1987 hade man fan inga problem. Kolla bara grabbarna, på väg ner till Sofia bollplan, utan ett bekymmer i världen. Obligatoriska gröna knickers på, både statusmarkör ute på grusplanerna och ren överlevnadsinstinkt. Svarta Patricks och ett par gamla slalomhandskar för polaren med målvaktsdrömmar.
En dag som tusen andra, men just den här dagen hade DN skickat ut en reporter till östra Söder för att skarva ihop ett knäck om vårens fotbollsfeber. Det skulle väl spelas nån Europacupfinal och ute i stugorna hade folk säkert inga problem med att hålla på svenskarna där framför tv:n. Däremot var rubriksättaren, förutom evigt dyngrak som resten av dåtidens DN-redaktion, uppenbarligen snett ute när det gällde små grabbar i Barnängen och vad som rörde sig i huvudet på dom.
Maradona, Platini och Socrates, Putte Ramberg och Uffe Eriksson. Walter Zenga och Lasse Eriksson, eller Tomas Turesson och Leffe Strandh från fotbollsskolan nere på Kanalplan. Micke Andersson kunde däremot dra åt helvete, och vem fan brydde sig om Glenn Hysén?
Frågade man fanns bara Bajen förstås. Men här hade någon skitit i att fråga, eller bara skitit i vad man fick för svar. När pärona stolt slog upp tidningen till helgen, hade media hängt ut ungarna som göteborgare. Sanslöst jävla övergrepp.
Medielandskapet, om man med landskap menar bedrövligt träsk, är radikalt förändrat sen 1987, för att inte tala om raset som är dagens IFK Göteborg. Även i Hammarby råder ju ny ordning på ett sätt, men vissa saker verkar ändå bestå.
Oavsett hur bra vi blir kommer vi alltid vara den fula ankungen i fotbollsetablissemangets damm. Det märks i allt från rasande klickhets och skvallerrubriker, till underbetyg i blaskiga bilagor och enögda analyser i tvillingtäta tv-studios.
Passerar man slussen är det samma Söderstadion ungarna drömmer om, det är bara att ringarna på vattnet från dom där första årtagen på Hammarby sjö har blivit större med åren.
bajenclubsofia 