäkter, hade ändå 6 miljoner mer. Då hjälpte det föga att IK Frej hade Superettans lägsta kostnader, de gick ändå back. När säsongen var färdigspelad hade man ett eget kapital på minus 1,4 miljoner kronor. Så har det sett ut samtliga säsonger som Frej spelat i landets näst högsta serie, med undantag för 2014, då Frej tjänade pengar på en vidareförsäljningsklausul när Sam Johnson såldes från Djurgården till Wuhan Zall. Dessutom var Frej under 2018 indraget i en tvist med Täby kommun över obetald planhyra, för vilket klubben avkrävdes en halv miljon kronor.
Discoverys nya tv-avtal ger Allsvenskan rätt till 562 miljoner kronor och Superettanklubbarna 187 miljoner kronor. Division 1-klubbarna får ingenting.
Och om det var svårt att få ihop räkenskaperna i landets näst högsta serie, är det ingenting mot utmaningen som IK Frej ställs inför i Division 1 Norra. Det är inte för intet som Norrettan brukar kallas för Sveriges dyraste serie att spela i: intresset är litet, sponsorintäkterna knapra och bortaresorna till Luleå hopplöst långa och plågsamt dyra. Dessutom ökade klyftorna mellan de två högsta serierna och Division 1 i fjol. Då skrevs ett nytt tv-avtal med Discovery, som ger klubbarna i Allsvenskan rätt till 562 miljoner kronor och klubbarna i Superettan 187 miljoner kronor. Division 1-klubbarna får ingenting, utan måste förlita sig på matchdagsintäkter – detta i en serie där en genomsnittlig match ses av 372 åskådare. Enligt Anders är det mot den här bakgrunden samarbetet med Hammarby ska ses.
– Om vi inte hade fått killar från Bajens nätverk att gå in med pengar, då hade vi varit tvungna att göra konkurs på herrfotbollen. Det fanns inga andra alternativ.
Huruvida styrelsemajoritet var ett krav för att sponsorerna skulle gå in med pengar är inget man talar högt om. När jag ställer frågan till Peter Kleve svarar han bara att “en förutsättning för medlen som täcker driftkostnaderna var att driften skulle säkerställas”.
En av initiativtagarna till samarbetet mellan Frej och Hammarby var Janne Jonsson, som jobbade som klubbchef för IK Frej mellan 1 januari och 11 november 2019, då han fick lämna i sviterna av klubbens degradering. Janne:
– Jag och Frej skiljdes som vänner, men jag och styrelsen skiljdes inte som vänner.
Att det var Janne som var med och jobbade fram Hammarbysamarbetet är logiskt av flera skäl. Janne är förvisso uppvuxen i Täby, och tillbringade delar av 90-talet som yttermittfältare i IK Frej, men hans familj är hammarbyare sedan tre generationer och själv är han god vän med Jesper Jansson. Enligt Janne var han anställd som klubbchef, men fick inte ägna så mycket tid på att bygga upp organisationen som han önskade. Problemen var för akuta, och Janne fick snarare släcka bränder än planera för framtiden.
Han pekar även på beslutet 2017 att göra om Frej till en alliansförening som negativt för herrfotbollen. Där och då separerades herrfotbollen från övriga sektioner inom föreningen, och det ideella engagemang som byggt IK Frej ska ha gått förlorat. Enligt Janne var ursprungligen idén att ha en trupp med fyra eller fem inlånade Hammarbyspelare, och att låta vissa talanger träna med Hammarby på Årsta. Janne:
– Nu har Hammarby mer eller mindre tagit över IK Frej Herrfotboll. Och det är ju på grund av den gamla styrelsen. Så var det inte tänkt att bli.
Idag är Frej uppdelade i flera olika föreningar, varav ungdomsfotbollen är absolut störst i numerär. I föreningen för herrfotboll finns drygt 200 medlemmar, i ungdomsfotbollen runt tusen. Men de som är engagerade i ungdomsfotbollen har inte rösträtt i ärenden som gäller Frejs representationslag, och tillfrågades inte när man tog beslut om att herrfotbollen skulle lämna alliansföreningen. Inför den här artikeln kontaktar jag flera som är engagerade i IK Frej på ungdomssidan, men samtliga avböjer att medverka. De menar att de inte har någon insyn eller påverkan på herrfotbollen. I praktiken är de två olika föreningar: ett representationslag som finns till för Hammarbys skull, och så ungdomsfotbollen.
I alla fall är det så Hammarby verkar betrakta det. I podcasten med Norrortssporten försvarade Janne Mian träningsmatchen mellan Hammarby och Frej, som ägde rum i april, mot kritik som menade att den gick emot Folkhälsomyndighetens riktlinjer. Träningsmatcher mellan olika lag var förbjudna, men enligt Mian var inte matchen ifråga att betrakta som sådan. “I en träningsmatch, då möter man ju ett annat lag. Det var ju inte så att Hammarby mötte Frej.”, sa Mian. “IK Frej är ju egentligen Hammarbys U23. Det kan man lugnt säga. Det är nästan bara Hammarbyspelare“. En ungdomstränare i Frej som jag pratar med beskriver att samarbetet mellan föreningarna för herr- och ungdomsfotboll fungerar dåligt, och upplever det som att herrlaget skurits bort från föreningen utan att de engagerade i ungdomsfotbollen tillfrågats i förväg. Anders Berghagen ser på det hela med mer ro.
– Det vi vill se på Vikingavallen, det är bra fotboll. Sen om killarna är två från Frej, sju från Hammarby och tre från BP – så har det alltid varit och så kommer det alltid förbli. För mig handlar det mer om att spela rolig fotboll och att njuta av fotbollen. De som har riktigt Frejhjärta ser på precis samma sätt som jag.
Men Hammarbysamarbetet till trots kan det mycket väl vara så att IK Frej fortfarande inte genomlevt sin största förändring. En detalj från årsmötet den 15 juni som inte fick särskilt mycket medial uppmärksamhet är styrelseförslaget om att herrfotbollen ska lämna alliansföreningen, som Frejs herrfotbolls medlemmar röstade för. Om förslaget går igenom, skulle det ha dramatiska konsekvenser för IK
Då kommer namnet Frej bytas ut och vikingahjälmen försvinna ur klubbemblemet.
Frej. När en medlemsförening lämnar en alliansförening måste den utträdande föreningen sluta använda sig av alliansföreningens namn och klubbemblem. Frejs herrfotbollfsörenings 200 medlemmar kommer ha möjlighet att rösta om saken i februari nästa år, men om förslaget inte bestrids kommer namnet Frej bytas ut och vikingahjälmen försvinna ur emblemet. Anders bekräftar:
– Om det nu blir så att fotbollen lämnar, då blir det inte IK Frej Täby som blir namnet på den nya klubben.
Ett klubbmärke som byts ut, ett namn som försvinner och en spelartrupp som koloniseras av inlånade juniorspelare. Om man vill hänfalla åt fotbollsromantik finns det mycket man kan förarga sig över vad gäller samarbete mellan Hammarby och Frej. Men vem ska man hänga? Hammarbys klubbledning, som bara ser om sin förenings bästa, eller Frejs ideella, som försöker undvika sin klubbs konkurs? I slutändan blir frågan om Frejs framtid en fråga om vilket Fotbollssverige vi vill ha. Om vi vill behålla det rådande systemet, med en tredjeliga som det är en förlustaffär att spela i, kan vi nog räkna med att se fler föreningar gå IK Frejs väg. Vad som blir det nya namnet på Frej om herrfotbollen lämnar har man inte tagit ställning till i dagsläget. När jag ställer frågan till Peter Kleve säger han att fokus för säsongen ligger på annat håll. Men för Anders Berghagen är det inget som förtar något av det som IK Frej har åstadkommit. Anders:
– Vi hade det uppe på mötet också, skulle vi ha tackat nej till den Superettan-platsen? Nej, det gjorde vi inte, och vi fick en fantastisk resa. Mötte Helsingborg, spöade dem med 4-0. Det står i historieböckerna.
Myten finns på att köpa på Söderbokhandeln och 69:ans tobak eller beställas via mejl till redaktion@mytenfanzine.se
Det är sju år sedan sista matchen på Söderstadion.
Det var en stor dag, en sorglig dag, en dag av minnen. Hammarby spelade oavgjort mot Ängelholm. Vi hade förväntat oss en kross, så resultatet kändes som en förlust. Samtidigt var resultatet inte det viktigaste.
Kvällen före matchen, några timmar före midnatt gick vi till Söderstadion. Vi ville ta farväl i lugn och ro. När vi kom dit var tifogruppen på plats. Gubbläktaren var öppen. Rickmer var där och bjöd in oss. Han ville visa oss runt. Några andra Bajare dök upp. Idel kända ansikten. Det roliga var att de kom en och en. Vi hade inte bestämt träff. De hade antagligen samma tanke som oss, gå dit och andas och minnas. Jag var tveksam till att gå in i omklädningsrummen. Det är ju heligt. Men vi gick in. Man tittade storögt. Vågade inte röra något. Här har Nacka, Turesson, Kenta lirat.
Att fotboll utan publik inte är lika roligt, det står klart för alla. Lag presterar sämre utan publik, det finns det forskning som stöder. Men även arenor påverkar fotbollen. De flesta har drömt om att en gång få spela på de stora arenorna. Visst vill man även som vuxen bocka av San Siro, Camp Nou, Wembley, fast nu på läktaren. Och visst sitter man och myser när man ser klassiska engelska arenor som ligger inträngda bland tegelhuslängor. En trång gång mellan någons privata trädgård, en brant trappa och mindre än en meter till planen. Och visst skulle Dortmunds gula vägg inte vara någon vägg utan Westfalenstadion.
Jag vill med bestämdhet mena att Söderstadion var en av de arenor som var mest integrerad med sitt lag och sina fans. Det var därför det var så svårt att ta farväl. Söderstadion var faktiskt inte byggd enbart för fotboll. Men visst är det fotboll man förknippar med Söderstadion, och visst är det Bajen man tänker på. Långsidesläktarna var som två megafoner mitt emot varandra. Ljudet bara studsade fram och tillbaka. Frisören på Nytorget påstod att han kunde höra publiken när det lät som högst.
På Söderstadion hade läktarna namn. Inga officiella namn. Vi kallade huvudläktaren för gubbläktaren. Kortsidan vid Nynäsvägen hette helt enkelt Nynäsvägen. Vår läktare hade väl inget namn, där talade man om sektioner. E1. Sektionerna bytte också namn. E1 blev K. Senare började läktaren kallas för norra. På något sätt var det fint. Man kunde höra på varje supporter när de började gå på Söderstadion. Namnen var som årsringarna på ett träd. Samtidigt gillar jag inte väderstreck som namn på en läktare. Det är generiskt. Det skulle kunna vara vilken arena som helst. Vi är Bajen, vår arena är speciell. Norra får dessutom tankarna att vandra till Råsunda. Att Hammarby inte döpt läktarna på nya arenan är mycket konstigt. Det borde inte vara så svårt. Skriv läktarnamnen på biljetterna så börjar folk använda dem. Å andra sidan kanske det ska komma från supportrarna.
Det fanns planer på att gräva ner planen, ta bort banorna runt om plan och lägga till rader ända fram till planen. Även kortsidan vid Nynäsvägen skulle byggas om. Den skulle hänga över Nynäsvägen. Vilken jävla arena det hade blivit.
Det var många som var arga på Hammarby efter sista matchen. Souvenirer hade lagts in en skrubb och börjat ruttna. Var jag arg? Ja verkligen. Men jag hade ju redan tagit mitt farväl natten före match. Och nu när jag ser tillbaka på det, så tänker jag att det här är Bajen. Det är nästan som att en förutbestämd lista bockades av. Ingen vinst, Kennedy gör sista målet, ett långt och konstigt avskedstal och sen ska Hammarby klanta sig. Vi talar om det fortfarande, eller hur? För vi vårdar våra felsteg. De blir en del av vår historia och vårt sätt att se på oss själva.
Vi vandrade runt i Söderstadions inre. Vi gick igenom allt noga för att inte glömma. En dörr var låst. Det irriterade några av oss. Vi hade sett Bajens omklädningsrum, vad kunde vara viktigare än så? Vad var det som var så viktigt att det behövde låsas? Vi tvingade Rickmer att öppna dörren. Ett litet rum fyllt med öl. Det var så mycket öl att backarna gick upp i taket. Ta för er. Vi tog försiktigt, nästan andaktligt. Det var lite som nattvarden. Nacka blod. Vi satte oss på avbytarbänken och drack bira. Det var midnatt och det var fortfarande ljust.
Det har tagit mig 7 år att komma över Söderstadion. Minnena kommer alltid att finnas kvar. De planer Hammarby har lirat på har kallats Söderstadion sedan vi lirade på Kanalplan, via Johanneshovs IP och vidare till just den arena som invigdes 1967. Nu är jag klar att gå vidare. Från och med nu kallar jag vår nya arena inget annat än just Söderstadion. Tomma läktare har påverkat mig mer än vad jag trott. Fan vad jag längtar till Söderstadion.
bajenclubsofia 