Av många trötta prylar folk verkar ägna sig åt i dagarna, så är väl kanske jämförelser mellan cupseger och ligaguld en av dom allra tråkigaste. För oss själva är det också helt poänglöst att jämföra 2001 med 2021. För det första skulle en så monumental urskevning antagligen inte tolereras numera, varken av ens kropp eller samhället i stort. För det andra påverkas man nog lite annorlunda när man äldre. Om man blev Gazza hemma hos Elton John i två veckor då, så blir man en blöt påse muffins i en månad nu. Man kunde se det på dom äldre förra gången, så fort den första lättnaden och lyckan vrålats ut klappar man bara rakt av ihop.
Kanske är det så enkelt att man hunnit lida, våndas och noja dubbelt så länge nu, men det där är inte viktigt. Vi är alla så otroligt förtjänta av den här titeln. Gamla som unga, vi hör till de få som kan fira.
Mästare är mästare, inget mer med det, och det smakar så oerhört jävla bra. Men när röken lagt sig så är det inte bara cuptiteln som känns historisk. Det här var dagen när livet återvände, när alla var tillsammans igen. Restriktionerna kommer tynga oss ett tag till, men det här var det ultimata kvittot på att ingenting har dött. Tvärtom. Nu är det inte långt kvar, sen vaknar läktarna på Söderstadion, ännu starkare än innan.
Förresten var det inte bara gnaget, djurgårn och en pandemi vi sjasade bort under det här cupäventyret. Kritiserade nyförvärv och den outgrundlige Mads Fenger visade osannolik kyla och mest vilja i en helt jävla ödesdiger straffläggning. Osten klev fram och avgjorde. En av våra egna smålog faran rakt i fejset, rullade retfullt in en straff och bärgade sin första titel som 18-åring. En ifrågasatt tränare, som svarar ”detsamma” när man gratulerar honom, röjde alla tvivel om att man kan vara både en av oss och en guldmakare. Hammarby halade helt enkelt fram veken och bad övriga att dra. Bäst när det gäller.
Nu har vi vår historia, vi har nuet och vi har framtiden. Grattis alla Hammarbyare, vi ses snart igen!
bajenclubsofia 