Det var nog inte bara vi som tog en stund under helgerna för att vältra oss i Söderromantik, Italienrunk och total jävla tragik. Alltså se om Tom Ahlands ”Nacka” för tionde gången. Men den här gången satte vi fan kaffet i halsen, och av helt andra anledningar än det där äckliga avsnittet när han blir sol-och-vårad av gnaget.
Mitt i den mörka upplösningen blev man först lite hungrig, när en sällsynt smäcker Calzone plötsligt dök upp i bild. I nästa sekund stannade världen upp, när blicken föll på ett kusligt välbekant ansikte. Som att se en nära släkting för första gången sen barndomen.
Sedan dess har klippet vevats otaliga gånger och cirkulerat i ett antal trådar. Trots hetsiga diskussioner råder fortfarande oenighet, och till slut fanns ingen annan utväg än att söka svar hos första generationens Monte Bianco- rövare. Och där fick vi till slut bekräftat – i dom fett sorgliga miljöbilderna i filmen om Nacka, så är det gamla Montan och våra egna tonårs välgörare, Ahmed, som figurerar. På den tiden han såg ut som en tunisisk gud eller Maradona innan ladd.
Våra efterforskningar gav en hel del annat, som att Montan en kort period ägdes av två brorsor som hette Mysing och Lan, men som tyvärr aldrig kunde få serveringstillstånd. Att Ahmed i folkmun kallades Lill-Johan, eftersom ägaren också hette Ahmed, men kallades Johan. Men framförallt, att Nacka mycket riktigt kunde smyga in för nåt att dricka och en ganska torftig touch av Italien. Innan lokalen byggdes om hängde ett foto av Nacka på Montan på väggen.
När vi kom in i bilden hade Ahmed rizzlat om till kortärmad Falcon-skjorta, blivit bas över både kreditblocket och ålderskontrollen, och lärt sig texten till ”Barn av vår tid” när vi väl tagit kontroll över jukeboxen. Han var en stabil dartspelare, men en absolut pionjär inom Jack Vegas. Kort sagt en lokal hjälte, och det rör oss fan till tårar att han fick en liten biroll i den vackraste och sorgligaste legenden av dom alla. Inte den om Monte Bianco alltså, utan den om stammisen Nacka Skoglund.