Vår egen favorit av bortamatcherna i år. Sirius var karneval och uppvisning på alla plan, men Göteborg är ändå tuggmotstånd. Seriens giganter under vår uppväxt och det har alltid varit nerv på stan.
Måndagskväll, sensommar och sista semestern, regndis och elljus. Högljutt på vägen in och överspänd polis. Tät match, kass läktare, fullsatt och fientlig hemmapublik. Straffräddning, drömstrut mot bortastå med kvarten kvar, sen psykos på senaste ramsan. Efter slutsignalen ville ingen lämna läktaren.
Långt mer än man kan räkna med varje gång man ger sig ut på vägarna såklart, men det var en kraftfull påminnelse om varför man blev besatt från början. Det är dom här ögonblicken som gör varenda mil under säsongen värd att resa.
Man undrar ibland var respekten finns för en av de största och äldsta folkrörelser vi har här i området. Vi som byggde en egen idrottsplats, samlade en hel stadsdel med förorter och idag är ett stort företag och en engagerad samhällsaktör. Med 3000 aktiva ungdomar och tusentals ideellt engagerade. Som samlar ett tvärsnitt av samhället på läktarna och förenar, framförallt. Vilken annan rörelse är i närheten av den inverkan på det lokala?
Hur låg status den här rörelsen har, ser man i hur politiken hanterat våra önskemål och behov genom åren. Det var sent 60-tal innan kommunen satsade på vad Bajen behövde och rustade upp gamla Josse istället för att hänvisa till Råsunda och Stadion. Som alla vet har det bara gått utför sen dess.
När Globen byggdes ville man kliva rakt över oss. Det stannade vid att klubben förlorade ett par träningsplaner, sitt kontor och en kortsida. Efter år av kamp för att få Söderstadion renoverad blev det en ny arena istället. Vi involverades kring småsaker, men i allt väsentligt var staden totalt likgiltig till vad som skulle tjänat Bajen bäst. Det blev en skrytig multiarena med konstgräs, där man outsourcat allt, sålt namnet och bjudit in den värsta konkurrenten. Nu vill staden ge bort den yta i Tallkrogen där Bajen stridit i åratal för konstgräs åt ungdomsverksamhet. Till djurgårn, så dom kan bygga en hockeyhall för egna pengar.
Tyvärr är det ju inte bara kommunen som motarbetar traktens stolthet. Polisen har trappat upp sin kollektiva bestraffning av supportrarna, nu när matcherna är lugnare än någonsin och alla åldrar uppenbarligen känner sig välkomna. Tyckande privatpersoner drevar om män i grupp och våld mot kvinnor, nu när Bajenmatcher har störst andel kvinnor i Europa och vi satsar stort för lika villkor på damsidan.
Samhällsproblem existerar såklart även på läktaren. Men svartmålningen är nästan skrattretande – om den inte vore så ödesdiger.
En hel del av kampen behöver vi ta tillsammans med övriga supportrar. Men vi ska också fortsätta göra vad vi alltid gjort, samlas på Söderstadion och leva kulturen på våra villkor. Idag med corona- anpassningar, nästa gång på tidernas största damderby.
Igår gick man runt på jobbet och gjorde målgester hela dan, som en idiot, bara för att vi äntligen ska få se Darijan Bojanic spela fotboll igen. Idag sitter man i en parkerad bil och lipar, förvandlad till en blöt påse muffins av Mange Carlson. Igen.
Du är korkar som smäller Under eldarnas sken Du är laget som skräller Mjölksyrade ben
Viktigast är såklart att vi ska spela fotboll igen, och bara tanken på när Billborn släpper hundarna lös på Göteborg är nästan för mycket. Äntligen får vi surra med varann om hur laget gick i helgen, och leva med förhoppningarna och kallsvettningarna inför hur det ska gå nästa vecka.
Fast just nu måste vi ändå snacka om vad det bredare kollektivet Hammarby ägnat sig åt under den här uppskjutna våren. Gräsrotsinitiativen har ju avlöst varann, för många för att nämna men alla så jävla äkta. Folk har slutit upp i dom officiella kampanjerna, både till förmån för klubben och för sjukvården. Men på sista tiden har det dessutom gjorts några riktiga jävla kulturgärningar, som får oss att spricka av stolthet just nu.
Först ut för oss den här veckan var Bajenpoddens sköna tillbakablick till säsongen 1993. Världsmästarsurr med några gamla hjältar, som hade väldigt framträdande roller på läktaren när vi växte upp. Den tradition som vi är uppfostrade i och försöker föra vidare till alla yngre, den grundar sig i just dom här sjuka upptågen, sarkasmen och humorn, överhetsföraktet och den orubbliga hängivenheten till Hammarby som företeelse. Det slår en att ingen av dom här personerna är på väg nån annanstans bara för att tiderna förändras, tvärtom. Man blir också påmind om en annan flummig grej som man bara vant sig vid, här har vi en rätt högljudd gammal halvligist som gnuggat på med egen podd från krogen i snart 10 år, och i princip har varenda betydande officiell funktion i klubben som återkommande gäst.
Näst ut var såklart Supportrarnas Magasin. Hammarby Fotboll har ett matchprogram som erkänt står sig jävligt väl i internationell konkurrens. Och som enda klubb i landet har vi ett matchprogram skapat, drivet och nära nog fulländat av eldsjälar från ståplats. När Supportrarnas Matchprogram i dagarna släpper sitt andra nummer av magasinet, så kommer man inte bara imponeras av samma höga kvalitet som vi blivit bortskämda med, dom river dessutom av det här konststycket i en tid där många andra klubbar i princip har total radiotystnad. Och omslaget är ett jävla Dexys- album, eftersom man tagit in en ytterligare en läktarlegend för att recensera Bajenlåtar. Som i sin tur släpper en helt magisk kampsång och full on Stax- ballad om Hammarby idag, tillsammans en annan tjomme från Tömba. Eller gröna linjens Hank Williams, som han för övrigt kallas.
Och det är där vi är nu, vid den tredje och allra största snytingen den här veckan, den som till sist fick våra gamla Hammarbyhjärtan att svämma över. Men det är inte bara Mange Carlsons och David Ritschards vackra rader som knäcker oss. Det är också storheten i Hammarby, Hammarby i den så mycket vidare meningen än ett fotbollslag. Mångfalden, så mycket ideella krafter som skapar så mycket kvalitet. Enigheten, men också det spretiga och stökiga, det dynamiska och ganska paradoxala. Vi är både en subkultur och en folkrörelse. Ett topplag och en förväxt kvartersklubb.
Så skål för Sofia Maria, Katarina Och hela Söderort Vi står kvar här min vän Vi är då, nu och sen Och vi ses snart igen
Ett par rapp över benen när man var omedgörlig, eller en schäfer hängande i 501:orna om det verkligen ballade ur, sånt kunde vi leva med. Vi ville vara outsiders, och var väl obekväma, störiga och kanske ordningsstörande ibland. Men mest var vi ju bara ute efter ett garv, och även snuten verkade ha den insikten. Så mellan varven kunde dom lokala styrkorna uppenbarligen slå sig ner vid hotellfrukosten och jiddra lite, utan att vara rädda för att tappa ansikte.
Sen dess har det hänt jävligt mycket kring fotbollen. Vi snackar ju helst bara Bajen här (särskilt nu när gnaget skriver motioner om nazistiska värderingar i ungdomsverksamheten), men mycket är förstås allmänt. Trygghet och värdegrund är prioriterat, andelen kvinnor och barn bara ökar, och på delar av arenan är matcherna en ren familjetillställning. Vi är inte längre 5000 packade snubbar, utan 20 000 besökare ur de flesta samhällsskikt. Gott om ”skattebetalare” och ”vanliga medborgare”. Lägg till de sociala projekt klubben driver, så blir det tydligt vilken institution fotbollsklubben är i samhället.
Samtidigt, själva grunden för läktarkulturen är inte bara gemenskap över gränser, eller fiendeskap över andra gränser, utan kanske framförallt känslan av att vara outsiders. Därför kommer det alltid finnas en tätt sammansvetsad kärna på ståplats, som vill leva efter sina egna deviser och inte rätta sig i ledet. Men här måste man ha lite perspektiv. Är det så jävla farligt då?
Det är ingen samhällsomstörtande verksamhet som lett till den här upptrappningen av repressiva åtgärder, utan otillåtna fyrverkeripjäser och mindre ordningsbrott. Vad gäller våldet, så kan ingen hävda att situationen inne på arenorna inte förändrats, genom samarbete och respekt mellan klubb och supportrar, och inget annat.
Vare sig den egna agendan är moralisk, politisk eller ekonomisk, så kommer förespråkarna av repressiva åtgärder inte nöja sig förrän det är tomt eller dött på läktarna. Men det kommer vi ju aldrig låta ske. Så att gå ut och göra antydningar om tårgas i det här ansträngda läget, det är bara ännu ett sorgligt självmål från polisen. Sitt ner för fan, ta lite äggröra och var som folk.
Brottsplats Södermalm, alltid det första man bläddrade till i högstadiet. En bra dag kunde man få läsa om tillslag mot illegala spelautomater på taxifiket på Östgötagatan och en pundare som kört över kajkanten nere i hamnen. Andra dagar bara nåt värdelöst om nykterhetskontroller på Hornsgatan.
När konkurrensen mest var gammal skåpmat, kanske en misshandel i klassisk stil vid Maxigrillen eller nån trött blottare, då kunde ens egen helg få ett hedersomnämnande. Stort jubel.
Vissa saker ändras visst aldrig. Eller jo, en stor skillnad är ju att det är barnlösa vuxna som springer omkring på Södermalm och ser ut som Ture Sventon nuförtiden. Och själva ungdomarna ska fan ingenstans om det inte finns en fulladdad Voi i kvarteret. Men andra grejer är eviga, som keffa dörrvakter och att det börjar suga i upploppstarmen sista veckan på sommarlovet.
Precis som att Hammarbypubliken var i händelsernas centrum 1970, när svensk ståplatskulturs första frön började gro, så råkade fotbollspublikens återkomst till arenorna under 1990- talet sammanfalla med att Hammarby tagit klivet upp i Allsvenskan. VM 1994 hade nog stor inverkan på fotbollsintresset i landet överlag, men det som också hände på Söderstadion var att en ny sorts läktarkultur började ta form, parallellt med den engelska stilen som ofta varit helt dominant innan dess. Det var nu som tifon, organiserade bränningar och en annan sorts trummor blev återkommande inslag, tack vare dom pionjärer som plockade in nya influenser från omvärlden, långt innan sociala medier gjorde det enkelt att planka och sprida vad som helst.
Sedan ”Kung fotbolls återkomst” har publiken och den svenska läktarkulturen fortsatt att växa, i den stilen som började utvecklas under 90- talet, och den erkänns idag av både spelare och journalister som Allsvenskans kanske största dragningskraft. Lokomotivet Hammarby har flyttat fram positionerna ännu en gång, genom att hålla ett publiksnitt av europeisk klass och utöka ståplatserna för kortsideklacken att växa sig enorm över två etage. Visst kan vi sakna den gamla stilen, men vi har idag våra plåtar på norra övre. Målbild får vara San Siros klassiska kortsidor.
Ser man till vår långa historia, så framstår polisens senaste angrepp på ståplatskulturen mest som löjligt. Men med det sagt, så är polisens och Riksidrottsförbundets agenda ett verkligt hot mot det vi älskar på läktaren, och idag manifesterar vi igen. Försök aldrig stoppa vårt stöd!
Bara att spelarna hade ett annat jobb på dagarna känns jävligt avlägset. Men att dessutom spela i Hammarby och vara snut, på en gång, vore ju ett helt sjukt balansnummer idag. Snuthatet når nya nivåer, och stackars Fahla hade dessutom haft ett tredje halvtidsjobb i att bara svara på frågor från idioter som Olof Lundh.
Bengaler, klättring och Botkyrkaflaggan, vanliga ingredienser för Göteborg borta på 90-talet. Inte helt säkra på om det är Tumbas flagga, eller om kanske Alby hade en. Vad dom kallade den här Ullevin tänker vi inte heller spekulera i, men kortsidan var en riktig skitläktare. Ännu sjukare var den lilla sektionen framför långsidan man rappades in på ibland, helt plan som en jävla trottoar. Men ändå, Göteborg borta, garanterad krigszon varje gång och en av årets absoluta höjdpunkter när man växte upp.
bajenclubsofia 