


Hata, hata, hata Göteborg 👏🏼



Hata, hata, hata Göteborg 👏🏼
Snart är hösten här och på hösten eldar man. Bengaler, om man är ett stadsbarn. Eller nödbloss, som det kunde heta i tidningen för 25 år sen.
Just den här bränningen, halvtid i höstderbyt mot DIF 1997, kan vi historien bakom. Två ess bland Bajens många pionjärer lyckades få på sig varsin gul matchvärdsjacka, och snackade sig ut under första halvlek. Bara lämna bilnycklarna till morsan i Gullmars och komma direkt tillbaka. Istället gick dom ner till Bajen Fans lokal på Grafikvägen, proppade fullt under jackorna, och tog sig sen in igen utan visitering. Hjältar på läktaren, och på planen klev Filip Bergman fram och smackade in 2-2 på övertid. Det målet blev spiken i kistan för Lundsbergsgossarna den säsongen, och vi kan fan inte vänta tills vi får möta dom igen. Eller tills det brinner riktigt jävla svårt på läktaren i höst.
Läckerbiten, Äckelbiten, Rökbiten, Smutsbiten, Snuskbiten. Sleazy Piece och Lurcherbiter. Läckan. Kärt barn har många namn, men ”Lagerbaren” är fan inte ett av dom. I den här sjukt anrika lokalen har fokus alltid varit att sopa ut maximalt med billig bira och stabbig mat, ända sen dagarna som ölkafé på typ 40-talet. Att plötsligt börja tramsa med nåt jävla finsmakareri är så klart helt efterblivet.
Sanningen är att vi dödförklarade Läckerbiten redan för många år sen, när dom bytte ägare och av alla jävla otyg började visa gnagetmatcher. Men gamla Läckerbiten förtjänar att hyllas, som ett av våra favoritställen genom tiderna.
Det är egentligen inte dom stora samlingarna eller nån klubb i den skarriga källaren som vi helst minns tillbaka till. Det är snarare dom sysslolösa dagarna, när man satt och skröt, ljög och drömde med full uppsikt över Skanstull genom dom skitiga fönstren. Eller en vanlig jävla lördagkväll, väsande vid automaterna eller fast i nåt världsmästarsurr i det enda muggbåset.
En av dom där sysslolösa dagarna sträckte en gammal hjälte från Eriksdal ut sig och tog en lur på soffan längst in. En av servitriserna väckte honom och förde honom varsamt in i köket för nån sorts kvartssamtal. Nånstans gick det snett, för plötsligt lät det som att han bråka med sin morsa därinne, och sen hördes ett brak av kastruller som gick i backen. Servitrisen kom ut och meddelade att Mattias gått hem, genom bakdörren, och var välkommen igen fredag om två veckor. Aldrig att man kommer få uppleva en sån kärlekshandling på ”Lagerbaren”.
På väg till Göteborg mitten av 90-talet, i en av dom pubvagnar som nåt geni i Bajen Fans lyckades styra. Genom ett mindre mirakel måste man faktiskt säga.
I helgen får vi äntligen se Bajen sätta tänderna i riktigt motstånd, och dessutom på en bortaarena av rang. Så nu hyfsar vi mittbenan, stoppar in Umbrotröjan och KÄKAR östgötska jävla nyultras. Alla till Peking.
Söderstadion augusti 1997, Hammarby-Porto.
För att fira 100-årsjubileet hade Bajen ordnat en vänskapsmatch under sommaren. 5000 på läktarna, men större delen av dom stod på norra. Matchen kändes långt ifrån betydelselös för oss unga grabbar som älskade supporterkulturen och alltid sneglade ut mot Europa, och vi vill minnas att det ändå var tryck.
På plan stod sig Bajen bra mot portugiserna, vad dom nu kom med för uppställning, och vi vann med 2-0. Lasse Eriksson i Portos mål var tillbaka på Söderstadion och året efter kom han hem för gott, för att leda laget till guld 2001.
1997, lördagkväll på Charles Dickens. Klassisk, klassisk Sofia på bilden. Kärlek till er båda, var ni än är.
Förresten, den dagen nån jävel ska sminka upp Tucken också, då kommer kampen bli väpnad. Kampen för murrig jävla pubinredning på Södermalm. Lägger dom hand på Tucken så skjuter vi, Tuckenstyle.
Måljubel på bortaläktaren i Borlänge 1997.
Idag hyllar vi alla som tar sig till Luleå. Senast vi var där var just 1997, för att säkra en plats i allsvenskan. Helt andra förutsättningar idag, men mycket står på spel, så heder åt alla som stöttar på plats!
GIF Sundsvall är ju en förening som har oerhört svårt att beröra någon utanför den närmaste kretsen. Men visst finns det ändå en del starka minnen, som bortamötet 2001, när Allsvenskan skulle spelas klart med Hammarby som färdiga segrare. Det har i och för sig inte ett skit med GIF Sundsvall att göra, mindre biroll får man leta efter. Och minnen kanske också är att ta i, det var ganska hårt arbete att pussla ihop vad som egentligen hände den helgen.
Kanske var vi bara färska, kanske var vi inte vana vid framgången, men topplocket gick fan på samtliga när guldet säkrades hemma mot Örgryte. Det var ingen ordning alls under veckan som följde, men till helgen skulle vi självklart upp till Sundsvall för att lyfta bucklan. För oss och många andra fotbollssupportrar i Stockholm var dom här åren lite som en tredje Summer of Love, och vi reste lätt, men med fickorna fulla av knappar.
Fredagen är fortfarande fett oklar, ingen minns riktigt hur vi åkte upp, men vi kan med säkerhet säga att en tapper krigare fick bryt när han blev nekad på casinot i bar överkropp och en annan fick snackas in från hotelltaket, där han stod och såg ut som ett skrämt jävla rådjur i strålkastarljus. Från lördag förmiddag minns vi samlingen på puben, jävligt hög stämning, påminde lite om en fest i Mattisborgen. Matchen var vi på, men dom minnesbilder vi har kan lika gärna vara från TV-sporten.
Efter bucklan drog cirkusen snabbt vidare mot flygplatsen, vi skulle såklart hem till Söder innan spelarna anlände. Vi måste sett ut som om nån kastat in ögonen i ansiktet på oss, men uppenbarligen gjordes bedömningen att vi var i skick att flyga, eller för stökiga att nekas, för på kvällen hängde vi från trafikljusen på Götgatan som alla andra och såg Kenta lira för 20 000 på Medis. Man kan i alla fall konstatera att vi firade precis så ovärdigt som en värdig vinnare ska. Och att Sundsvall fan väcker en del känslor ändå, när man tänker efter.
Vissa saker ändras visst aldrig. Eller jo, en stor skillnad är ju att det är barnlösa vuxna som springer omkring på Södermalm och ser ut som Ture Sventon nuförtiden. Och själva ungdomarna ska fan ingenstans om det inte finns en fulladdad Voi i kvarteret. Men andra grejer är eviga, som keffa dörrvakter och att det börjar suga i upploppstarmen sista veckan på sommarlovet.
Man minns ju sina knattedagar på 80-talet, när den svårt äkta snurrsvampen stod gömd i ett rysligt pundarbuskage i Skånegläntan. Då kunde man knappt närma sig utan att få en beggad kanyl sneseglad upp i nån späd liten ven, och det var kanske därför den fick knall upp till Tengan på 90-talet.
Det är tveksamt om svampjäveln fick en lugnare tillvaro uppe vid poolkanten på sin nya adress. Minnena är många av magiska dagar, kvällar och nätter när vi hängde raklånga och tvärbrända i snurrsvampen. Sen minns man ju några specifika tillfällen när en extra skön polare fått för sig att åka svamp med extra allt, ovanpå, helt påstruken.
Vi kan fan ta gift på att det inte snurrat en enda boffande unge på den här utmärkta svampen sen den flyttade tillbaka till Skånis. Det är nästan det värsta träsket av dom alla nuförtiden, man kan inte gå en meter utan att vilja glasa nån 50-årig förstabarnspappa med gelato i skägget. Och dom där böjiga gula jävla solstolarna? 1992 hade dom brunnit upp för länge sen, snabbare än man säger topplån på småländska.