#öppnaläktarna
Från gatorna runtomkring, till Vitan eller Monte Bianco, sen Ringvägen fram och vidare över bron. Så såg det ofta ut innan matcherna i tonåren. Inpiskade Hammarbykvarter sen nästan 100 år tillbaka, och ingen skulle ens kommit på tanken att påstå nåt annat.
Går man samma repa idag är mycket likadant. Kanalplan ligger där det ligger. Vi fyller fortfarande samma krogar innan match. På ett sätt togs Söder ifrån oss, men vi har historiken och minnena och det förändras ju inte.
Det är klart att fullsmetade töntar från Växjö på jakt efter kontinentala vanor dreglar efter själva fastigheterna. Nu bor det fler såna fittnyllen i Sofia än vad det bor polare till oss, och det är inte mycket att göra åt. Men har man nåt intresse alls av folk och platser så är ju utvecklingen sjukt deppig. Och att publiken runt en lokal fotbollsklubbs första stadion motas ut ur kvarteren, det borde väl vilken idiot som helst som kallar sig supporter avsky. Fråga nån utklädd djurgårdare om gentrifieringen i London, och garr att du får en salva om hur jävla äkta det var när West Ham lirade på Upton Park. Då var det jävligt fett att beställa på cockney och runka på engelsmän.
Men pinsamt på riktigt, det blir det när man frågar samma avart om vad som hänt här under näsan på dom. Då både garvas det åt att vi inte bor kvar och skryts om att dom har flyttat in. Det är djurgårdsland nu, kolla bara bilparken, som en av dom värsta horungarna kläckte ur sig.
För vår del kan dom gärna ljuga sig blårandiga om sin egen historia. Men en förening som köper reklamplats längs Ringvägen och säljer tröjor med ”DIF Södermalm”, den är inte ens värd att pissa på om den brann. I exakt hela världen är det bland det skämmigaste man kan komma på. Utom på ett ställe då. Eller ställe och ställe, i en enda förening. Där, och i typ MK Dons.
Om enda poängen var att reta oss, så visst, hatten av. Man fan kokar. Men sen brukar vi tänka lite på vad det måste göra med en själv, den bottenlösa förnedringen av att dra på sig en tröja med sitt eget klubbmärke och nån annans kvarter. Och då garvar man igen.
Innan man reste med nåt annat än SL-bussar. Innan arenor i Stockholm var för evenemang. Innan nya ramsor kom från Youtube. Innan souvenirer var outsourcade. Innan sportsidorna var klickbete. Innan klubbar var varumärken. Innan barn på fotboll var porslinsdockor. Innan spelarna var miljonärer. Innan Malmö hade Zlatanpengar. Innan djurgårn valde bort en egen hemmaplan. Innan snuten skickade notor. Innan engelsk fotboll dog. Innan Dickens byggde om.
Då, nu och sen. Ses snart igen.
Mycket ska man se innan ögonen trillar ur.
Även om knattarna inte fostras på grovt jävla grus längre, så tar vi alltid vägen förbi Sofia bollplan om vi kan. Och idag tänker vi lite extra på en av våra som lagt in sina timmar där.
Till skillnad från Skol-DM i friidrott, där man mest stod i skogsbrynet bakom Enskede IP och rökte, så var Skol-DM i fotboll tung prestige. Med det sagt var det ändå en rätt lössläppt miljö. Vissa matcher avgjordes nere på Zinkens perrong långt efter slutsignalen. Till Lidingö hade laget med en låda Hooch vi hade baxat på Nytorgsfestivalen. Där skickade dom även in sin tyngsta gubbe i Sofias omka innan match, för att fråga om nån hade cigg. Jag har, svarade en av bollbegåvningarna, men inte till dig din fitta, och så var tonen satt.
Skollaget var ganska vasst, med flera grabbar som lirade på bra nivå. En av dom var Poppen Björklund, uppvuxen på Östgötagatan och DM-mästare för Katarina Södra redan i fjärde klass. För Sofia lirade Poppen ute ända upp till nian, men när han väl tog plats mellan stolparna var det med pondus. I ett laddat möte med Högalid på Zinken klev han på i full dress från U16-landslaget. Tyvärr slarvade laget bort 5-0, när backar började kräva att lira på topp och Högalid lyckades göra sju.
Poppen hade Hammarby som moderklubb, spelade knatteåren och stod på läktaren som vem som helst. Han gick till BP och hade en lång sejour där som senior. Där kunde storyn slutat, men 2008 var Bajen i skriande behov av två målvakter. Poppen togs in för att täcka upp bakom jättevärvningen och syltryggen Rami Shaaban.
Innan vårderbyt mot gnaget får Rami flunsan och Poppen får besked att han ska starta. Inför 23 000 på Råsunda gör han som 30-åring en urstark debut, men får tyvärr släppa in en kvittering på straff på övertid.
I sin premiär på Söderstadion demonräddar Poppen tre poäng mot ett ursinnigt pressande Helsingborg. Trycket när han plockar Henke Larssons straff är helt stört, och scenen från vår plats på läktaren efter slutsignalen är fortfarande bland dom finaste minnen vi har. Kisen från Södra, Sofia och Kanalplan, hemkommen och firad där nere på Söderstadions gräs.


Grattis svensk läktarkultur, 50 år av sjungande ståplats idag!
Na-na-na-na…
Det är väl antagligen nåt monumentalt jävla fel när man förälskar sig i en gammal pissoar. Men det här är fan en plats som format oss till dom vi är idag. Under högstadieåren la man säkert in fler timmar här än till exempel på syslöjden. Där hade ju närvaron i och för sig en liten peak i mars, när det skulle sys flagga till premiären, men ni fattar vad vi menar.
Är man en gång fostrad i den gamla skolans urinoarer, så är det klart att man också hatar dom flashiga badrummen på nya arenan. Dom är lika löjliga och felplacerade bakom en ståplats som valfri Millwallramsa på djurgårn. Är det minusgrader ute ska det fan vara minusgrader på muggen. Att slå en båge i halvtid ska vara som att morgonpendla i Calcutta, allt annat är trams.
Det enda stökiga var om man träffade en polare med löd i fickan medan man föstes fram i kön mot rännan, fokuserade på nyckeln för ett ögonblick, och plötsligt ploppade ut genom utgången på andra sidan, lika pissnödig som man var när man kom in. Fett värt ändå, det var bara att åka ett varv till.
Vi drömmer oss ju ofta tillbaka till en tid då Skånegatan inte hade mycket mer att skryta med än bostadshus och en och annan nedgången vitvaruaffär. När korsningen Åsögatan och Götgatan var en biograf, två lågpriskebaber i fullskaligt krig, och ett stort jävla hål till parkeringsplats.
Men om man ska komma på en enda positiv grej som hänt, och försöka bortse från att Södermalm invaderades och rensades på stora delar av dess ursprungsbefolkning, så är det ändå att det exploderat av krogar, klubbar och andra uteställen. Om Söder inte längre är en plats där dom flesta av oss som växte upp där har råd att bo, så är det i alla fall det ställe dit hela södra Stockholm tar sig för att mötas i urballning, vare sig det är på gamla klassiska hak eller något av alla nya ställen.
Därför finns det inget som gör oss så jävla förbannade som när nån proppmätt karriärist i stark bostadsrättsförening börjar GNÄLLA. SKJUT AV den där jäveln som golar till myndigheterna när han bosatt sig ovanpå en krog på Skånegatan. Varenda jävel som grinar över att det festas på gatorna på sommaren, eller som inte pallar att genomlida en utomhuskonsert till 22.00 på Södra Teatern, borde hängas ut med namn, adress och bild i SAMTLIGA Söderorts lokaltidningar. Och framförallt, gör premiärmarschen till en veckolång karneval, där Södermalms verkliga förvaltare tjärar och fjädrar alla som öppnat käften med sitt gnäll, och drar dom upp och ner i procession längs Götgatan för allmän bespottning.
Det är en svår jävla avsmak man drabbats av nu när den står där i all sin nakenhet, den moderna fotbollen utan supportrarna.
Visst är resultaten deprimerande, men man har ju bröstat bra mycket värre utan att känna sig så här uppgiven. I våra mörkaste stunder tänker vi att streamen från Söderstadion är en dystopisk metafor för hur klubben skulle se ut utan en levande läktarkultur, när bara företagsstrukturen och produktfixeringen finns kvar. Fantasilösa kontraktsarbetare som rör sig håglöst omkring på konstgjort underlag, helt omslutna och avskurna från omvärlden av ett skrytbygge.
Vi har kunnat övervinna eller överleva det mesta, tack vare att den största och mest vitala delen varit konstant. Klubbens hjärta, kulturbärarna – vi som lever våra liv på läktarna. Det har inte spelat någon roll vilka som inkräktat eller motarbetat oss- vår egen styrelse, förbundet, tv-bolagen, staden, djurgårn, polisen eller amerikanerna – vi flyttar oss aldrig. Förrän nu.
Pandemin har lyckats med det som så många misslyckats med tidigare. Här sitter vi nu framför TV:n, utestängda, maktlösa och tystade. Det är ett lidande som inte ens går att jämföra med en misslyckad säsong.
Billborn har så klart rätt när han pratar om symbiosen mellan laget och läktaren under hösten 2019. Men nu kan vi ju inte vara där och bära fram laget, det finns inga 25 000 där för att ”plocka fram det där lilla extra”. Så den här gången återstår inget annat för Hammarby Fotboll än att gräva sig ur gropen på egen hand. Eftersom klubben ändå tiger ihjäl gräsrötter som inte är helt bekväma, så får vi tålmodigt stå här utanför och vänta på att få komma in. Vi kommer fortsätta att blöda ur lädret, men resten får ni lösa själva.
Med det sagt vill vi absolut inte se nån gå, det vore dessutom idioti under omständigheterna. Däremot behöver man som spelare, ledare eller anställd fundera över att man ens har alternativet att lämna när det går emot, det har inte vi. Den här gången är det er tur att stå kvar, och stå upp för oss när vi är nere för räkning.