bajenclubsofia
Innan man reste med nåt annat än SL-bussar. Innan arenor i Stockholm var för evenemang. Innan nya ramsor kom från Youtube. Innan souvenirer var outsourcade. Innan sportsidorna var klickbete. Innan klubbar var varumärken. Innan barn på fotboll var porslinsdockor. Innan spelarna var miljonärer. Innan Malmö hade Zlatanpengar. Innan djurgårn valde bort en egen hemmaplan. Innan snuten skickade notor. Innan engelsk fotboll dog. Innan Dickens byggde om.
Då, nu och sen. Ses snart igen.
Mycket ska man se innan ögonen trillar ur.
Vi drömmer oss ju ofta tillbaka till en tid då Skånegatan inte hade mycket mer att skryta med än bostadshus och en och annan nedgången vitvaruaffär. När korsningen Åsögatan och Götgatan var en biograf, två lågpriskebaber i fullskaligt krig, och ett stort jävla hål till parkeringsplats.
Men om man ska komma på en enda positiv grej som hänt, och försöka bortse från att Södermalm invaderades och rensades på stora delar av dess ursprungsbefolkning, så är det ändå att det exploderat av krogar, klubbar och andra uteställen. Om Söder inte längre är en plats där dom flesta av oss som växte upp där har råd att bo, så är det i alla fall det ställe dit hela södra Stockholm tar sig för att mötas i urballning, vare sig det är på gamla klassiska hak eller något av alla nya ställen.
Därför finns det inget som gör oss så jävla förbannade som när nån proppmätt karriärist i stark bostadsrättsförening börjar GNÄLLA. SKJUT AV den där jäveln som golar till myndigheterna när han bosatt sig ovanpå en krog på Skånegatan. Varenda jävel som grinar över att det festas på gatorna på sommaren, eller som inte pallar att genomlida en utomhuskonsert till 22.00 på Södra Teatern, borde hängas ut med namn, adress och bild i SAMTLIGA Söderorts lokaltidningar. Och framförallt, gör premiärmarschen till en veckolång karneval, där Södermalms verkliga förvaltare tjärar och fjädrar alla som öppnat käften med sitt gnäll, och drar dom upp och ner i procession längs Götgatan för allmän bespottning.
Wembley, San Siro, Camp Nou, Maracanã, Söderstadion.
Borta bra men hemma bäst.
Alla älskar väl en stadig kran. Men förutom det, så blev dom gamla lyftkranarna längs kajen ett jävligt laddat ämne för många av oss som växte upp runt Norra Hammarbyhamnen på 80- och 90-talen. Lite som almarna i Kungsan, fast att vi var boffande barn och inte Johannes Brost.
I hamnen pågick all möjlig djävulskap på nätterna, och även om vi var för små för att fatta hela vidden så kunde man fan ta på spänningen. På kvällarna tog vi oss in genom takfönstren och snokade runt i verkstäder, åkte på arslet i högarna på saltlagret och delade på ett litet röda Prince uppe i hytten på någon av dom övergivna kranarna. Borta i Frystältet satt vi under rampen och lyssnade på musiken som dom äldre skejtarna spelade, eller så klättrade vi upp ovanpå tältet under varma nätter och låg och guppade med vårt standard brunt. När man sen skulle hem så var det med alla sinnen på helspänn, nojig att råka knalla ensam rakt in i ett nassegäng från Frysen.
Vi var krossade när vi förstod att allt skulle väck. Sakta men säkert började dom risigaste pråmarna försvinna, bit för bit jämnades lagerlokalerna med marken för att göra plats för nya bostadsområden, och till sist fraktade man bort kranarna, rev upp hela jävla kajen och byggde ”venetianska trappor” ner mot vattnet. Vi kämpade på, med hängiven skadegörelse på nybyggena och obscena utfall mot turistbåtarna som gick i kanalen ett tag, men hamnen var förstås förlorad.
Nån enstaka ensam kran fick stå kvar på södra sidan, men vid det här laget hade man redan jämnat Lugnet med marken och börjat snickra på livsstilsghettot runt Hammarby Sjö. Och det fattade vi till och med då, att det skulle bara breda ut sig.
Igår gick man runt på jobbet och gjorde målgester hela dan, som en idiot, bara för att vi äntligen ska få se Darijan Bojanic spela fotboll igen. Idag sitter man i en parkerad bil och lipar, förvandlad till en blöt påse muffins av Mange Carlson. Igen.
Du är korkar som smäller
Under eldarnas sken
Du är laget som skräller
Mjölksyrade ben
Viktigast är såklart att vi ska spela fotboll igen, och bara tanken på när Billborn släpper hundarna lös på Göteborg är nästan för mycket. Äntligen får vi surra med varann om hur laget gick i helgen, och leva med förhoppningarna och kallsvettningarna inför hur det ska gå nästa vecka.
Fast just nu måste vi ändå snacka om vad det bredare kollektivet Hammarby ägnat sig åt under den här uppskjutna våren. Gräsrotsinitiativen har ju avlöst varann, för många för att nämna men alla så jävla äkta. Folk har slutit upp i dom officiella kampanjerna, både till förmån för klubben och för sjukvården. Men på sista tiden har det dessutom gjorts några riktiga jävla kulturgärningar, som får oss att spricka av stolthet just nu.
Först ut för oss den här veckan var Bajenpoddens sköna tillbakablick till säsongen 1993. Världsmästarsurr med några gamla hjältar, som hade väldigt framträdande roller på läktaren när vi växte upp. Den tradition som vi är uppfostrade i och försöker föra vidare till alla yngre, den grundar sig i just dom här sjuka upptågen, sarkasmen och humorn, överhetsföraktet och den orubbliga hängivenheten till Hammarby som företeelse. Det slår en att ingen av dom här personerna är på väg nån annanstans bara för att tiderna förändras, tvärtom. Man blir också påmind om en annan flummig grej som man bara vant sig vid, här har vi en rätt högljudd gammal halvligist som gnuggat på med egen podd från krogen i snart 10 år, och i princip har varenda betydande officiell funktion i klubben som återkommande gäst.
Näst ut var såklart Supportrarnas Magasin. Hammarby Fotboll har ett matchprogram som erkänt står sig jävligt väl i internationell konkurrens. Och som enda klubb i landet har vi ett matchprogram skapat, drivet och nära nog fulländat av eldsjälar från ståplats. När Supportrarnas Matchprogram i dagarna släpper sitt andra nummer av magasinet, så kommer man inte bara imponeras av samma höga kvalitet som vi blivit bortskämda med, dom river dessutom av det här konststycket i en tid där många andra klubbar i princip har total radiotystnad. Och omslaget är ett jävla Dexys- album, eftersom man tagit in en ytterligare en läktarlegend för att recensera Bajenlåtar. Som i sin tur släpper en helt magisk kampsång och full on Stax- ballad om Hammarby idag, tillsammans en annan tjomme från Tömba. Eller gröna linjens Hank Williams, som han för övrigt kallas.
Och det är där vi är nu, vid den tredje och allra största snytingen den här veckan, den som till sist fick våra gamla Hammarbyhjärtan att svämma över. Men det är inte bara Mange Carlsons och David Ritschards vackra rader som knäcker oss. Det är också storheten i Hammarby, Hammarby i den så mycket vidare meningen än ett fotbollslag. Mångfalden, så mycket ideella krafter som skapar så mycket kvalitet. Enigheten, men också det spretiga och stökiga, det dynamiska och ganska paradoxala. Vi är både en subkultur och en folkrörelse. Ett topplag och en förväxt kvartersklubb.
Så skål för Sofia
Maria, Katarina
Och hela Söderort
Vi står kvar här min vän
Vi är då, nu och sen
Och vi ses snart igen
Bilder från höger till vänster: hifhistoria.se, Supportrarnas Matchprogram, Martin Nauclér, Martin Nauclér.
Spårvägen borta på Kristinebergs IP. Vi säger inte att vi längtar tillbaka, bara att man kan gilla en gammal hederlig bortamatch på grön linje. Om det är i cupen, och inte i serien som 1997.
Och att Krillan vore en naturlig hemmaplan för djurgårn, om nu den meningen ens kan finnas. Alla till Grimsta!
Vad hände med att ge och ta?
Ett par rapp över benen när man var omedgörlig, eller en schäfer hängande i 501:orna om det verkligen ballade ur, sånt kunde vi leva med. Vi ville vara outsiders, och var väl obekväma, störiga och kanske ordningsstörande ibland. Men mest var vi ju bara ute efter ett garv, och även snuten verkade ha den insikten. Så mellan varven kunde dom lokala styrkorna uppenbarligen slå sig ner vid hotellfrukosten och jiddra lite, utan att vara rädda för att tappa ansikte.
Sen dess har det hänt jävligt mycket kring fotbollen. Vi snackar ju helst bara Bajen här (särskilt nu när gnaget skriver motioner om nazistiska värderingar i ungdomsverksamheten), men mycket är förstås allmänt. Trygghet och värdegrund är prioriterat, andelen kvinnor och barn bara ökar, och på delar av arenan är matcherna en ren familjetillställning. Vi är inte längre 5000 packade snubbar, utan 20 000 besökare ur de flesta samhällsskikt. Gott om ”skattebetalare” och ”vanliga medborgare”. Lägg till de sociala projekt klubben driver, så blir det tydligt vilken institution fotbollsklubben är i samhället.
Samtidigt, själva grunden för läktarkulturen är inte bara gemenskap över gränser, eller fiendeskap över andra gränser, utan kanske framförallt känslan av att vara outsiders. Därför kommer det alltid finnas en tätt sammansvetsad kärna på ståplats, som vill leva efter sina egna deviser och inte rätta sig i ledet. Men här måste man ha lite perspektiv. Är det så jävla farligt då?
Det är ingen samhällsomstörtande verksamhet som lett till den här upptrappningen av repressiva åtgärder, utan otillåtna fyrverkeripjäser och mindre ordningsbrott. Vad gäller våldet, så kan ingen hävda att situationen inne på arenorna inte förändrats, genom samarbete och respekt mellan klubb och supportrar, och inget annat.
Vare sig den egna agendan är moralisk, politisk eller ekonomisk, så kommer förespråkarna av repressiva åtgärder inte nöja sig förrän det är tomt eller dött på läktarna. Men det kommer vi ju aldrig låta ske. Så att gå ut och göra antydningar om tårgas i det här ansträngda läget, det är bara ännu ett sorgligt självmål från polisen. Sitt ner för fan, ta lite äggröra och var som folk.
Ursäkta, men kan ”Kärrtorp Ultras” för i helvete träda fram?
Medan vi väntar kan vi prata om den rutiga flaggan med Bajenbusen på. Vi råkar veta att det är en gammal hederlig syslöjdsflagga, som en klassisk karaktär från Huddinge värkte fram på högstadiet, och man såg den ganska ofta i mitten av 90-talet.
Vid tiden för premiären för ett par år sen, så knegade den här snubben på nybygget precis intill Skanstullsbron. Av en händelse hade han precis hittat den här gamla dyrgripen i nån kartong hemma, så på fredagen innan marschen överlämnade han den till sina östeuropeiska kollegor som jobbar hela helgen. Hög moral som dom har, så såg dom mycket riktigt till att den vajade högst upp och längst ut i jämnhöjd med bron, när tiotusentals hammarbyare tågade förbi. Inte ett jävla 90-talsöga torrt.
bajenclubsofia