Året är 1895. Tre vanliga väckskallar står och spelar mangas utanför krogen Ekorren, där Götgatan 91 ligger idag. Hundra år senare, i dom tre tegelbärarnas hemtrakter på salta sidan av Södermalm, börjar den berättelse ni ska få höra nu. Den tar oss med på några krokiga omvägar, men slutar bara nån meter längre ner på gatan.
Som så ofta med oss, så börjar den här historien med dom ödesdigra omständigheter som sammanföll på Södermalm under 1980- och 90-talen, när det började blåsa nya vindar i bostadspolitiken och nåt gäng från Gävle fick för sig att starta krog på Skånegatan.
Egentligen var det inget nytt att konstnärer och journalister ballade ur på Söder tillsammans med dom som redan bodde där. Men när Hannas krog började locka varenda jävla popband från landet och tidningsollon som Per Bjurman, så var det startskottet för en lavin av nya ställen i våra kvarter. Majoriteten i stadshuset hade samtidigt riggat spelet till fördel för en mer köpstark inflyttande klass och mediafolket. Alla som tyckte dom var nåt ville bo i landets trendigaste stadsdel, och det var ärligt talat bara att klampa rakt in. Östra Söder var under förändring och redan i slutet av millenniet var det ganska chanslöst för många av oss att bo kvar.
Några bengalkast nordväst om Nytan pågick en annan rätt sorglig utveckling. Ett efter ett köptes dom klassiska uteställena och pubarna längs Götgatsbacken upp av samma syrianska nätverk. Törsten på Söder var en uppenbar kassako och strategin för att casha in verkade vara att köpa ett befintligt koncept och inte ändra ett skit. Förutom ägare och personal då, vilket lämnade dom med ett tomt skal, helt utan tradition eller känsla. Uppe på Götgatsbacken var det fortfarande för mycket Vilda Västern för Andres Lokko och dom andra känsliga själarna nere i ”Sofo”, men Söders rättfärdiga väckskallar var nu under attack i ett oheligt tvåfrontskrig.
Om Nada på Åsögatan var en oas i fittnylle-öknen runt Nytorget, så låg den sista utposten i kriget om Götgatsbacken vid kullens fot nere på Medis. På den lilla motståndsfickan Snaps kunde man leva och frodas i allmänt lössläppt atmosfär, det var en rätt stökig vibb och flera Sofiagrabbar i personalen. I källaren drev en minst sagt excentrisk delägare sin egen klubb, en man som med bländande exempel tog strid för rätten att skeva ur på lokal. För oss kom han att bli känd som Grodgubben.
Snaps ångade på som om det inte fanns någon morgondag, men plötsligt kom ett bud från syrianerna som den stora majoritetsägaren inte tänkte säga nej till. Dom två mindre ägarna var mer av eldsjälar och ville egentligen inte lämna, men vägrade samtidigt finnas kvar under den nya regimen och sålde till slut sina andelar.
Vår vän Grodgubben var bedrövad och ute i kylan, med enbart sin sorg och några miljoner på fickan. Som tröst bokade han en dyktripp i Filippinerna och gav sig ut på en karaktäristisk vansinnesrepa för att fördriva tiden fram till avresan. När dagen väl kom tog han med hela sitt sällskap hem när han skulle packa dykutrustningen. Dom övertalades till och med att följa med till Arlanda, för att krama det mesta möjliga ur tiden dom hade tillsammans. Väl framme vid terminalen kom det över honom, det vore alldeles för sorgligt att skiljas från vännerna i det här läget, och avbryta festen som gick så bra. Han var förresten inte alls upplagd för att snorkla i paradiset längre. Istället bokade han med subtila hot in hela sällskapet på ett flyg till Barcelona. Väl där bar det av till Ritz Carlton, där bokades tre sviter i fil och Grodgubben började rådda ihop vad som behövdes i knark- och sällskapsväg. Innan han var helt redo för nästa fas gick bilarna till Prada för en helekipering. Man kan inte gå runt och se ut som en jävla grodgubbe, konstaterade han helt korrekt.
Tillbaka på Ritz flöt timmarna och festen på, vilket helt enligt program innebar en grodgubbe i ostoppbar form, full av upptåg och tilltagande paranoia. Vi lärde oss senare att han nästan alltid tog på sig att leda festen med järnhand, men där i Spanien ställdes ledaregenskaperna på sitt dittills förmodligen tuffaste test. Helt plötsligt uppenbarade sig nämligen den baskiska separatistorganistionen ETA i andra ringhörnan. Ett mycket trovärdigt bombhot hade ringts in och hotellet måste evakueras. På det följde en viljornas kamp av bibliska mått, mellan spansk säkerhetspolis och Grodgubbens osvikliga sinne för festfixeri. Dom skrek, men han höll i. Ingen fick under några omständigheter lämna festen, det var bara att låsa dörrarna och barrikadera sig. När några gråtande tjejer och dom andra tunnbröden till slut kunde ledas ut, satt han tappert kvar och betraktade sin svit utifrån, via livesändningen från nyhetskanalernas helikoptrar.
Men även dom mest episka fester har som bekant ett slut, och så småningom fick vår hjälte ändå ge sig av hemåt, mot Götgatan, med nya stordåd hägrande vid horisonten.
Söder hade alltid haft sina treställen, även om dom inte var lika många på den här tiden som man kanske kan tro. Området runt Medis var dom självklara nöjeskvarteren och det var där det mesta fanns efter att krogarna stängde vid ett.
Vi hade sedan några år kunnat nästla oss in på klassiska Kellys och Bullwinkles, för att leva djävulen bland ensamstående morsor från Hökarängen och random MC-gäng. Uppe på Götgatsbacken var det inte sällan dom tyngre pjäserna från fotbollen som stod i dörren, så särskilt Högbergs var ett säkert kort för oss högljudda och underåriga. Det här var den naturliga miljön för oss, och faktiskt också för häpnadsväckande många A-lagslirare, men klubbar och fester i andra delar av stan hade börjat locka mer och mer. Rövarhak i all ära, men därute fanns annan musik, andra brudar. Man ville förstås vidga vyerna.
När allt kommer omkring var det ändå ödesbestämt var såna som vi skulle finna lyckan till slut. Cigg, fjutt och ljug i Skanstull. Hammarby IF. Eller i upplysningsfilosofen Voltaires bevingade ord- jajaja, allt det där andra är säkert kanon, men låt oss nu odla vår egen trädgård.
Skanstull runt millenieskiftet lockade inte precis några ölkonnässörer och nudelentusiaster. Tvärtom kunde man i lugn och ro sköta sitt på institutioner som Läckerbiten och Broder Tuck, bland fylltanter, bråkiga gubbar och gammal hederlig fotbollspublik. Bostadshetsen hade redan spritt oss i diasporan över Söderort, men Skanstull var vårt och erbjöd allt som behövdes en vanlig kväll, i form av billig bira, maskiner och en air av inpruttat vardagsrum.
Plötsligt slog den gamla bion på Götgatan 93 upp sina dörrar i helt ny skepnad. En full on nattklubb, komplett med neonbaldakin, tunga sammetsdraperier och en mugg som, relativt omgivningarna, kändes värdig Ceausescu. Grodgubben och hans vapendragare från Snaps hade hittat en riktigt stökig finansiär och skulle nu fullända sin grandiosa vision på obruten mark nere vid Ringvägen.
Dekadensen var total. Plötsligt fanns en snitslad bana på 50 meter, som ett jävla pärlband av allt vi någonsin kunde föreställa oss att man behövde. Från tricken var det som bekant två meter till Läckerbiten. I tur och ordning följde sen en bankomat, en buffé av svarttaxis för snabba svängar till Farsta och tillbaka, 7eleven, gyros, och slutligen Skanstulls egna Studio 54. Ibland kunde man kasta om ordningen och till exempel ta gyros i taxin innan man sabbade aptiten totalt. Ibland fyrade man av ett ärevarv upp till Tucken av bara farten, men oavsett körordning var det alltid bock på alla aktiviteter längs the Skanstull Strip, varje vecka. Och själva navet i hela den här degenererade karusellen var så klart det obligatoriska urskevet på Metró.
Dynamiken på Metró var ren dynamit. En krokig pärla med excentrisk inredning, mitt i Fulsöders pumpande hjärta. För att fatta skönheten får man föreställa sig en stor lokal under marknivå, högt i tak och uppdelad i tre nivåer. Det blev ofta febrigt varmt i den packade lokalen och ciggröken låg som smog i taket. Vid entrén låg lilla rummet, inglasat som ett akvarium med egen musik. Högst upp och längst in, på en balkong med utsikt över stora baren nere i mitten, fanns en matsalsdel med glasgolv, vita dukar och en egen bar. Sofia bemannade båda sidor av den, så notorna var ett skämt och klimatet närmast löjligt tillåtande.
Även folket var en dynamisk mix. Det skrevs om Metró som uteställe i pressen, vilket lockade folk från andra delar av stan. Samtidigt var det inget mindre än en uppgraderad fritidsgård för oss Sofiaungar, valfri fredagkväll kunde man gått runt med sin gamla skolkatalog och ledigt bockat av halva högstadiet. Det var ett givet stopp för jämnåriga likasinnade som brukade kröka i kvarteren, så man såg många ansikten från fotbollen. Känslan av att vara hemma och omgiven av sina egna var oslagbar, men injektionen av utomstående innebar också välkomna utmaningar. Vissa att försöka få med hem, andra att häckla eller bunta ihop om det behövdes. Tillsammans med allt man snablade i sig och den överdådiga inredningen, var det en cocktail som lätt steg en åt huvudet. Man var stursk som en jävla Kray-tvilling.
Recensenterna hyllade ofta maten, drycken och kunnandet, men många i personalen var skapta för nåt helt annat än serviceyrken. Vadå gäster, kunde man höra, jag har fan inte bjudit en enda. En annan svarade helt enkelt inte på tilltal om beställningen innehöll Red Bull. För nästan alla som jobbade där hette stället rakt av Metro, vilket ju förde tankarna till matbutiken i Ringen och inte tuben i Paris, som storägaren kanske tänkt sig.
För oss var det som att komma hem. Vi hade ju fötts till denna värld för att bada i rabatterad sprit, streck och cigg. Skrika våra 100 närmsta vänner i ansiktet i lyxig miljö, utan att för den saken lämna Skanstull.
Där och då såg vi mest Metró som den perfekta dekoren för den inbillade filmen om våra liv. Man var ju i den åldern, med en redan grandios självbild påeldad av både hemmaplansfördel och gränslös dopning.
Sanningen var såklart att det var början på det definitiva slutet. Med Metrò blev Skanstull hett, och vi vet alla vad som händer då. Först kommer trendaporna och andra efterföljare, sen flyttar reklamfolket in och till sist är det bara butikskedjor, landsortsbohemer med ingenjörsexamen och innerstadsgnagare som har råd med hyrorna.
Bortsett från nån rökig spelning i Slaktis som det var osannolikt svårt att få pröjs för, så var det länge sen nån av oss korsade vägar med den kanske största dåren vi mött. Med jämna mellanrum funderar man faktiskt på var han kan tänkas pågå nuförtiden.
Grodgubbens legend handlar såklart också om efterkakorna. Iförd en otäck venetiansk mask med fyra decimeter näsa kunde han montera ner sin stora barockspegel, kratta upp till hela festen och tvinga alla att se på film under tystnad. Nu ska vi se Elvis comeback i läder från 1968 och då ska du hålla käft Governor Andy.
Det var dock på Metró han verkligen fick sin storstilade arena. All denna skönhet var ju inte bara skapad av Grodgubben, den var lika mycket skapad FÖR Grodgubben. Där kunde han öka omkring i dyra träningsoveraller med ytterjackan hängande i armvecken som en förstaklassare, cigarettföring som en blaskig aristokrat och ta högljudda klunkar ur sitt fernetglas. Utan att nån jävel la sig i kunde man avsluta exakt varenda kväll med ledmotivet till Miami Vice eller slänga ut ett sällskap på fem, bara för att en av dom önskat en Gessle-låt.
Så varför är det då viktigt att vi berättar historien om vår excentriske vän? Det är det ju inte, det är mest att man gillar att prata. Nån sensmoral finns liksom inte heller. Jo, kanske den att utan sina grodgubbar stannar världen. Och att med riktiga Läckerbiten och Metró så dog nog dynamiken i Skanstull till slut, men precis som med tegelbärarna utanför Ekorren, så har väckskallarna på Söder evigt liv.
Ses på Polhem, kamrater.
bajenclubsofia 