Det är en svår jävla avsmak man drabbats av nu när den står där i all sin nakenhet, den moderna fotbollen utan supportrarna.
Visst är resultaten deprimerande, men man har ju bröstat bra mycket värre utan att känna sig så här uppgiven. I våra mörkaste stunder tänker vi att streamen från Söderstadion är en dystopisk metafor för hur klubben skulle se ut utan en levande läktarkultur, när bara företagsstrukturen och produktfixeringen finns kvar. Fantasilösa kontraktsarbetare som rör sig håglöst omkring på konstgjort underlag, helt omslutna och avskurna från omvärlden av ett skrytbygge.
Vi har kunnat övervinna eller överleva det mesta, tack vare att den största och mest vitala delen varit konstant. Klubbens hjärta, kulturbärarna – vi som lever våra liv på läktarna. Det har inte spelat någon roll vilka som inkräktat eller motarbetat oss- vår egen styrelse, förbundet, tv-bolagen, staden, djurgårn, polisen eller amerikanerna – vi flyttar oss aldrig. Förrän nu.
Pandemin har lyckats med det som så många misslyckats med tidigare. Här sitter vi nu framför TV:n, utestängda, maktlösa och tystade. Det är ett lidande som inte ens går att jämföra med en misslyckad säsong.
Billborn har så klart rätt när han pratar om symbiosen mellan laget och läktaren under hösten 2019. Men nu kan vi ju inte vara där och bära fram laget, det finns inga 25 000 där för att ”plocka fram det där lilla extra”. Så den här gången återstår inget annat för Hammarby Fotboll än att gräva sig ur gropen på egen hand. Eftersom klubben ändå tiger ihjäl gräsrötter som inte är helt bekväma, så får vi tålmodigt stå här utanför och vänta på att få komma in. Vi kommer fortsätta att blöda ur lädret, men resten får ni lösa själva.
Med det sagt vill vi absolut inte se nån gå, det vore dessutom idioti under omständigheterna. Däremot behöver man som spelare, ledare eller anställd fundera över att man ens har alternativet att lämna när det går emot, det har inte vi. Den här gången är det er tur att stå kvar, och stå upp för oss när vi är nere för räkning.
bajenclubsofia 