När Söderorts gator ekade tomma under midsommarhelgen togs vi tillbaka några decennier i tiden. För vilka av oss äldre kisar och bönor minns inte när industrisemestern kickade in? Söder, och säkert hela stan, tömdes på folk. Gatorna var så gott som tomma på kvällskvisten. Bara du och jonnen. Lilla Paris, Monte Bianco och Flaggan var dom hak som drog mest folk i kvarteren och Sparlivs nere på Folkis var bara Sparlivs. Det där konstiga Pascal var Vapenspecialisten och Nytorget var hemsökt av tjackisarna.
Vi brukade hoja ner till saltlagren i Hammarbyhamnen och åka slalom eller dra till Zinken för att lira boll. Avsluta med ett dopp på Reimers för att sen ta sig hemåt längs Södermälarstrand i sommarkvällen. Ensamma på stritan med vår frihet.
Vi kom att tänka på en sjuk grej. Under hela vår uppväxt var det direktsänd underhållning från Vitan på somrarna. Det var på den tiden det bara fanns två kanaler och på scenen kunde det annars vara man mot man mellan Sofia, Högalid och Eriksdal, inför hundra elever som satt och käka refresher och njöt i försommarsolen.
1981 började Carl Anton i Vita Bergen sändas och blev ett populärt allsångsprogram, men han var faktiskt där och vispade runt redan -65. Programmet fick tydligen en del kritik för att det var samma jävla visor om och om igen i 15 år, men just den grejen kan man ju inte känna annat än den djupaste respekt för.
Vi var såklart helt ointresserade av Carl Anton och hans visor, men ändå höll man sig rätt ofta i närheten. Man gillade att tanterna och gubbarna vankade upp i parken och det var nåt kittlande med den där tv-bussen. Fetast var förstås att Sofiaplugget var med i bild hela tiden, om man nu råkade vara hemma och tv:n stod på.
Så här i efterhand undrar man om Carl Anton inte var en riktig jävla hundragubbe ändå. Han bodde i en gammal kåk i Vitan, hundra meter från sin egen liveshow. Han räddade den rivningshotade Stadsgårdshissen, som hamnarbetarna tog upp till Katarinavägen ända in på 70-talet, och gjorde den till egen fucking ateljé. Han skrev också låten med den här titeln: Från Söder har Stockholm fått färgen. Man smäller ju av.
Samtidigt som Carl Anton sändes det ett annat allsångsprogram, som är mer känt idag. Vi har ingen aning om vad dom sjöng om där, men det är väl inte helt otänkbart att temat var att runka av varann i sund rivalitet, eftersom sången på djurgårn leddes av tokgnagarna Bosse Larsson och Lasse Berghagen i 40 år.
Men för att sudda bort alla obehagliga tankar på det, så bjuder vi på en vers från OG Carl Anton:
Ser du stugorna som kravlar på alla håll och kanter och lutar sina gavlar över hundar och tanter och gubbar och katter och ungar och bus björkar, gränder och grus
Och högt där uppe i blänket sitter skatorna och drömmer över kåkarna och gatorna en fågels dröm om vad, jo, om sina drömmars stad högt uppe i ett träd bland Vita bergen
På Söder vill de bo, på Söder vill de bo Från Söder har Stockholm fått färgen
Den här pärlan har grymma @luftpixlar gjort och skickat till oss, då är det väl klart man blir lite blödig.
Sofia folkskola stod färdig 1910, nära Barnängens fabriker där Hammarby roddförening grundats några år tidigare. Inflyttningen till stan var stor och till Södermalm vallfärdade mängder av arbetarfamiljer från landet för att försöka försörja sig under svåra förhållanden.
När idrottandet började nå utanför dom övre klasserna runt sekelskiftet var Bajen tidigt en kraft i området, men det fanns många andra föreningar på Söder som konkurrerade. Utanför Östermalm, där alla större arenor låg, utövades idrotten under enkla förhållanden. Hammarby slet hårt för att bygga Söders första idrottsplats och 1915 invigdes vid Södermannagatans slut Hammarby IP, i folkmun Söderstadion och sedan Kanalplan. Det blev förmodligen avgörande för den dominans i stadsdelen som känns så självklar idag.
Södermalms befolkning fortsatte att växa, för att på 1930-talet närma sig 150.000 invånare. Vid den här tiden var den största hjälten en av klubbens många grabbar från Sofia skola, Svenne Berka, som stod i både landslaget och för Bajen i div. 2.
När vi själva gick i plugget på 80- och 90- talen hade befolkningen halverats igen. Det var mest knegarna, lite kulturarbetare och såklart hammarbyarna som älskade Södermalm, andra verkade helst hålla sig därifrån. Det sjöngs det ganska flitigt om på läktarna i andra delar av stan.
Idag bor det över 100.000 på Söder igen och nytillskotten är väl kanske inte alltid några polare till oss. Ibland liknar det mest en parodi på nåt som inte ens fanns från början. Vem kom ens på att man ska gå till barberaren för en lax hos ”Kollektivet Hvitan” och se ut som nån på Pippis farsas båt?
Vi gamla söderungar längs gröna har hursomhelst aldrig lämnat Söder ifrån oss. Vi skiter väl i om reklamgnaget plötsligt ska köpa in sig på livsstilen för att det finns finpubar och små butiker. Och är det nåt som aldrig kommer kunna vattnas ur av alla efterapare så är det att Hammarby är synonymt med Södermalm, och Södermalm är lika med Hammarby.
Så här i sommartider skulle vi bara vilja passa på att sträcka ut ett rejält jävla långfinger till tramset som pågår i Vitan nuförtiden. Tydligen är det här dom välavlönade småstadsbohemerna sätter sig i gräset för att fira sin påhittade version av Söder och visa upp sig för andra kloner.
Vi häller lite California White och minns tillbaka till när söderungarna regerade i Vitan. När soptunnorna på kullarna brann som fyrar i natten och gängen från Sofia gick och drog i väntan på att nåt annat plugg skulle våga sig upp och testa lyckan. När backen ner mot Renstiernas såg mer ut som Flugornas herre än som Talented Mr. Ripley.
Vi kommer aldrig erkänna slaget om Södermalm förlorat, men ser vi en till inflyttad content manager som dricker cava på en filt klädd som en jävla boer så brinner vi av. Man får ta en liten paus och hålla sig nere runt Götgatan och Ringvägen, dit vanligt folk fortfarande kommer för att ta en bira och sjunga om Hammarby. Så håller vi tummarna för finanskris och förslumning av innerstaden igen. Hoppas melonen fastnar i halsen och topplånen drar ner er i avgrunden.
Från Garbo till Gibbe och alla däremellan, det finns ingenstans där damerna har nåt på våra Söderbönor. Greta tog sig fram från dom enklaste förhållanden på Blekingegatan och blev sin tids största internationella ikon. Ellen växte upp på Kanalplan och har följt sin moderklubb mellan serierna sen dess, en snart unik hjälte inom fotbollen.
Från historien om Alva och lagbilden med dom stenhårda pionjärerna för hundra år sen, till segertåget i höstas och den respektlösa inledningen av årets allsvenska. Hemmamatcherna på klubbens första stadion där i hjärtat av Katarina och Sofia. Hammarby IF har en lång tradition av fett äkta damer, ändå är känslan just nu att resan bara börjat.
T-Shirt Söderbönor 250 spänn styck XS-XXL
Beställ i DM. Utlämning vid Kanalplan innan matchen mot Kristianstad, 29/5 kl 14. Kan också skickas mot fraktkostnad.
Allt överskott går till stödplåtar på damernas matchdagar!
Känslan efter förra veckan är faktiskt att man ruttnat. Det är inte ens värt det längre, att snea ur på en klubb som motarbetar motståndarnas möjligheter att fylla på läktarna. När folk skändar småbutiker som visar sina färger och snackar om att Bajen ska sluta ”claima” Södermalm, då sysslar man med nåt helt annat än vad vi gör. Man pratar om en fotbollsklubbs rötter i kvarteren den grundades i på samma sätt som en lyktstolpe man klibbat, nån valfri artist eller en netflixserie, och då är vi helt enkelt i olika branscher. Hånet och häcklet man annars gillar mellan rivaler känns helt poänglöst. Vi snackar inte om samma sak.
Det går väl inte att utesluta att det nån gång kokar över och vi vevar igång igen. Man har ju tappat det förr när dom gått på offensiven från officiellt håll, med första matchen på arenan, reklamveporna längs Ringvägen och höjda biljettpriser på bortasektionen. Men tills vidare kommer vi inte ägna en rad till åt vad dom blårandiga har för sig. Vi snackar hellre om vad, och var, Hammarby IF är. Det verkar ibland vara det värsta hånet av dom alla, men det är ju i så fall upp till var och en att hantera på ett vettigt sätt.
Från gatorna runtomkring, till Vitan eller Monte Bianco, sen Ringvägen fram och vidare över bron. Så såg det ofta ut innan matcherna i tonåren. Inpiskade Hammarbykvarter sen nästan 100 år tillbaka, och ingen skulle ens kommit på tanken att påstå nåt annat.
Går man samma repa idag är mycket likadant. Kanalplan ligger där det ligger. Vi fyller fortfarande samma krogar innan match. På ett sätt togs Söder ifrån oss, men vi har historiken och minnena och det förändras ju inte.
Det är klart att fullsmetade töntar från Växjö på jakt efter kontinentala vanor dreglar efter själva fastigheterna. Nu bor det fler såna fittnyllen i Sofia än vad det bor polare till oss, och det är inte mycket att göra åt. Men har man nåt intresse alls av folk och platser så är ju utvecklingen sjukt deppig. Och att publiken runt en lokal fotbollsklubbs första stadion motas ut ur kvarteren, det borde väl vilken idiot som helst som kallar sig supporter avsky. Fråga nån utklädd djurgårdare om gentrifieringen i London, och garr att du får en salva om hur jävla äkta det var när West Ham lirade på Upton Park. Då var det jävligt fett att beställa på cockney och runka på engelsmän.
Men pinsamt på riktigt, det blir det när man frågar samma avart om vad som hänt här under näsan på dom. Då både garvas det åt att vi inte bor kvar och skryts om att dom har flyttat in. Det är djurgårdsland nu, kolla bara bilparken, som en av dom värsta horungarna kläckte ur sig.
För vår del kan dom gärna ljuga sig blårandiga om sin egen historia. Men en förening som köper reklamplats längs Ringvägen och säljer tröjor med ”DIF Södermalm”, den är inte ens värd att pissa på om den brann. I exakt hela världen är det bland det skämmigaste man kan komma på. Utom på ett ställe då. Eller ställe och ställe, i en enda förening. Där, och i typ MK Dons.
Om enda poängen var att reta oss, så visst, hatten av. Man fan kokar. Men sen brukar vi tänka lite på vad det måste göra med en själv, den bottenlösa förnedringen av att dra på sig en tröja med sitt eget klubbmärke och nån annans kvarter. Och då garvar man igen.
Det var nog inte bara vi som tog en stund under helgerna för att vältra oss i Söderromantik, Italienrunk och total jävla tragik. Alltså se om Tom Ahlands ”Nacka” för tionde gången. Men den här gången satte vi fan kaffet i halsen, och av helt andra anledningar än det där äckliga avsnittet när han blir sol-och-vårad av gnaget.
Mitt i den mörka upplösningen blev man först lite hungrig, när en sällsynt smäcker Calzone plötsligt dök upp i bild. I nästa sekund stannade världen upp, när blicken föll på ett kusligt välbekant ansikte. Som att se en nära släkting för första gången sen barndomen.
Sedan dess har klippet vevats otaliga gånger och cirkulerat i ett antal trådar. Trots hetsiga diskussioner råder fortfarande oenighet, och till slut fanns ingen annan utväg än att söka svar hos första generationens Monte Bianco- rövare. Och där fick vi till slut bekräftat – i dom fett sorgliga miljöbilderna i filmen om Nacka, så är det gamla Montan och våra egna tonårs välgörare, Ahmed, som figurerar. På den tiden han såg ut som en tunisisk gud eller Maradona innan ladd.
Våra efterforskningar gav en hel del annat, som att Montan en kort period ägdes av två brorsor som hette Mysing och Lan, men som tyvärr aldrig kunde få serveringstillstånd. Att Ahmed i folkmun kallades Lill-Johan, eftersom ägaren också hette Ahmed, men kallades Johan. Men framförallt, att Nacka mycket riktigt kunde smyga in för nåt att dricka och en ganska torftig touch av Italien. Innan lokalen byggdes om hängde ett foto av Nacka på Montan på väggen.
När vi kom in i bilden hade Ahmed rizzlat om till kortärmad Falcon-skjorta, blivit bas över både kreditblocket och ålderskontrollen, och lärt sig texten till ”Barn av vår tid” när vi väl tagit kontroll över jukeboxen. Han var en stabil dartspelare, men en absolut pionjär inom Jack Vegas. Kort sagt en lokal hjälte, och det rör oss fan till tårar att han fick en liten biroll i den vackraste och sorgligaste legenden av dom alla. Inte den om Monte Bianco alltså, utan den om stammisen Nacka Skoglund.
Brottsplats Södermalm, alltid det första man bläddrade till i högstadiet. En bra dag kunde man få läsa om tillslag mot illegala spelautomater på taxifiket på Östgötagatan och en pundare som kört över kajkanten nere i hamnen. Andra dagar bara nåt värdelöst om nykterhetskontroller på Hornsgatan.
När konkurrensen mest var gammal skåpmat, kanske en misshandel i klassisk stil vid Maxigrillen eller nån trött blottare, då kunde ens egen helg få ett hedersomnämnande. Stort jubel.
1997, lördagkväll på Charles Dickens. Klassisk, klassisk Sofia på bilden. Kärlek till er båda, var ni än är.
Förresten, den dagen nån jävel ska sminka upp Tucken också, då kommer kampen bli väpnad. Kampen för murrig jävla pubinredning på Södermalm. Lägger dom hand på Tucken så skjuter vi, Tuckenstyle.
bajenclubsofia 