Jag längtar alltid hem till Gullmarsplan, sjöng en Söderlegend från Tumba när gamla Söderstadion revs och fotbollen fick flytta 500 meter.
Såvitt vi vet har den gubben aldrig bott närmare Gullmars än Wahlbergsgatan, vilket definitivt är Hammarbyhöjden, men så är det nog inte heller det som är poängen med den där textraden. Av lång och obruten tradition har den vindpinade knutpunkten en särskilt upphöjd plats i alla bajares liv. Vill man vara säker på att bli utskrattad kan man ju alltid föreslå att ta tricken en station till, bara för att man råkat pricka linje 19 från Tucken. Då kan man lika gärna köra premiärlunch på Blues Bar. Hammarby spelar i Gullmars.
Trots allt surr om Söder och Sofia börjar vi själva bli så gamla att vi nu bott halva våra liv på tunnelbanan söderut. I slutet av 90-talet fick några av oss sin första egna kvart runt Gullmars. Jämnåriga bajare från andra delar av stan hade också sökt sig dit, och man sniffade snabbt ut varandra. Ett ansikte som var bekant från någon bortabuss, en utvärderande blick på den andres Reeboks, sen var man igång och surra.
Visst var Skanstull universums medelpunkt, men livet i Gullmars lämnade mycket lite att önska. På Olivlunden stod det ofta en stor kastrull gratis varmkorv på bardisken, det var liksom värt för att slippa bära ut gubbar i delirium som glömt att äta. Dagtid härskade alfatjackisen Uffe på torget, och i viss mån faktiskt även Bingo-Martin, en gnagare som sålde bingolotter utanför Sabis. Han var bara i tonåren men redan moget tunnhårig och alltid redo att snacka stryktips tills man backat utom hörhåll.
Vissa helger körde Trinity ända till morgonen i Slaktis, andra helger var man nöjd med att sitta på Hjälmaren och garva åt när folk försökte överlista det sluttande golvet. Försök själva att balansera en kruka vitt på en rollator om det är utförs. Kanske kunde man övertala de berömda bröderna Bäckström att ha eftersläckare på Slätbaksvägen.
Bajen Fans hade fortfarande lokalen på Grafikvägen, där vi köade från kvällen innan för att få plåt till Sundsvall 2001. Flyget till Belgrad året efter gick man ner och slantade kontant. När Backstreet öppnade och blev den givna samlingspuben, var vi så lyckligt lottade att vi kunde smita hem och kratta upp i fred innan avspark. När karavanen av Rockportjackor kom runt kröken på Konstgjutarvägen hängde man redan ut genom fönstret och körde ramsor, full patte med ett cd-fodral i nypan och Wrote For Luck dånandes som sista skjuts. Det gällde att vara restriktiv med portkoden.
Trots att det fortfarande låg en liten tobak i varenda jävla hörn på den tiden, var det bara gubben vid Globens station som hade stora rizzla. Han sålde dem, men var noggrann med att skamma en om man köpte. Han hade också en liten bok för krita som han plockade fram ibland. Han slog upp en sida och sa att du är skyldig mig pengar, Johan. Fast jag heter inte Johan, svarade man, eftersom man ju inte gjorde det. Han blängde och skakade på huvudet, men stoppade undan boken.
Ibland när man går förbi undrar man om han någonsin fick någon balans i de där böckerna. De flesta polarna från den tiden har flyttat vidare nu, men precis som för alla andra kommer Gullmars alltid vara ett andra hem. Visst kan vi se snobbifieringen komma krypande även här, men vi är ändå hoppfulla. Haningebussen, ett klassiskt bolag och stans alla hammarbyare är nog så nära ett vaccin vi kommer komma.
Så tog Conference League- kvalets egen Kubakris ytterligare en vändning igår. När man inte trodde nivån kunde bli lägre så har Twentes ledning, i ett löjligt försök att sminka över sitt eget haveri, lyckats pissa på både sina egna supportrar och de svenska kollegorna i Hammarby Fotboll. Efter maximal upptrappning och obefintligt samarbete nere i Holland, är det nu reseförbud och krokodiltårar för att Bajen och Stockholm inte kommer kunna garantera säkerheten för alla som sett fram emot den här Europaresan.
Å ena sidan önskar man att alla de där kusinerna i Enschede aldrig hade skaffat barn, då hade avarterna aldrig kunnat skämma ut sig på fotboll heller. Å andra sidan tycker man lite synd om kräken. De får leva vidare med alla klåpare i den här härvan, från borgmästare och snuten till den egna klubbledningen.
Om nån höjdare här hemma sitter och är lite nyfiken på hur öppet supporterförakt, kollektiv bestraffning och total repression funkar i praktiken, så finns ju facit att snegla på nu. Staden Enschede och FC Twente åstadkom absolut noll, utom eskalering.
En liten ljuspunkt i efterspelet var hur den självutnämnda fotbollsaristokratin här i stan direkt kände behov av att förklara hur man för sig på kontinenten. Med sin imponerande Europarutin och djupa förståelse av supporterkultur har de själva skaffat etikett nog att nyttja fanzone och sätta prydliga sponsorer på hedersläktaren. Typiskt Bajen, ingen respekt, inga pokaler.
Ska man vara ärlig finns det förstås ett ganska stort mått av kulturkrock här. Nederländsk policy för bortasupportrar är i princip boskapsskötsel, med rigorös säkerhet och nolltolerans för samlingar. Kanske var det dömt att braka, när Sveriges av tradition bångstyrigaste supporterskara kom till byn. Det finns den där gamla sägningen från en svensk landsortssnut, att Bajen Fans är alltid gladast och trevligast, men också svårast att ha att göra med. De gör precis som de vill, helt omöjliga att styra.
Situationen hade såklart aldrig uppstått om det var ett mer välkammat gäng som kom på besök, som dessutom gärna vände andra kinden till. Men anledningen till att det urartade var uselt bemötande, pajastaktik, bristande arrangemang och fega övertramp.
Förutom det sanslösa trycket på bortaläktaren och krigarinsatsen på plan, så är det vi kommer minnas mest just känslan av det där gamla haveristiska Bajen man älskar. Stockholmsstilen och TikToks från läktarplats kändes lika avlägset som tondövhet från importerade broilers i AB:t. Våra sponsorer skaffar tröjor med “Äta Skita Spy – Hammarby” på värdarnas språk. Kanske stod någon av dem i dörren på Högbergs när det begav sig eller har egen hantverkarfirma och lite löd i nävarna, då buntar man självklart ihop några småluvor om det behövs. Oavsett vilket, så är det ståplats när Bajen lirar borta, och man sjunger för att stötta. Det lever uppenbarligen vidare bland de yngre och när alla äldre är samlade kan vi vara rätt jävla bökiga att ha att göra med.
Ett annat styrkebesked kom från ett gäng yngre brudar som vällde ut ur bussen vid arenan. Ett par av dem satte sig helt oblygt ner och pissade i vägkanten mellan grabbarna, för att sedan be några rodnande kravallsnutar att dra åt helvete och sluta glo. Hundra procent att holländarna aldrig hade sett något liknande förr, och ett större långfinger än så, det kommer aldrig den där ettåringen på Twitter som var ängslig över testonivån på ståplats kunna producera.
Sist men inte minst vill vi hylla den kanske största haveristen av dem alla egentligen, som sedan länge övergått till en officiell funktion i klubben. Hela Hammarbys organisation kring publik och säkerhet som var på plats skammade FC Twente med sin professionalitet och sitt genuina supporterperspektiv.
Så nu återstår egentligen bara en sak. Låt det koka som aldrig förr på torsdag och skicka den här gycklarklubben så hårt ur turneringen. Framåt Bajen!
Ska man sammanfatta sin vår hittills är det kanske ändå känslan av hundra måljinglar i ansiktet som dröjer sig kvar allra mest. Bajen läcker som ett jävla såll och det är tydligen inte bara de levande läktarnas kryptonit BK Häcken som tycker mål ska firas med en trudelutt i högtalarna.
Sveket i Solna och halvtid i Malmö med 3-0 i arslet är två vidriga stunder som särskilt sticker ut. Men vi skulle ändå aldrig säga att vi inte fick vad vi kom för.
Innan nån börjar gapa om kravställning, så blir det inget ”sitt i båten- tal” nu, vilket tydligen är ett uttryck. Men om man kom för lite klassiskt läktarjidder, så börjar man ärligt talat kräkas på det här totala fokuset på investerade kronor. Plötsligt får man höra att säsongen är vaskad. Det går inte att ha några känslor för den här truppen. Vafan har truppen med det här att göra?
I helgen fick vi ösa på ståplats och jubla borta mot ett äkta hatgäng. Till slut rånade vi dom på en poäng med en man mindre. När blev vi för bortskämda för att garva åt det? Istället mals det på med allmänt sportcheferi, om domarinsatser eller till och med om tv-sändningen. För att inte tala om pseudodiskussionen om julgranar som goldif drevade igång efter den förnedrande derbytorsken. Man somnar.
Kan vara ålder, men så jävla svårt är det inte med flera tankar i huvudet samtidigt. Man kan tycka att satsningen vacklat och ha åsikter om allt från förening till bolag och sport. Samtidigt, när det kommer till kritan handlar det väl om att träffa samma gamla polare och alltid dundra vidare till nästa håla för att täppa till käften på övriga. Nu lättar schemat upp lite och förväntar man sig att spelare ska ta tag i sina bitar, så kan man ju åtminstone knyta näven i fickan själv.
Har man ändå väldigt svårt att få Hammarbyhjärtat att slå snabbare när det är taskigt bolltempo på multiarenan, så finns det dessutom medicin rakt under näsan. På så klassisk grönvit mark du hittar, knappt 300 meter från Bleckis eller Polhem, lirar ett gäng med all klass, fart och mod man kan önska sig. Den som inte redan dubblar har på riktigt ett sämre liv.
Vi håller på att komplettera hemsidan med de inlägg vi inte hann överföra från Instagram vid starten.
Eftersom vi inte kan begripa hur man stänger av den jävla funktionen, kommer ni ärade prenumeranter bli spammade med inaktuella inlägg de närmsta dagarna. Se det som en exklusiv bonus.
I veckan var några av oss på Hammarby-institutionen Den Gröne Jägaren för ett boksläpp. Ni vet, en av dom där krogarna på Söder som flaggar grönvitt på matchdag, men i princip är synonym med Bajen alla årets dagar. Den som även sköter biran på Kanalplan så här års.
Nu var Jägarn redan fullt när alla smålänningar elcyklade förbi på väg hem från byrån till bostadsrätten i sina stoney-jackor och uppblåsbara cykelhjälmar. Det var fullt av förväntansfulla bokköpare, men framförallt var det fullt av eldsjälar. Bajare ur olika generationer, med tusentals obetalda arbetstimmar investerade i den gemensamma kulturen.
Den här gången var det en av dom ljusskyggare grenarna som delade rampljuset med den kanske allra mest uppstyrda och utåtriktade. Tifograbbarna, rakt av dårar som i hemlighet viger sina liv åt vårt uttryck på läktarna. Matchprogramsgänget, som gått från en vurm för tryckt statistik till att dokumentera hela företeelsen Hammarby i kvalitetsverk efter kvalitetsverk.
Vi säger ibland att engagemanget är unikt för oss, men det är det förstås inte. Däremot är det svårt tvek på att en likadan bok hade kunnat göras någon annanstans. Dom grundläggande förutsättningarna är nämligen att man ska ha en av landets första och ledande tifogrupper och ett eget supporterdrivet bokförlag, som har det förtroendekapital som krävs för att få full tillgång till en stängd värld. Senast vi kollade hade dom varken eller i Kalmar, eller var det nu var den senaste tweeten om fotbollsturister kom från.
Boken då, var den bra eller? Helt jävla tecknat bra. För oss som ändå hängt med sen salpeterbomber och porrspons är det en underbar inblick i hur det funkar idag, det där som många nästan tar för givet. Äntligen får alla höra direkt från genierna som så ofta lyckats träffa så jävla rätt. Det är också en fin och initierad historik över tifokulturens födelse, här och i Italien.
Journalistiskt är den otrolig, du kan lika gärna köpa en till svärmorsan också, hon kanske till och med slutar muttra om försenade avsparkar på köpet.
Sist men inte minst är det, som vanligt, en ren uppvisning i vilken kraft och kvalitet det finns kring den här gamla roddklubben. Hammarby – Övriga, 100-0.
På söndag är landets mest anrika supporterskara ute och reser igen! På hemmaläktaren står det senaste påhittet.
Mitt i förra veckans manifestation var det kanske nån som la märke till Degens budis? Om arbetarlag, aktiebolag och modern fotboll? Tacksamt sår att peta i förstås, och man lyfter lite på hatten för häcklet. Just Degen har ändå viss täckning, en död bruksort känns så långt från gentrifiering och mäktiga arenabolag man kan komma, och innan det blir modernt med nedflyttningsångest i foppatofflor kan man knappast anklaga dom för det heller.
Budskapet fick dessutom önskad effekt, ryggdunk på nätet från djurgårn och gnaget, pionjärerna inom allt från bolagisering, farmarklubbar och börsnotering, till sponsorupptåg, reklamkampanjer och agentstyrning.
Så långt inget att höja på ögonbrynen över. En annan rätt skev grej däremot, är att det är samma generiska jävla flingpaketsultras som håller banderollen, som man ser i snart sagt varenda håla vi tar över. Ni vet, alla kläderna ur katalogen, prylarna och poserna på plats. Alla har köpt in på dom livrädda storklubbarnas chimär att just Hammarby på nåt sätt driver den moderna fotbollens utveckling, och gapar med så mycket dom orkar.
Vore dom inte så otroligt fula, så är det nästan lite sött. Där hänger fem utklädda oskulder på räcket och oroar sig över att svensk fotbolls första, största, bredaste och bångstyrigaste läktarkultur ska tystas av sin egen klubb.
Den värsta oron skulle nog lätta om dom bara bytte tvillingtwitter mot ett vanligt samtal, eller till och med en bok, det finns ju ett gäng på ämnet. Få klubbar har svajat som Bajen genom åren, men pratar man en stund om fenomen som Kvarnengänget och hösten 70, Kenta, Bajen Fans och långsideklacken, samban på Ullevi, läktarpionjärerna på 90-talet, premiärmarschen eller Supportrarnas matchprogram, då blir man plötsligt inte lika skitnödig av en chokladsponsor. Vi ska nog klara av att en utländsk tränare på genomfart vill diskutera VAR.
Med det sagt måste vi förstås fortsätta slåss för att försvara vår plats i en urspårad fotbollsvärld. Och i det ingår nog att täppa till käften på Häckens nya klack?
1987 hade man fan inga problem. Kolla bara grabbarna, på väg ner till Sofia bollplan, utan ett bekymmer i världen. Obligatoriska gröna knickers på, både statusmarkör ute på grusplanerna och ren överlevnadsinstinkt. Svarta Patricks och ett par gamla slalomhandskar för polaren med målvaktsdrömmar.
En dag som tusen andra, men just den här dagen hade DN skickat ut en reporter till östra Söder för att skarva ihop ett knäck om vårens fotbollsfeber. Det skulle väl spelas nån Europacupfinal och ute i stugorna hade folk säkert inga problem med att hålla på svenskarna där framför tv:n. Däremot var rubriksättaren, förutom evigt dyngrak som resten av dåtidens DN-redaktion, uppenbarligen snett ute när det gällde små grabbar i Barnängen och vad som rörde sig i huvudet på dom.
Maradona, Platini och Socrates, Putte Ramberg och Uffe Eriksson. Walter Zenga och Lasse Eriksson, eller Tomas Turesson och Leffe Strandh från fotbollsskolan nere på Kanalplan. Micke Andersson kunde däremot dra åt helvete, och vem fan brydde sig om Glenn Hysén?
Frågade man fanns bara Bajen förstås. Men här hade någon skitit i att fråga, eller bara skitit i vad man fick för svar. När pärona stolt slog upp tidningen till helgen, hade media hängt ut ungarna som göteborgare. Sanslöst jävla övergrepp.
Medielandskapet, om man med landskap menar bedrövligt träsk, är radikalt förändrat sen 1987, för att inte tala om raset som är dagens IFK Göteborg. Även i Hammarby råder ju ny ordning på ett sätt, men vissa saker verkar ändå bestå.
Oavsett hur bra vi blir kommer vi alltid vara den fula ankungen i fotbollsetablissemangets damm. Det märks i allt från rasande klickhets och skvallerrubriker, till underbetyg i blaskiga bilagor och enögda analyser i tvillingtäta tv-studios.
Passerar man slussen är det samma Söderstadion ungarna drömmer om, det är bara att ringarna på vattnet från dom där första årtagen på Hammarby sjö har blivit större med åren.
Året är 1895. Tre vanliga väckskallar står och spelar mangas utanför krogen Ekorren, där Götgatan 91 ligger idag. Hundra år senare, i dom tre tegelbärarnas hemtrakter på salta sidan av Södermalm, börjar den berättelse ni ska få höra nu. Den tar oss med på några krokiga omvägar, men slutar bara nån meter längre ner på gatan.
Som så ofta med oss, så börjar den här historien med dom ödesdigra omständigheter som sammanföll på Södermalm under 1980- och 90-talen, när det började blåsa nya vindar i bostadspolitiken och nåt gäng från Gävle fick för sig att starta krog på Skånegatan.
Egentligen var det inget nytt att konstnärer och journalister ballade ur på Söder tillsammans med dom som redan bodde där. Men när Hannas krog började locka varenda jävla popband från landet och tidningsollon som Per Bjurman, så var det startskottet för en lavin av nya ställen i våra kvarter. Majoriteten i stadshuset hade samtidigt riggat spelet till fördel för en mer köpstark inflyttande klass och mediafolket. Alla som tyckte dom var nåt ville bo i landets trendigaste stadsdel, och det var ärligt talat bara att klampa rakt in. Östra Söder var under förändring och redan i slutet av millenniet var det ganska chanslöst för många av oss att bo kvar.
Några bengalkast nordväst om Nytan pågick en annan rätt sorglig utveckling. Ett efter ett köptes dom klassiska uteställena och pubarna längs Götgatsbacken upp av samma syrianska nätverk. Törsten på Söder var en uppenbar kassako och strategin för att casha in verkade vara att köpa ett befintligt koncept och inte ändra ett skit. Förutom ägare och personal då, vilket lämnade dom med ett tomt skal, helt utan tradition eller känsla. Uppe på Götgatsbacken var det fortfarande för mycket Vilda Västern för Andres Lokko och dom andra känsliga själarna nere i ”Sofo”, men Söders rättfärdiga väckskallar var nu under attack i ett oheligt tvåfrontskrig.
Om Nada på Åsögatan var en oas i fittnylle-öknen runt Nytorget, så låg den sista utposten i kriget om Götgatsbacken vid kullens fot nere på Medis. På den lilla motståndsfickan Snaps kunde man leva och frodas i allmänt lössläppt atmosfär, det var en rätt stökig vibb och flera Sofiagrabbar i personalen. I källaren drev en minst sagt excentrisk delägare sin egen klubb, en man som med bländande exempel tog strid för rätten att skeva ur på lokal. För oss kom han att bli känd som Grodgubben.
Snaps ångade på som om det inte fanns någon morgondag, men plötsligt kom ett bud från syrianerna som den stora majoritetsägaren inte tänkte säga nej till. Dom två mindre ägarna var mer av eldsjälar och ville egentligen inte lämna, men vägrade samtidigt finnas kvar under den nya regimen och sålde till slut sina andelar.
Vår vän Grodgubben var bedrövad och ute i kylan, med enbart sin sorg och några miljoner på fickan. Som tröst bokade han en dyktripp i Filippinerna och gav sig ut på en karaktäristisk vansinnesrepa för att fördriva tiden fram till avresan. När dagen väl kom tog han med hela sitt sällskap hem när han skulle packa dykutrustningen. Dom övertalades till och med att följa med till Arlanda, för att krama det mesta möjliga ur tiden dom hade tillsammans. Väl framme vid terminalen kom det över honom, det vore alldeles för sorgligt att skiljas från vännerna i det här läget, och avbryta festen som gick så bra. Han var förresten inte alls upplagd för att snorkla i paradiset längre. Istället bokade han med subtila hot in hela sällskapet på ett flyg till Barcelona. Väl där bar det av till Ritz Carlton, där bokades tre sviter i fil och Grodgubben började rådda ihop vad som behövdes i knark- och sällskapsväg. Innan han var helt redo för nästa fas gick bilarna till Prada för en helekipering. Man kan inte gå runt och se ut som en jävla grodgubbe, konstaterade han helt korrekt.
Tillbaka på Ritz flöt timmarna och festen på, vilket helt enligt program innebar en grodgubbe i ostoppbar form, full av upptåg och tilltagande paranoia. Vi lärde oss senare att han nästan alltid tog på sig att leda festen med järnhand, men där i Spanien ställdes ledaregenskaperna på sitt dittills förmodligen tuffaste test. Helt plötsligt uppenbarade sig nämligen den baskiska separatistorganistionen ETA i andra ringhörnan. Ett mycket trovärdigt bombhot hade ringts in och hotellet måste evakueras. På det följde en viljornas kamp av bibliska mått, mellan spansk säkerhetspolis och Grodgubbens osvikliga sinne för festfixeri. Dom skrek, men han höll i. Ingen fick under några omständigheter lämna festen, det var bara att låsa dörrarna och barrikadera sig. När några gråtande tjejer och dom andra tunnbröden till slut kunde ledas ut, satt han tappert kvar och betraktade sin svit utifrån, via livesändningen från nyhetskanalernas helikoptrar.
Men även dom mest episka fester har som bekant ett slut, och så småningom fick vår hjälte ändå ge sig av hemåt, mot Götgatan, med nya stordåd hägrande vid horisonten.
Söder hade alltid haft sina treställen, även om dom inte var lika många på den här tiden som man kanske kan tro. Området runt Medis var dom självklara nöjeskvarteren och det var där det mesta fanns efter att krogarna stängde vid ett.
Vi hade sedan några år kunnat nästla oss in på klassiska Kellys och Bullwinkles, för att leva djävulen bland ensamstående morsor från Hökarängen och random MC-gäng. Uppe på Götgatsbacken var det inte sällan dom tyngre pjäserna från fotbollen som stod i dörren, så särskilt Högbergs var ett säkert kort för oss högljudda och underåriga. Det här var den naturliga miljön för oss, och faktiskt också för häpnadsväckande många A-lagslirare, men klubbar och fester i andra delar av stan hade börjat locka mer och mer. Rövarhak i all ära, men därute fanns annan musik, andra brudar. Man ville förstås vidga vyerna.
När allt kommer omkring var det ändå ödesbestämt var såna som vi skulle finna lyckan till slut. Cigg, fjutt och ljug i Skanstull. Hammarby IF. Eller i upplysningsfilosofen Voltaires bevingade ord- jajaja, allt det där andra är säkert kanon, men låt oss nu odla vår egen trädgård.
Skanstull runt millenieskiftet lockade inte precis några ölkonnässörer och nudelentusiaster. Tvärtom kunde man i lugn och ro sköta sitt på institutioner som Läckerbiten och Broder Tuck, bland fylltanter, bråkiga gubbar och gammal hederlig fotbollspublik. Bostadshetsen hade redan spritt oss i diasporan över Söderort, men Skanstull var vårt och erbjöd allt som behövdes en vanlig kväll, i form av billig bira, maskiner och en air av inpruttat vardagsrum.
Plötsligt slog den gamla bion på Götgatan 93 upp sina dörrar i helt ny skepnad. En full on nattklubb, komplett med neonbaldakin, tunga sammetsdraperier och en mugg som, relativt omgivningarna, kändes värdig Ceausescu. Grodgubben och hans vapendragare från Snaps hade hittat en riktigt stökig finansiär och skulle nu fullända sin grandiosa vision på obruten mark nere vid Ringvägen.
Dekadensen var total. Plötsligt fanns en snitslad bana på 50 meter, som ett jävla pärlband av allt vi någonsin kunde föreställa oss att man behövde. Från tricken var det som bekant två meter till Läckerbiten. I tur och ordning följde sen en bankomat, en buffé av svarttaxis för snabba svängar till Farsta och tillbaka, 7eleven, gyros, och slutligen Skanstulls egna Studio 54. Ibland kunde man kasta om ordningen och till exempel ta gyros i taxin innan man sabbade aptiten totalt. Ibland fyrade man av ett ärevarv upp till Tucken av bara farten, men oavsett körordning var det alltid bock på alla aktiviteter längs the Skanstull Strip, varje vecka. Och själva navet i hela den här degenererade karusellen var så klart det obligatoriska urskevet på Metró.
Dynamiken på Metró var ren dynamit. En krokig pärla med excentrisk inredning, mitt i Fulsöders pumpande hjärta. För att fatta skönheten får man föreställa sig en stor lokal under marknivå, högt i tak och uppdelad i tre nivåer. Det blev ofta febrigt varmt i den packade lokalen och ciggröken låg som smog i taket. Vid entrén låg lilla rummet, inglasat som ett akvarium med egen musik. Högst upp och längst in, på en balkong med utsikt över stora baren nere i mitten, fanns en matsalsdel med glasgolv, vita dukar och en egen bar. Sofia bemannade båda sidor av den, så notorna var ett skämt och klimatet närmast löjligt tillåtande.
Även folket var en dynamisk mix. Det skrevs om Metró som uteställe i pressen, vilket lockade folk från andra delar av stan. Samtidigt var det inget mindre än en uppgraderad fritidsgård för oss Sofiaungar, valfri fredagkväll kunde man gått runt med sin gamla skolkatalog och ledigt bockat av halva högstadiet. Det var ett givet stopp för jämnåriga likasinnade som brukade kröka i kvarteren, så man såg många ansikten från fotbollen. Känslan av att vara hemma och omgiven av sina egna var oslagbar, men injektionen av utomstående innebar också välkomna utmaningar. Vissa att försöka få med hem, andra att häckla eller bunta ihop om det behövdes. Tillsammans med allt man snablade i sig och den överdådiga inredningen, var det en cocktail som lätt steg en åt huvudet. Man var stursk som en jävla Kray-tvilling.
Recensenterna hyllade ofta maten, drycken och kunnandet, men många i personalen var skapta för nåt helt annat än serviceyrken. Vadå gäster, kunde man höra, jag har fan inte bjudit en enda. En annan svarade helt enkelt inte på tilltal om beställningen innehöll Red Bull. För nästan alla som jobbade där hette stället rakt av Metro, vilket ju förde tankarna till matbutiken i Ringen och inte tuben i Paris, som storägaren kanske tänkt sig.
För oss var det som att komma hem. Vi hade ju fötts till denna värld för att bada i rabatterad sprit, streck och cigg. Skrika våra 100 närmsta vänner i ansiktet i lyxig miljö, utan att för den saken lämna Skanstull.
Där och då såg vi mest Metró som den perfekta dekoren för den inbillade filmen om våra liv. Man var ju i den åldern, med en redan grandios självbild påeldad av både hemmaplansfördel och gränslös dopning.
Sanningen var såklart att det var början på det definitiva slutet. Med Metrò blev Skanstull hett, och vi vet alla vad som händer då. Först kommer trendaporna och andra efterföljare, sen flyttar reklamfolket in och till sist är det bara butikskedjor, landsortsbohemer med ingenjörsexamen och innerstadsgnagare som har råd med hyrorna.
Bortsett från nån rökig spelning i Slaktis som det var osannolikt svårt att få pröjs för, så var det länge sen nån av oss korsade vägar med den kanske största dåren vi mött. Med jämna mellanrum funderar man faktiskt på var han kan tänkas pågå nuförtiden.
Grodgubbens legend handlar såklart också om efterkakorna. Iförd en otäck venetiansk mask med fyra decimeter näsa kunde han montera ner sin stora barockspegel, kratta upp till hela festen och tvinga alla att se på film under tystnad. Nu ska vi se Elvis comeback i läder från 1968 och då ska du hålla käft Governor Andy.
Det var dock på Metró han verkligen fick sin storstilade arena. All denna skönhet var ju inte bara skapad av Grodgubben, den var lika mycket skapad FÖR Grodgubben. Där kunde han öka omkring i dyra träningsoveraller med ytterjackan hängande i armvecken som en förstaklassare, cigarettföring som en blaskig aristokrat och ta högljudda klunkar ur sitt fernetglas. Utan att nån jävel la sig i kunde man avsluta exakt varenda kväll med ledmotivet till Miami Vice eller slänga ut ett sällskap på fem, bara för att en av dom önskat en Gessle-låt.
Så varför är det då viktigt att vi berättar historien om vår excentriske vän? Det är det ju inte, det är mest att man gillar att prata. Nån sensmoral finns liksom inte heller. Jo, kanske den att utan sina grodgubbar stannar världen. Och att med riktiga Läckerbiten och Metró så dog nog dynamiken i Skanstull till slut, men precis som med tegelbärarna utanför Ekorren, så har väckskallarna på Söder evigt liv.
Jaha, nån som ska på fotboll på söndag? 21 000 har visst plåt för tillfället. Visserligen har det inte tagits fram nån speciell tröja, det har inte målats några muraler eller släppts några filmer, men just det är inget vi själva behövt förut för träffa polarna och gå på Bajen. Hemsidan är kass, men det kan säkert vara tryck på Kvarnen, Jägarn och Pelikan ändå.
Själva är vi faktiskt rätt taggade på att se den kanske talangtätaste trupp vi haft ta sig an tävlingssäsongen, under en tränare av internationellt snitt. Man har en del frågetecken kring hur färdigt bygget är, men vad som än händer är exakt allt bättre än en enda dag till med efterblivna rykten och illvilligt skvaller, plattformslanseringar i Q2 eller gnäll om nån påhittad jävla jultröja.
Fan vad kul det ska bli att gå på fotboll. Ses på Söder grinkukar!
2023 är det 10 år sedan flytten gick från det Söderstadion vi själva växte upp på – det senaste kapitlet i den över hundraåriga dragkampen om en fungerande spelplats för Hammarby i sin egen del av stan.
För oss blir det ett jubileum med dubbla känslor. För att minnas det gamla och fira det nya tog vi förra året fram en poster tillsammans med katban.se, med den ikoniska skylten och egna bilder från de senaste 10 åren.
Överskott från försäljningen gick till Hammarby IF:s Supporterklubb, som främjat ungdomsidrotten i föreningen sedan 1953. Läs mer om deras arbete eller bli medlem på: hammarbysupport.sportadmin.se
Nu har vi bestämt att öka upplagan och fortsätta sälja postern under 2023. Lagret är påfyllt och den finns från och med nu även att köpa hos 69:ans tobak på Götgatan 69.
Tillsammans med 69:an fortsätter vi skänka 50kr per såld poster till Supporterklubben.
Med hopp om ett värdigt jubileum och ett framgångsrikt år, än går det vågor!
bajenclubsofia 