1987 hade man fan inga problem. Kolla bara grabbarna, på väg ner till Sofia bollplan, utan ett bekymmer i världen. Obligatoriska gröna knickers på, både statusmarkör ute på grusplanerna och ren överlevnadsinstinkt. Svarta Patricks och ett par gamla slalomhandskar för polaren med målvaktsdrömmar.
En dag som tusen andra, men just den här dagen hade DN skickat ut en reporter till östra Söder för att skarva ihop ett knäck om vårens fotbollsfeber. Det skulle väl spelas nån Europacupfinal och ute i stugorna hade folk säkert inga problem med att hålla på svenskarna där framför tv:n. Däremot var rubriksättaren, förutom evigt dyngrak som resten av dåtidens DN-redaktion, uppenbarligen snett ute när det gällde små grabbar i Barnängen och vad som rörde sig i huvudet på dom.
Maradona, Platini och Socrates, Putte Ramberg och Uffe Eriksson. Walter Zenga och Lasse Eriksson, eller Tomas Turesson och Leffe Strandh från fotbollsskolan nere på Kanalplan. Micke Andersson kunde däremot dra åt helvete, och vem fan brydde sig om Glenn Hysén?
Frågade man fanns bara Bajen förstås. Men här hade någon skitit i att fråga, eller bara skitit i vad man fick för svar. När pärona stolt slog upp tidningen till helgen, hade media hängt ut ungarna som göteborgare. Sanslöst jävla övergrepp.
Medielandskapet, om man med landskap menar bedrövligt träsk, är radikalt förändrat sen 1987, för att inte tala om raset som är dagens IFK Göteborg. Även i Hammarby råder ju ny ordning på ett sätt, men vissa saker verkar ändå bestå.
Oavsett hur bra vi blir kommer vi alltid vara den fula ankungen i fotbollsetablissemangets damm. Det märks i allt från rasande klickhets och skvallerrubriker, till underbetyg i blaskiga bilagor och enögda analyser i tvillingtäta tv-studios.
Passerar man slussen är det samma Söderstadion ungarna drömmer om, det är bara att ringarna på vattnet från dom där första årtagen på Hammarby sjö har blivit större med åren.
Året är 1895. Tre vanliga väckskallar står och spelar mangas utanför krogen Ekorren, där Götgatan 91 ligger idag. Hundra år senare, i dom tre tegelbärarnas hemtrakter på salta sidan av Södermalm, börjar den berättelse ni ska få höra nu. Den tar oss med på några krokiga omvägar, men slutar bara nån meter längre ner på gatan.
Som så ofta med oss, så börjar den här historien med dom ödesdigra omständigheter som sammanföll på Södermalm under 1980- och 90-talen, när det började blåsa nya vindar i bostadspolitiken och nåt gäng från Gävle fick för sig att starta krog på Skånegatan.
Egentligen var det inget nytt att konstnärer och journalister ballade ur på Söder tillsammans med dom som redan bodde där. Men när Hannas krog började locka varenda jävla popband från landet och tidningsollon som Per Bjurman, så var det startskottet för en lavin av nya ställen i våra kvarter. Majoriteten i stadshuset hade samtidigt riggat spelet till fördel för en mer köpstark inflyttande klass och mediafolket. Alla som tyckte dom var nåt ville bo i landets trendigaste stadsdel, och det var ärligt talat bara att klampa rakt in. Östra Söder var under förändring och redan i slutet av millenniet var det ganska chanslöst för många av oss att bo kvar.
Några bengalkast nordväst om Nytan pågick en annan rätt sorglig utveckling. Ett efter ett köptes dom klassiska uteställena och pubarna längs Götgatsbacken upp av samma syrianska nätverk. Törsten på Söder var en uppenbar kassako och strategin för att casha in verkade vara att köpa ett befintligt koncept och inte ändra ett skit. Förutom ägare och personal då, vilket lämnade dom med ett tomt skal, helt utan tradition eller känsla. Uppe på Götgatsbacken var det fortfarande för mycket Vilda Västern för Andres Lokko och dom andra känsliga själarna nere i ”Sofo”, men Söders rättfärdiga väckskallar var nu under attack i ett oheligt tvåfrontskrig.
Om Nada på Åsögatan var en oas i fittnylle-öknen runt Nytorget, så låg den sista utposten i kriget om Götgatsbacken vid kullens fot nere på Medis. På den lilla motståndsfickan Snaps kunde man leva och frodas i allmänt lössläppt atmosfär, det var en rätt stökig vibb och flera Sofiagrabbar i personalen. I källaren drev en minst sagt excentrisk delägare sin egen klubb, en man som med bländande exempel tog strid för rätten att skeva ur på lokal. För oss kom han att bli känd som Grodgubben.
Snaps ångade på som om det inte fanns någon morgondag, men plötsligt kom ett bud från syrianerna som den stora majoritetsägaren inte tänkte säga nej till. Dom två mindre ägarna var mer av eldsjälar och ville egentligen inte lämna, men vägrade samtidigt finnas kvar under den nya regimen och sålde till slut sina andelar.
Vår vän Grodgubben var bedrövad och ute i kylan, med enbart sin sorg och några miljoner på fickan. Som tröst bokade han en dyktripp i Filippinerna och gav sig ut på en karaktäristisk vansinnesrepa för att fördriva tiden fram till avresan. När dagen väl kom tog han med hela sitt sällskap hem när han skulle packa dykutrustningen. Dom övertalades till och med att följa med till Arlanda, för att krama det mesta möjliga ur tiden dom hade tillsammans. Väl framme vid terminalen kom det över honom, det vore alldeles för sorgligt att skiljas från vännerna i det här läget, och avbryta festen som gick så bra. Han var förresten inte alls upplagd för att snorkla i paradiset längre. Istället bokade han med subtila hot in hela sällskapet på ett flyg till Barcelona. Väl där bar det av till Ritz Carlton, där bokades tre sviter i fil och Grodgubben började rådda ihop vad som behövdes i knark- och sällskapsväg. Innan han var helt redo för nästa fas gick bilarna till Prada för en helekipering. Man kan inte gå runt och se ut som en jävla grodgubbe, konstaterade han helt korrekt.
Tillbaka på Ritz flöt timmarna och festen på, vilket helt enligt program innebar en grodgubbe i ostoppbar form, full av upptåg och tilltagande paranoia. Vi lärde oss senare att han nästan alltid tog på sig att leda festen med järnhand, men där i Spanien ställdes ledaregenskaperna på sitt dittills förmodligen tuffaste test. Helt plötsligt uppenbarade sig nämligen den baskiska separatistorganistionen ETA i andra ringhörnan. Ett mycket trovärdigt bombhot hade ringts in och hotellet måste evakueras. På det följde en viljornas kamp av bibliska mått, mellan spansk säkerhetspolis och Grodgubbens osvikliga sinne för festfixeri. Dom skrek, men han höll i. Ingen fick under några omständigheter lämna festen, det var bara att låsa dörrarna och barrikadera sig. När några gråtande tjejer och dom andra tunnbröden till slut kunde ledas ut, satt han tappert kvar och betraktade sin svit utifrån, via livesändningen från nyhetskanalernas helikoptrar.
Men även dom mest episka fester har som bekant ett slut, och så småningom fick vår hjälte ändå ge sig av hemåt, mot Götgatan, med nya stordåd hägrande vid horisonten.
Söder hade alltid haft sina treställen, även om dom inte var lika många på den här tiden som man kanske kan tro. Området runt Medis var dom självklara nöjeskvarteren och det var där det mesta fanns efter att krogarna stängde vid ett.
Vi hade sedan några år kunnat nästla oss in på klassiska Kellys och Bullwinkles, för att leva djävulen bland ensamstående morsor från Hökarängen och random MC-gäng. Uppe på Götgatsbacken var det inte sällan dom tyngre pjäserna från fotbollen som stod i dörren, så särskilt Högbergs var ett säkert kort för oss högljudda och underåriga. Det här var den naturliga miljön för oss, och faktiskt också för häpnadsväckande många A-lagslirare, men klubbar och fester i andra delar av stan hade börjat locka mer och mer. Rövarhak i all ära, men därute fanns annan musik, andra brudar. Man ville förstås vidga vyerna.
När allt kommer omkring var det ändå ödesbestämt var såna som vi skulle finna lyckan till slut. Cigg, fjutt och ljug i Skanstull. Hammarby IF. Eller i upplysningsfilosofen Voltaires bevingade ord- jajaja, allt det där andra är säkert kanon, men låt oss nu odla vår egen trädgård.
Skanstull runt millenieskiftet lockade inte precis några ölkonnässörer och nudelentusiaster. Tvärtom kunde man i lugn och ro sköta sitt på institutioner som Läckerbiten och Broder Tuck, bland fylltanter, bråkiga gubbar och gammal hederlig fotbollspublik. Bostadshetsen hade redan spritt oss i diasporan över Söderort, men Skanstull var vårt och erbjöd allt som behövdes en vanlig kväll, i form av billig bira, maskiner och en air av inpruttat vardagsrum.
Plötsligt slog den gamla bion på Götgatan 93 upp sina dörrar i helt ny skepnad. En full on nattklubb, komplett med neonbaldakin, tunga sammetsdraperier och en mugg som, relativt omgivningarna, kändes värdig Ceausescu. Grodgubben och hans vapendragare från Snaps hade hittat en riktigt stökig finansiär och skulle nu fullända sin grandiosa vision på obruten mark nere vid Ringvägen.
Dekadensen var total. Plötsligt fanns en snitslad bana på 50 meter, som ett jävla pärlband av allt vi någonsin kunde föreställa oss att man behövde. Från tricken var det som bekant två meter till Läckerbiten. I tur och ordning följde sen en bankomat, en buffé av svarttaxis för snabba svängar till Farsta och tillbaka, 7eleven, gyros, och slutligen Skanstulls egna Studio 54. Ibland kunde man kasta om ordningen och till exempel ta gyros i taxin innan man sabbade aptiten totalt. Ibland fyrade man av ett ärevarv upp till Tucken av bara farten, men oavsett körordning var det alltid bock på alla aktiviteter längs the Skanstull Strip, varje vecka. Och själva navet i hela den här degenererade karusellen var så klart det obligatoriska urskevet på Metró.
Dynamiken på Metró var ren dynamit. En krokig pärla med excentrisk inredning, mitt i Fulsöders pumpande hjärta. För att fatta skönheten får man föreställa sig en stor lokal under marknivå, högt i tak och uppdelad i tre nivåer. Det blev ofta febrigt varmt i den packade lokalen och ciggröken låg som smog i taket. Vid entrén låg lilla rummet, inglasat som ett akvarium med egen musik. Högst upp och längst in, på en balkong med utsikt över stora baren nere i mitten, fanns en matsalsdel med glasgolv, vita dukar och en egen bar. Sofia bemannade båda sidor av den, så notorna var ett skämt och klimatet närmast löjligt tillåtande.
Även folket var en dynamisk mix. Det skrevs om Metró som uteställe i pressen, vilket lockade folk från andra delar av stan. Samtidigt var det inget mindre än en uppgraderad fritidsgård för oss Sofiaungar, valfri fredagkväll kunde man gått runt med sin gamla skolkatalog och ledigt bockat av halva högstadiet. Det var ett givet stopp för jämnåriga likasinnade som brukade kröka i kvarteren, så man såg många ansikten från fotbollen. Känslan av att vara hemma och omgiven av sina egna var oslagbar, men injektionen av utomstående innebar också välkomna utmaningar. Vissa att försöka få med hem, andra att häckla eller bunta ihop om det behövdes. Tillsammans med allt man snablade i sig och den överdådiga inredningen, var det en cocktail som lätt steg en åt huvudet. Man var stursk som en jävla Kray-tvilling.
Recensenterna hyllade ofta maten, drycken och kunnandet, men många i personalen var skapta för nåt helt annat än serviceyrken. Vadå gäster, kunde man höra, jag har fan inte bjudit en enda. En annan svarade helt enkelt inte på tilltal om beställningen innehöll Red Bull. För nästan alla som jobbade där hette stället rakt av Metro, vilket ju förde tankarna till matbutiken i Ringen och inte tuben i Paris, som storägaren kanske tänkt sig.
För oss var det som att komma hem. Vi hade ju fötts till denna värld för att bada i rabatterad sprit, streck och cigg. Skrika våra 100 närmsta vänner i ansiktet i lyxig miljö, utan att för den saken lämna Skanstull.
Där och då såg vi mest Metró som den perfekta dekoren för den inbillade filmen om våra liv. Man var ju i den åldern, med en redan grandios självbild påeldad av både hemmaplansfördel och gränslös dopning.
Sanningen var såklart att det var början på det definitiva slutet. Med Metrò blev Skanstull hett, och vi vet alla vad som händer då. Först kommer trendaporna och andra efterföljare, sen flyttar reklamfolket in och till sist är det bara butikskedjor, landsortsbohemer med ingenjörsexamen och innerstadsgnagare som har råd med hyrorna.
Bortsett från nån rökig spelning i Slaktis som det var osannolikt svårt att få pröjs för, så var det länge sen nån av oss korsade vägar med den kanske största dåren vi mött. Med jämna mellanrum funderar man faktiskt på var han kan tänkas pågå nuförtiden.
Grodgubbens legend handlar såklart också om efterkakorna. Iförd en otäck venetiansk mask med fyra decimeter näsa kunde han montera ner sin stora barockspegel, kratta upp till hela festen och tvinga alla att se på film under tystnad. Nu ska vi se Elvis comeback i läder från 1968 och då ska du hålla käft Governor Andy.
Det var dock på Metró han verkligen fick sin storstilade arena. All denna skönhet var ju inte bara skapad av Grodgubben, den var lika mycket skapad FÖR Grodgubben. Där kunde han öka omkring i dyra träningsoveraller med ytterjackan hängande i armvecken som en förstaklassare, cigarettföring som en blaskig aristokrat och ta högljudda klunkar ur sitt fernetglas. Utan att nån jävel la sig i kunde man avsluta exakt varenda kväll med ledmotivet till Miami Vice eller slänga ut ett sällskap på fem, bara för att en av dom önskat en Gessle-låt.
Så varför är det då viktigt att vi berättar historien om vår excentriske vän? Det är det ju inte, det är mest att man gillar att prata. Nån sensmoral finns liksom inte heller. Jo, kanske den att utan sina grodgubbar stannar världen. Och att med riktiga Läckerbiten och Metró så dog nog dynamiken i Skanstull till slut, men precis som med tegelbärarna utanför Ekorren, så har väckskallarna på Söder evigt liv.
Jaha, nån som ska på fotboll på söndag? 21 000 har visst plåt för tillfället. Visserligen har det inte tagits fram nån speciell tröja, det har inte målats några muraler eller släppts några filmer, men just det är inget vi själva behövt förut för träffa polarna och gå på Bajen. Hemsidan är kass, men det kan säkert vara tryck på Kvarnen, Jägarn och Pelikan ändå.
Själva är vi faktiskt rätt taggade på att se den kanske talangtätaste trupp vi haft ta sig an tävlingssäsongen, under en tränare av internationellt snitt. Man har en del frågetecken kring hur färdigt bygget är, men vad som än händer är exakt allt bättre än en enda dag till med efterblivna rykten och illvilligt skvaller, plattformslanseringar i Q2 eller gnäll om nån påhittad jävla jultröja.
Fan vad kul det ska bli att gå på fotboll. Ses på Söder grinkukar!
2023 är det 10 år sedan flytten gick från det Söderstadion vi själva växte upp på – det senaste kapitlet i den över hundraåriga dragkampen om en fungerande spelplats för Hammarby i sin egen del av stan.
För oss blir det ett jubileum med dubbla känslor. För att minnas det gamla och fira det nya tog vi förra året fram en poster tillsammans med katban.se, med den ikoniska skylten och egna bilder från de senaste 10 åren.
Överskott från försäljningen gick till Hammarby IF:s Supporterklubb, som främjat ungdomsidrotten i föreningen sedan 1953. Läs mer om deras arbete eller bli medlem på: hammarbysupport.sportadmin.se
Nu har vi bestämt att öka upplagan och fortsätta sälja postern under 2023. Lagret är påfyllt och den finns från och med nu även att köpa hos 69:ans tobak på Götgatan 69.
Tillsammans med 69:an fortsätter vi skänka 50kr per såld poster till Supporterklubben.
Med hopp om ett värdigt jubileum och ett framgångsrikt år, än går det vågor!
Det finns väl en del att säga om upplägget med lottad hemmaplan för cupfinalen. I princip vore det kanske fetare med en fast finalarena, börja lägga grunden för en riktigt värdig cuptradition. Men som lotterna har gått kan man ju knappast vara missnöjd. I år innebar det ett extra garv åt Malmö, klubben som både envisas med att kalla alla andra för deltagare och samtidigt grina högst och mest om hur jävla förfördelade dom är. Säg en match i Stockholm där dom på förhand inte varit livrädda för massa olika omständigheter, trots att dom tydligen spöar vem som helst med b-laget.
Förutom det vanliga från Malmö, så betyder final på Söderstadion också nåt speciellt på Söder. I skuggan av den bedövande torsken glömmer man lätt stämningen och den förväntansfulla laddningen dagarna innan. Affischerna på elskåpen med den egna talangen, tänk om han blir frälsare framför hemmapubliken innan han försvinner? Matchprogrammets fest på Kvarnen, men också nåt tondövt Intersport-event som vi gamla luffare kunde få reta upp oss på. Fler och fler matchtröjor längs Götgatan ju närmre dagen kom, alla polare man stötte på med bara en sak i tankarna. Vissa blev hotfulla bara man nämnde skiten, medan andra, faktiskt med rätta, var ganska segervissa.
Vi vet alla hur det gick. Alla planeter stod uppradade för en helt tecknad karneval, men det gick åt helvete.
Rent historiskt är det heller ingen skräll att nåt är fundamentalt skevt när Bajen väl vinner. Omständigheterna kring förra årets guld var extremt märkliga, samtidigt som dom ju också var väldigt fina på sitt sätt. Banderollerna på gatorna, bussmottagningen, samlingarna framför tv:n och festen efter slutsignalen som inte gick att tygla. Punschig som man är tillät man sig ändå att tänka att nu, den här gången, vinner vi säkert med perfekta förutsättningar.
Det gjorde vi inte, Williot behöver fortfarande komma hem och frälsa hemmapubliken med en titel. Bajen har fortfarande kvar att avgöra en fullsatt cupfinal. Avskyvärt, men vafan gör man? Livet handlar inte bara om segrarna, det handlar lika mycket om vad man gör medan man väntar på dom.
Om man började sin bana med försäsongsfighter mot lokala gäng på en bottenfrusen grusplan, så blir man ju nästan obekväm av hur jävla fett vi har det nuförtiden. Innerst inne förväntar man sig någonstans att spelarna ska komma ut i knickers i mars. Tårna borde väl värka av kyla i ens egna innefotbollspjuck, när man står där på sidlinjen och värmer sig med burköl och häckel.
När april 2022 kom hade vi redan städat av ett gruppspel i tempererad miljö och ångat vidare genom att slå ut två förväntade toppkonkurrenter i kvart och semi. Dryga 15 000 på läktarna, nervdaller och klara för cupfinal.
Är det inte konstigt ändå, att trots allt det här så har fotbollssäsongen inte börjat förrän man gått över bron? Visst, laget är igång. Sållen på tv är redan varma i kläderna och man har ju hunnit surra en hel del med dom gökar man går mest regelbundet med. Det fattas ändå nåt, tills man plötsligt står där i vimlet på premiärdagen. Fan vad många och vad lyckliga vi är. Fan vad vi trivs bra här, i våra kvarter. Fan vad man älskar alla polarna, både dom som är med oss och dom som inte kunde den här gången. Ses nästa år.
Efter medlemsmötet i veckan slog vi våra mosiga skallar ihop för att kartlägga historiken kring Bajens försäljning av souvenirer. Eller ”merch” då, som det hetat sen kundifieringen av svenska fotbollssupportrar verkligen tog fart.
Några av oss har minnen av att man kunde köpa nån halsduk, vimpel eller tröja direkt på kansliet i Gula villan.
Den lilla butiken bredvid donken i Skanstull, som syns på bilden, öppnade i mitten av 90-talet. Vi var några som hängde där nästan varje dag efter plugget, trots att den inte var större än en liten tobak.
Butiken fick stänga av luddiga anledningar, det man typ vet är att Bajen så klart lagt ut driften på nån jävla skojare, som tog stålarna och drog. Bakom kassan stod däremot en vanlig klacksnubbe, Tommy, som alltid hade tid över för oss glin.
Nån gång efter Götgatan fick souvenirerna ett rum på Hammarby Bingo, runt hörnet på Ringvägen. Det låg precis innanför dörren och var ofta låst. Ville man handla fick man leta sig ner i den inrökta bingohallen och hämta surgubben i cafeterian, som låste upp, stod och väntade och tog betalt.
Efter bingon minns vi vad dom allra flesta verkar tänka på som ”Bajenshoppen”, på Hornsgatan. Mycket kan säkert sägas om den och om sortimentet, men det var skyltat i grönvitt och dom som jobbade där var folk man morsade på runt matcher. Det starkaste minnet är hur man fick köa längs trottoaren för årets säsongsplåt, 13 biljetter som printades ut på plats.
Hornsgatan pratas det ibland om i skämtsam ton från officiellt håll, nu senast under dragningen på medlemsmötet. Att det var en dålig affär kan nog ha berott på flera saker, men för vår del finns det gott om andra värden i frågan. Det är beklämmande hur nedprioriterat det är att Hammarby har något liknande på Söder idag, att vara stolta över och samlas i. Totalt 5 miljoner i intäkter per år är motiveringen till att ha ett hörn av en slätstruken sportkedja som ansikte utåt på gatan.
”Bajenshoppens” historia är uppenbarligen lika stökig som mycket annat genom åren.
När Söderorts gator ekade tomma under midsommarhelgen togs vi tillbaka några decennier i tiden. För vilka av oss äldre kisar och bönor minns inte när industrisemestern kickade in? Söder, och säkert hela stan, tömdes på folk. Gatorna var så gott som tomma på kvällskvisten. Bara du och jonnen. Lilla Paris, Monte Bianco och Flaggan var dom hak som drog mest folk i kvarteren och Sparlivs nere på Folkis var bara Sparlivs. Det där konstiga Pascal var Vapenspecialisten och Nytorget var hemsökt av tjackisarna.
Vi brukade hoja ner till saltlagren i Hammarbyhamnen och åka slalom eller dra till Zinken för att lira boll. Avsluta med ett dopp på Reimers för att sen ta sig hemåt längs Södermälarstrand i sommarkvällen. Ensamma på stritan med vår frihet.
Om man som supporter inte haft sin kultur och tradition att samlas runt hade man aldrig varit bättre än den senaste segern. Säg tex att man stulit, lånat, hakat på, importerat eller ärvt allt man kallar sitt, då är det nog ett obeskrivligt mörker på insidan efter den här sortens torskar.
Vi själva började gå på den tiden man som hammarbyare fick hacka i sig paralyserande förluster med ganska jämna mellanrum. Det hörde till, det gjorde ont, men det naggade aldrig stoltheten i kanterna. Man fick hantera det på olika sätt, genom att vara trognast, roligast, trevligast, värst. Låta högst, synas mest. Ta stolthet i allt som alltid utmärkt oss, Bajen från Söder, och räkna dagarna till revanschen.
Och en sån här dag är det ju tur man står stadigt i marken. Det är ändå en ny sorts torsk på nåt sätt. Man fattar helt enkelt inte att det får pågå, det här angreppet på allt som är heligt för anständiga människor.
Vi kommer ta ett par dar och hålla käften med alla jävla analyser, rykten, övergångssummor och allmänt sportcheferi. Man mår bättre av att snacka lite minnen. Läktarna och gatorna där man växte upp, polare, lirare, resor och sneresor, låtar och ramsor, konstnärer och diverse levnadskonstnärer. Allt det där som särskiljer just vår gamla kvartersförening från valfri annan fotbollsklubb med 100 miljoner på banken.
Ni kommer bli förvånande hur snabbt det kan få helgens nästan fysiska avsmak för kameleonterna från Östermalm att tyna bort. Till sist finns bara en allmän men envis liten irritation som hänger kvar. Fotboll går väl för helvete ut på att göra mål.
Alla kan väl historien om Hammarby IP. Byggd några hundra meter från vaggan i Barnängens fabriker, på initiativ av Hammarby IF, till stora delar bekostad av föreningen själv. Invigd 1915 som ett hem i dom egna kvarteren, ett alternativ till arenorna på Östermalm där idrotten utövades av andra etablerade klubbar.
Kanalplan har genom åren varit hem för dom flesta av föreningens grenar, men när den åter rustades för fotboll 1970 flyttade Bajens nystartade damgäng in. Snabbt blev man ett av dom tidiga topplagen, även om det dröjde till 1985 innan man till slut lyckades vinna en SM-final. Ann Jansson, svensk damfotbolls första fixstjärna, är en av dom gamla hammarbyare som pratat sig varm om den familjära stämningen. Man tränade och lirade matcherna på Kanalen, med Asta Jernspets vakande över spelarna från serveringen i Gula Villan.
I över 50 år har tjejerna haft sitt hem på Södermannagatan, men redan när vi själva sprang där som knattar var idrottsplatsen eftersatt. Det var inte alls självklart att den skulle rustas upp för att klara nya krav för damallsvenskt spel, istället fanns planer på att hänvisa Bajens anrika Söderbönor till Stadion. Eldsjälar i klubben lyckades dock argumentera för att bevara dom sportsliga och kulturella värdena för både Hammarby IF och kvinnors elitfotboll i stan generellt. Bajen Fans samlade in 3500 underskrifter och för en gångs skull tog Stockholms stad förnuftet till fånga i en arenafråga och gick med på att renovera stort.
I och med detta säkrades förmodligen Kanalplans framtid som en levande del av Hammarbys historia, tills vidare i alla fall. Efter 133 år är föreningen fortfarande kvar inom en kilometers radie och det är nog väldigt få förunnat att ha sin första egna idrottsplats både bevarad och aktiv över 100 år efter invigningen. I klubbhuset råder fortfarande full aktivitet och både damlag och flickakademier verkar gå en ljus framtid till mötes. Nu har dessutom Gröne Jägaren börjat nasa blaskig bira i plastmugg från Astas café. Hur kan det finnas nån som inte börjar sin fredagskväll på Kanalplan imorgon?
Hammarby mot påhittade Häcken, 18.00, Södermannagatan 61. Ses där!
bajenclubsofia 