GIF Sundsvall är ju en förening som har oerhört svårt att beröra någon utanför den närmaste kretsen. Men visst finns det ändå en del starka minnen, som bortamötet 2001, när Allsvenskan skulle spelas klart med Hammarby som färdiga segrare. Det har i och för sig inte ett skit med GIF Sundsvall att göra, mindre biroll får man leta efter. Och minnen kanske också är att ta i, det var ganska hårt arbete att pussla ihop vad som egentligen hände den helgen.
Kanske var vi bara färska, kanske var vi inte vana vid framgången, men topplocket gick fan på samtliga när guldet säkrades hemma mot Örgryte. Det var ingen ordning alls under veckan som följde, men till helgen skulle vi självklart upp till Sundsvall för att lyfta bucklan. För oss och många andra fotbollssupportrar i Stockholm var dom här åren lite som en tredje Summer of Love, och vi reste lätt, men med fickorna fulla av knappar.
Fredagen är fortfarande fett oklar, ingen minns riktigt hur vi åkte upp, men vi kan med säkerhet säga att en tapper krigare fick bryt när han blev nekad på casinot i bar överkropp och en annan fick snackas in från hotelltaket, där han stod och såg ut som ett skrämt jävla rådjur i strålkastarljus. Från lördag förmiddag minns vi samlingen på puben, jävligt hög stämning, påminde lite om en fest i Mattisborgen. Matchen var vi på, men dom minnesbilder vi har kan lika gärna vara från TV-sporten.
Efter bucklan drog cirkusen snabbt vidare mot flygplatsen, vi skulle såklart hem till Söder innan spelarna anlände. Vi måste sett ut som om nån kastat in ögonen i ansiktet på oss, men uppenbarligen gjordes bedömningen att vi var i skick att flyga, eller för stökiga att nekas, för på kvällen hängde vi från trafikljusen på Götgatan som alla andra och såg Kenta lira för 20 000 på Medis. Man kan i alla fall konstatera att vi firade precis så ovärdigt som en värdig vinnare ska. Och att Sundsvall fan väcker en del känslor ändå, när man tänker efter.
bajenclubsofia 