Igår gick man runt på jobbet och gjorde målgester hela dan, som en idiot, bara för att vi äntligen ska få se Darijan Bojanic spela fotboll igen. Idag sitter man i en parkerad bil och lipar, förvandlad till en blöt påse muffins av Mange Carlson. Igen.
Du är korkar som smäller
Under eldarnas sken
Du är laget som skräller
Mjölksyrade ben
Viktigast är såklart att vi ska spela fotboll igen, och bara tanken på när Billborn släpper hundarna lös på Göteborg är nästan för mycket. Äntligen får vi surra med varann om hur laget gick i helgen, och leva med förhoppningarna och kallsvettningarna inför hur det ska gå nästa vecka.
Fast just nu måste vi ändå snacka om vad det bredare kollektivet Hammarby ägnat sig åt under den här uppskjutna våren. Gräsrotsinitiativen har ju avlöst varann, för många för att nämna men alla så jävla äkta. Folk har slutit upp i dom officiella kampanjerna, både till förmån för klubben och för sjukvården. Men på sista tiden har det dessutom gjorts några riktiga jävla kulturgärningar, som får oss att spricka av stolthet just nu.
Först ut för oss den här veckan var Bajenpoddens sköna tillbakablick till säsongen 1993. Världsmästarsurr med några gamla hjältar, som hade väldigt framträdande roller på läktaren när vi växte upp. Den tradition som vi är uppfostrade i och försöker föra vidare till alla yngre, den grundar sig i just dom här sjuka upptågen, sarkasmen och humorn, överhetsföraktet och den orubbliga hängivenheten till Hammarby som företeelse. Det slår en att ingen av dom här personerna är på väg nån annanstans bara för att tiderna förändras, tvärtom. Man blir också påmind om en annan flummig grej som man bara vant sig vid, här har vi en rätt högljudd gammal halvligist som gnuggat på med egen podd från krogen i snart 10 år, och i princip har varenda betydande officiell funktion i klubben som återkommande gäst.
Näst ut var såklart Supportrarnas Magasin. Hammarby Fotboll har ett matchprogram som erkänt står sig jävligt väl i internationell konkurrens. Och som enda klubb i landet har vi ett matchprogram skapat, drivet och nära nog fulländat av eldsjälar från ståplats. När Supportrarnas Matchprogram i dagarna släpper sitt andra nummer av magasinet, så kommer man inte bara imponeras av samma höga kvalitet som vi blivit bortskämda med, dom river dessutom av det här konststycket i en tid där många andra klubbar i princip har total radiotystnad. Och omslaget är ett jävla Dexys- album, eftersom man tagit in en ytterligare en läktarlegend för att recensera Bajenlåtar. Som i sin tur släpper en helt magisk kampsång och full on Stax- ballad om Hammarby idag, tillsammans en annan tjomme från Tömba. Eller gröna linjens Hank Williams, som han för övrigt kallas.
Och det är där vi är nu, vid den tredje och allra största snytingen den här veckan, den som till sist fick våra gamla Hammarbyhjärtan att svämma över. Men det är inte bara Mange Carlsons och David Ritschards vackra rader som knäcker oss. Det är också storheten i Hammarby, Hammarby i den så mycket vidare meningen än ett fotbollslag. Mångfalden, så mycket ideella krafter som skapar så mycket kvalitet. Enigheten, men också det spretiga och stökiga, det dynamiska och ganska paradoxala. Vi är både en subkultur och en folkrörelse. Ett topplag och en förväxt kvartersklubb.
Så skål för Sofia
Maria, Katarina
Och hela Söderort
Vi står kvar här min vän
Vi är då, nu och sen
Och vi ses snart igen
#hammarby #bajen #90s #södermalm #sofia #vitabergen #helasöderort #vistårkvar #bajenclubsofia
Bilder från höger till vänster: hifhistoria.se, Supportrarnas Matchprogram, Martin Nauclér, Martin Nauclér.
bajenclubsofia 