Det är sju år sedan sista matchen på Söderstadion.
Det var en stor dag, en sorglig dag, en dag av minnen. Hammarby spelade oavgjort mot Ängelholm. Vi hade förväntat oss en kross, så resultatet kändes som en förlust. Samtidigt var resultatet inte det viktigaste.
Kvällen före matchen, några timmar före midnatt gick vi till Söderstadion. Vi ville ta farväl i lugn och ro. När vi kom dit var tifogruppen på plats. Gubbläktaren var öppen. Rickmer var där och bjöd in oss. Han ville visa oss runt. Några andra Bajare dök upp. Idel kända ansikten. Det roliga var att de kom en och en. Vi hade inte bestämt träff. De hade antagligen samma tanke som oss, gå dit och andas och minnas. Jag var tveksam till att gå in i omklädningsrummen. Det är ju heligt. Men vi gick in. Man tittade storögt. Vågade inte röra något. Här har Nacka, Turesson, Kenta lirat.
Att fotboll utan publik inte är lika roligt, det står klart för alla. Lag presterar sämre utan publik, det finns det forskning som stöder. Men även arenor påverkar fotbollen. De flesta har drömt om att en gång få spela på de stora arenorna. Visst vill man även som vuxen bocka av San Siro, Camp Nou, Wembley, fast nu på läktaren. Och visst sitter man och myser när man ser klassiska engelska arenor som ligger inträngda bland tegelhuslängor. En trång gång mellan någons privata trädgård, en brant trappa och mindre än en meter till planen. Och visst skulle Dortmunds gula vägg inte vara någon vägg utan Westfalenstadion.
Jag vill med bestämdhet mena att Söderstadion var en av de arenor som var mest integrerad med sitt lag och sina fans. Det var därför det var så svårt att ta farväl. Söderstadion var faktiskt inte byggd enbart för fotboll. Men visst är det fotboll man förknippar med Söderstadion, och visst är det Bajen man tänker på. Långsidesläktarna var som två megafoner mitt emot varandra. Ljudet bara studsade fram och tillbaka. Frisören på Nytorget påstod att han kunde höra publiken när det lät som högst.
På Söderstadion hade läktarna namn. Inga officiella namn. Vi kallade huvudläktaren för gubbläktaren. Kortsidan vid Nynäsvägen hette helt enkelt Nynäsvägen. Vår läktare hade väl inget namn, där talade man om sektioner. E1. Sektionerna bytte också namn. E1 blev K. Senare började läktaren kallas för norra. På något sätt var det fint. Man kunde höra på varje supporter när de började gå på Söderstadion. Namnen var som årsringarna på ett träd. Samtidigt gillar jag inte väderstreck som namn på en läktare. Det är generiskt. Det skulle kunna vara vilken arena som helst. Vi är Bajen, vår arena är speciell. Norra får dessutom tankarna att vandra till Råsunda. Att Hammarby inte döpt läktarna på nya arenan är mycket konstigt. Det borde inte vara så svårt. Skriv läktarnamnen på biljetterna så börjar folk använda dem. Å andra sidan kanske det ska komma från supportrarna.
Det fanns planer på att gräva ner planen, ta bort banorna runt om plan och lägga till rader ända fram till planen. Även kortsidan vid Nynäsvägen skulle byggas om. Den skulle hänga över Nynäsvägen. Vilken jävla arena det hade blivit.
Det var många som var arga på Hammarby efter sista matchen. Souvenirer hade lagts in en skrubb och börjat ruttna. Var jag arg? Ja verkligen. Men jag hade ju redan tagit mitt farväl natten före match. Och nu när jag ser tillbaka på det, så tänker jag att det här är Bajen. Det är nästan som att en förutbestämd lista bockades av. Ingen vinst, Kennedy gör sista målet, ett långt och konstigt avskedstal och sen ska Hammarby klanta sig. Vi talar om det fortfarande, eller hur? För vi vårdar våra felsteg. De blir en del av vår historia och vårt sätt att se på oss själva.
Vi vandrade runt i Söderstadions inre. Vi gick igenom allt noga för att inte glömma. En dörr var låst. Det irriterade några av oss. Vi hade sett Bajens omklädningsrum, vad kunde vara viktigare än så? Vad var det som var så viktigt att det behövde låsas? Vi tvingade Rickmer att öppna dörren. Ett litet rum fyllt med öl. Det var så mycket öl att backarna gick upp i taket. Ta för er. Vi tog försiktigt, nästan andaktligt. Det var lite som nattvarden. Nacka blod. Vi satte oss på avbytarbänken och drack bira. Det var midnatt och det var fortfarande ljust.
Det har tagit mig 7 år att komma över Söderstadion. Minnena kommer alltid att finnas kvar. De planer Hammarby har lirat på har kallats Söderstadion sedan vi lirade på Kanalplan, via Johanneshovs IP och vidare till just den arena som invigdes 1967. Nu är jag klar att gå vidare. Från och med nu kallar jag vår nya arena inget annat än just Söderstadion. Tomma läktare har påverkat mig mer än vad jag trott. Fan vad jag längtar till Söderstadion.
bajenclubsofia 