Det finns väl en del att säga om upplägget med lottad hemmaplan för cupfinalen. I princip vore det kanske fetare med en fast finalarena, börja lägga grunden för en riktigt värdig cuptradition. Men som lotterna har gått kan man ju knappast vara missnöjd. I år innebar det ett extra garv åt Malmö, klubben som både envisas med att kalla alla andra för deltagare och samtidigt grina högst och mest om hur jävla förfördelade dom är. Säg en match i Stockholm där dom på förhand inte varit livrädda för massa olika omständigheter, trots att dom tydligen spöar vem som helst med b-laget.
Förutom det vanliga från Malmö, så betyder final på Söderstadion också nåt speciellt på Söder. I skuggan av den bedövande torsken glömmer man lätt stämningen och den förväntansfulla laddningen dagarna innan. Affischerna på elskåpen med den egna talangen, tänk om han blir frälsare framför hemmapubliken innan han försvinner? Matchprogrammets fest på Kvarnen, men också nåt tondövt Intersport-event som vi gamla luffare kunde få reta upp oss på. Fler och fler matchtröjor längs Götgatan ju närmre dagen kom, alla polare man stötte på med bara en sak i tankarna. Vissa blev hotfulla bara man nämnde skiten, medan andra, faktiskt med rätta, var ganska segervissa.
Vi vet alla hur det gick. Alla planeter stod uppradade för en helt tecknad karneval, men det gick åt helvete.
Rent historiskt är det heller ingen skräll att nåt är fundamentalt skevt när Bajen väl vinner. Omständigheterna kring förra årets guld var extremt märkliga, samtidigt som dom ju också var väldigt fina på sitt sätt. Banderollerna på gatorna, bussmottagningen, samlingarna framför tv:n och festen efter slutsignalen som inte gick att tygla. Punschig som man är tillät man sig ändå att tänka att nu, den här gången, vinner vi säkert med perfekta förutsättningar.
Det gjorde vi inte, Williot behöver fortfarande komma hem och frälsa hemmapubliken med en titel. Bajen har fortfarande kvar att avgöra en fullsatt cupfinal. Avskyvärt, men vafan gör man? Livet handlar inte bara om segrarna, det handlar lika mycket om vad man gör medan man väntar på dom.
Perfekt resultat igår, men överlag ingen strålande match av Bajen. Den här norrmannen däremot, han är helt tecknad? Hulk, geni och konstnär i ett, hög på läktarsång och hundra i alla intervjuer. En ledare på exakt alla sätt.
Fem baljor och marginalerna med sig vittnar om kvalitet, men också om ett lag i harmoni. Det kunde absolut varit annorlunda. En tongivande spelare som ballar ur, sanktioner från klubben och hemmapubliken som högljutt visar missnöje, sånt kan spöka i en grupp.
För oss personligen är den där situationen utagerad, alla inblandade har gjort klart var dom står. Nu vet vi dessutom vad som händer om han gör mål. Ingen av oss kollade en sekund efter numret på ryggen, man exploderar ju bara när nätet rasslar. Bajen gjorde mål, inte så mycket mer med det. Fin rörelse, grym pass, bra avslut.
Vi kommer aldrig känna nåt för den här spelaren igen, men det är ärligt talat rätt löjligt att tro nåt annat om fotbollsspelare 2022, än att dom jagar dom stora kontrakten. Kan ske på lite olika sätt, men det är standard. Ännu löjligare är spelarens drama på insta, men det är också typ hela grejen. Spelvägran verkar ju ha varit tidningarnas påhitt, och alla svalde det girigt.
Folk tycker såklart olika om det här, precis som det ska vara. En grej som däremot inte är hälsosam är det här överdrivna jävla poserandet om modern fotboll. På vissa håll är det värre, men man ser det även hos oss. Nån får gärna förklara vad det är man bekämpar om man skulle hedersbua ut en egen spelare resten av säsongen, eller tiga ihjäl ett mål. Förutom sin egen ängslighet över vad riddarna i andra lägret ska säga så klart. Skulle man tro antagonisterna är allt annat än just detta att ”förlåta spelaren” och hylla den tv- och agentstyrda fotbollen.
I vår bok kan det inte bli mer modern fotboll än när det är tio gånger fler som drevar på nätet mot den egna målvakten än som faktiskt dök upp på derbyt. Nu verkar hon visserligen rätt punschig, men det säger ändå en del om muppgänget som alltid har mest åsikter om vad Bajen gör.
Nu tänkte vi njuta en stund av toppen, ses vi på medlemsmötet för lite vanligt tjafs hammarbyare emellan.
I våras åkte vi hem från dom värmländska skogarna med tre pinnar trots en tät och rätt brunkig match, enda målet av Edvin Kurtulus på fast situation.
Jävligt nice, men ikväll ska bruksmupparna få känna smaken av konstgräs, skrytbygge och allmän storstadsproblematik. Framåt och uppåt Bajen, KROSSA DEGEN!
Vi skulle aldrig byta polarna mot pokalerna, ens på en budis. Vi skulle aldrig byta en sekund av vår historia mot Malmös. Tvek om man skulle byta en enda lirare i finalen mot någon i Malmös omtalade supertrupp och framförallt skulle man ju aldrig byta bort parentesen Milos horeri i höstas.
Finalen var en torsk som aldrig kommer sluta svida, men så som vi genomförde den ska vi ändå gå rakryggade. Och idag drar vi ut i landet igen, med lika många pokaler som sist men också lika många polare. Drömmen om den stora bucklan lever än.
Kanske den mest äkta parollen av dom alla, om man frågar oss.
Förutom den fina metaforen och referensen till rötterna i Barnängen och rodden, så syftar den ju på ett av föreningens allra viktigaste särdrag genom åren. Det spelar ingen roll hur många gånger vi varit nere för räkning, att kasta in handduken har aldrig funnits på kartan. Vi har aldrig brytt oss om vad rikare och mer framgångsrika klubbar, tidningar, förbund eller politiker hittat på. Runt Hammarby sjö pågår livet för hammarbyarna, oavsett vad.
På senare år har vågorna också börjat få en lite annan mening för oss. Hotet är ju inte längre konkurs eller att stå utan träningsplaner, utan snarare att det går för bra. Förstå oss rätt här, det är inte det där trötta krönikörtramset om att bajarens supporterskap på nåt sätt skulle vara hotat av framgångar. Vi står på axlarna på dom som gått före oss, och vad som händer idag ändrar inte historien. Vår berättelse kommer alltid vara den om en klubb som fått slå sig fram under svåra förutsättningar och aldrig fått något gratis av fotbollsetablisemanget. Så det är ju snarare tvärtom, hit med dom där jävla gulden nu, inte en dag för tidigt.
Vad vi menar är att det är nya spelregler för fotbollen, det är en verklighet som alla klubbar lever i oavsett nivå av självbedrägeri hos deras supportrar. Och i den här nya fotbollsvärlden gör ju Bajen det jävligt bra. Man är liksom inte orolig för att det är klåpare bakom rodret.
Det betyder kanske att vi ska låta proffsen navigera efter den nya kartan. Men det betyder inte att transfers, sponsoravtal och rättigheter är det vikigaste i alla vägval. Numera kanske man kan tänka att det är vi på läktaren som är vågorna på Hammarby sjö, när officiella ska kryssa fram i företagandet. Låt det aldrig sluta storma runt matchtröjor och obekväma motioner, och låt ingen glömma vad det är som gjort den här klubben till vad den är. Än går det vågor!
Knappt 30 år efter våra första bortamatcher är mycket likadant. Samma gamla polare som följer laget från kvarteren, till samma gamla hålor runt om i landet. Eller likadana hålor runt om i landet, om man ska vara petig.
Samma hets att pröjsa säsongsplåten, samma väntan på att den faktiskt dyker upp. Samma tvivel på att Bajen får ihop det tills det drar igång, samma dröm om att det här kan vara säsongen som det händer. Samma värme när man återser alla välkända ansikten, som man aldrig hörs med men alltid träffar igen.
Mycket har också ändrats så klart. Det är många andra som vill vara med nu, familjer till alla ungar som spelar för föreningen, folk som upptäckt fotboll eller flyttat hit, stora företag som kastar pengar efter oss. Vi har fina anläggningar, proffsiga anställda, spelare som bara är på genomfart. Plötsligt är vi ett kortare stopp på vägen under en internationell karriär.
Många grejer hade vi nog inte ens trott om nån berättat det då, när vi började gå. Den som sagt att gårdare och gnagare skulle börja tävla om att bo på Söder hade blivit både utskrattad och bortkörd. Å andra sidan, gentrifiering hade man kanske gissat att det var en könssjukdom. Det var på den tiden gnaget tyckte allt var slödder söder om Slussen, och djurgårn var nöjda på Östermalm och behövde inte uppfinna var dom hörde hemma hela dagarna.
Hur som helst, världen kommer fortsätta snurra. Och för oss fortsätter den snurra runt Hammarby sjö. Ses i vimlet alla vänner.
17 långa månader sen dom flesta av oss stod på läktaren.
Man har ju gått över gränser förr för att komma över plåtar eller ta sig in på en match. Däremot har man aldrig behövt förnedra sig som den här gången, från näshöjder och annat skit som mätts ut, till utstuderad digital tortyr och en hel kasse avskyvärda konton och appar.
Störd som man är (och förstås lyckliga vinnare i den ovärdiga tombolan), är allt det där glömt idag. Idag börjar vägen tillbaka till livet och just nu klarar man knappt tänka på när Kenta drar igång. Det senaste året har varit en sån jävla prövning och det går nog inte fatta hur skönt det kommer bli att vara på plats igen, tillsammans. Men med flaxet i fredags kommer också ansvar idag.
Hur mycket vi än hugger i blir det såklart bara en blek kopia av vad det ska vara, och många får fortfarande inte komma in. Så till Söderstadion fortsätter vi tills vidare att säga – Vi ses snart igen.
Men till er andra på plats idag – nu kör vi. Idag ska vi fan chocka både våra egna och övriga med hur 7000 glest sittande hammarbyare låter. Idag börjar Allsvenskan på riktigt.
Av många trötta prylar folk verkar ägna sig åt i dagarna, så är väl kanske jämförelser mellan cupseger och ligaguld en av dom allra tråkigaste. För oss själva är det också helt poänglöst att jämföra 2001 med 2021. För det första skulle en så monumental urskevning antagligen inte tolereras numera, varken av ens kropp eller samhället i stort. För det andra påverkas man nog lite annorlunda när man äldre. Om man blev Gazza hemma hos Elton John i två veckor då, så blir man en blöt påse muffins i en månad nu. Man kunde se det på dom äldre förra gången, så fort den första lättnaden och lyckan vrålats ut klappar man bara rakt av ihop.
Kanske är det så enkelt att man hunnit lida, våndas och noja dubbelt så länge nu, men det där är inte viktigt. Vi är alla så otroligt förtjänta av den här titeln. Gamla som unga, vi hör till de få som kan fira.
Mästare är mästare, inget mer med det, och det smakar så oerhört jävla bra. Men när röken lagt sig så är det inte bara cuptiteln som känns historisk. Det här var dagen när livet återvände, när alla var tillsammans igen. Restriktionerna kommer tynga oss ett tag till, men det här var det ultimata kvittot på att ingenting har dött. Tvärtom. Nu är det inte långt kvar, sen vaknar läktarna på Söderstadion, ännu starkare än innan.
Förresten var det inte bara gnaget, djurgårn och en pandemi vi sjasade bort under det här cupäventyret. Kritiserade nyförvärv och den outgrundlige Mads Fenger visade osannolik kyla och mest vilja i en helt jävla ödesdiger straffläggning. Osten klev fram och avgjorde. En av våra egna smålog faran rakt i fejset, rullade retfullt in en straff och bärgade sin första titel som 18-åring. En ifrågasatt tränare, som svarar ”detsamma” när man gratulerar honom, röjde alla tvivel om att man kan vara både en av oss och en guldmakare. Hammarby halade helt enkelt fram veken och bad övriga att dra. Bäst när det gäller.
Nu har vi vår historia, vi har nuet och vi har framtiden. Grattis alla Hammarbyare, vi ses snart igen!
En sån här vecka har vi väntat på i över 10 år. Bajen lirar cupfinal på söndag och man kan inte ens fatta hur chefer, partners, barn och annat pack förväntar sig att man ska kunna fungera mer än hjälpligt just nu.
Den som är överraskad över att laget bidrar med maximal ångest genom att klappa ihop totalt veckan innan finalen, den kan inte ha varit med särskilt länge. Rätt jävla färsk är man också om man dras med i allt jävla skvaller, skitsnack och allmänt tyckande som exploderat de senaste dagarna.
Bajen lirar för en titel på söndag. Då kommer varenda praktikant på varenda överflödig fotbollssajt hoppa på uppmärksamhetståget. Varenda tyckande tvilling kommer grotta ner sig i allt som har med Hammarby att göra, för att hitta nåt att klanka ner på och byta ämne. ”Sportjournalisterna” har dygnetruntribba, rivalerna har panikångest, men gemensamt för dom allihop är att dom ber till alla gudar dom har att det går åt helvete.
Så vad gör då hammarbyarna den här veckan? Vissa kanske vänder ångesten inåt, några stoppar huvudet i sanden helt, medan andra far ut i diverse bisarra ritualer och ticks. Men framförallt laddar Södermalm och Söderort upp för folkfest på krogar och i vardagsrum. Här sluter vi upp bakom laget, tränaren, sportchefen och varenda jävla anställd eller frivillig som finns i klubben, inför matchen som bara ska vinnas. Resten tar vi sen.
Ja just det, vi smiter även förbi bolis och fyller en väska för gatufest på Söder, eftersom difpesten fortfarande härjar och krogarna stänger 20.00.
Att det sticker i ögonen på tvillingarna och fotbollsetablissemanget från Malmö och Göteborg när Hammarby drar fram, det är inget nytt fenomen. Här kommer dom tågande igen, kuken fram, och för mest oväsen av alla. Sjunger ut oss, sopar oss i backen, garvar, hånar och firar livet. Vad i helvete är det frågan om, det är ju inte dom som vinner?
Hammarbyarens orubbliga stolthet kommer inifrån, och ur rötterna. Och det kanske är precis därför mer framgångsrika motståndare alltid behövt ta varje chans att försöka spotta på oss och sparka neråt. För enligt pokalskramlarnas logik har Bajen aldrig varit värda mer än en axelryckning, men märkligt nog lämnar vi sällan någon oberörd. Genom decennierna har det hetat att vi är förlorarna, dom utslagna, slödder och smuts. Söderstadion ramlar ner, ett ruckel jämfört med förbundets egna arena eller skrytbygget från OS 1912. Södermalm är alkisarnas och pundarnas stadsdel, vilket sjukt nog lever kvar i jargongen, även fast blöjor på varenda ståplats låtsas knarka och snobbarna vill bo på Söder.
Samtidigt har ju den mytiska bilden av en hammarbyare också tilltalat många utomstående – den lite sargade, rappkäftade levnadskonstnären som älskar sina lirare, som slår ur underläge men alltid sluter upp. Som överlever mot alla odds, på sin stolthet och med sin galghumor. Och om man verkligen tänker efter, så kanske den tilltalar fler än man tror?
För om djurgårdaren som aktivt valt att följa Napoli och West Ham skulle få födas igen, är vi verkligen helt säkra på att han skulle vilja lajva Millwall-ramsor med innebandyspelare, Handels- studenter och brillormar från Kungsholmen? Medaljerna verkar ändå inte vara prio ett, när man fick välja. I Malmö är man såklart stolta över sina titlar, det hade vi också varit, men det är väl ändå tvek om alla orten-chica ultras hämtar inspirationen hos Real och Bayern München? Exakt, det är underdogen med det stora, hårdnackade följet man alltid apar efter. Diffen leker Peaky Blinders, inte The Crown. När chansen att dikta upp en bakgrund i kåkstaden plötsligt dök upp, då var det fan långa benet före till tryckeriet.
Den här sortens personlighetsstörning och anknytningsproblem på gruppnivå har man ändå vant sig vid. Men vi hade faktiskt inte förutsett hur jävla illa det skulle brinna i huvudet på övriga, bara för att vi börjat bygga en sportslig verksamhet värdig klubbens genomslagskraft i övrigt. Plötsligt heter det att gamla Söderstadion var äkta. Bajen har alltid haft en speciell kultur, den borde man värna. Många slår en full rundpall, nu är det Hammarbys identitet som underdog, dom väderbitna förlorarna, som är det mest värdefulla vi har. Man hänvisar till riktiga gamla bajare man känner, som lider, och varenda jävla såll med fungerande tummar har en analys om vår historia kontra vår nya, förkastliga riktning. Alltså den där den sportsliga organisationen växer, bygger nytt, går i täten och utvecklas. Som att dom två skulle utesluta varandra, eller att vi som lever och andas med klubben inte skulle fatta var svårigheterna ligger.
Kindlund uttryckte en väldigt nykter syn på saken nyligen – vi är villebråd nu, alla vill se oss falla. För journalisterna handlar det så klart bara om uppmärksamhet. Inget utom Zlatan ger så mycket klick som dåliga nyheter om Bajen, för det hugger alla på, även vi tyvärr. Men när det kommer till dom traditionellt framgångsrika klubbarna, så vill dom att vi ska veta vår plats.
Det där är en urgammal härskarteknik, men helt förgäves i det här fallet, eftersom vi aldrig rättat oss efter nån och knappast kommer börja nu. Det kommer vi inte heller göra den dagen resultaten går emot oss igen. Men just den grejen är tydligen så jävla svårsmält att nån ordningsman i balaklava övervann sin dif-hand och ritade en informationsplansch till twitterkriget. En tydlig instruktion att stå med mössan i hand och respektera Malmö och Göteborg, och att försöka sätta lite tryck på Bajen att sluta väsnas, med hjälp av besvärade miner och grupptryck från andra kompisar med många medaljer. Kompisar som direkt hakade på, tills dom upptäckte att vi ÄLSKAR hur den beskrivningen fångar vår attityd. Och att dom själva ser fett löjliga ut där dom står och sneglar.
Bild: @difenderssthlm på twitter
En sak har i alla fall blivit väldigt tydlig i den här högljudda debatten om Hammarby, som engagerar så många utanför dom egna leden. Nu när vi börjat flåsa dom i nacken rent sportsligt, så finns ett stort och nyfunnet intresse att istället diskutera massa andra värden runtomkring. Där har vi i och för sig utmärkt oss i alla tider, men det blir också allt viktigare att ifrågasätta. För vad har dom kvar, när vi är vi, och vinner? Maratontabellen? Hahaha.
bajenclubsofia 