Jag längtar alltid hem till Gullmarsplan, sjöng en Söderlegend från Tumba när gamla Söderstadion revs och fotbollen fick flytta 500 meter.
Såvitt vi vet har den gubben aldrig bott närmare Gullmars än Wahlbergsgatan, vilket definitivt är Hammarbyhöjden, men så är det nog inte heller det som är poängen med den där textraden. Av lång och obruten tradition har den vindpinade knutpunkten en särskilt upphöjd plats i alla bajares liv. Vill man vara säker på att bli utskrattad kan man ju alltid föreslå att ta tricken en station till, bara för att man råkat pricka linje 19 från Tucken. Då kan man lika gärna köra premiärlunch på Blues Bar. Hammarby spelar i Gullmars.
Trots allt surr om Söder och Sofia börjar vi själva bli så gamla att vi nu bott halva våra liv på tunnelbanan söderut. I slutet av 90-talet fick några av oss sin första egna kvart runt Gullmars. Jämnåriga bajare från andra delar av stan hade också sökt sig dit, och man sniffade snabbt ut varandra. Ett ansikte som var bekant från någon bortabuss, en utvärderande blick på den andres Reeboks, sen var man igång och surra.
Visst var Skanstull universums medelpunkt, men livet i Gullmars lämnade mycket lite att önska. På Olivlunden stod det ofta en stor kastrull gratis varmkorv på bardisken, det var liksom värt för att slippa bära ut gubbar i delirium som glömt att äta. Dagtid härskade alfatjackisen Uffe på torget, och i viss mån faktiskt även Bingo-Martin, en gnagare som sålde bingolotter utanför Sabis. Han var bara i tonåren men redan moget tunnhårig och alltid redo att snacka stryktips tills man backat utom hörhåll.
Vissa helger körde Trinity ända till morgonen i Slaktis, andra helger var man nöjd med att sitta på Hjälmaren och garva åt när folk försökte överlista det sluttande golvet. Försök själva att balansera en kruka vitt på en rollator om det är utförs. Kanske kunde man övertala de berömda bröderna Bäckström att ha eftersläckare på Slätbaksvägen.
Bajen Fans hade fortfarande lokalen på Grafikvägen, där vi köade från kvällen innan för att få plåt till Sundsvall 2001. Flyget till Belgrad året efter gick man ner och slantade kontant. När Backstreet öppnade och blev den givna samlingspuben, var vi så lyckligt lottade att vi kunde smita hem och kratta upp i fred innan avspark. När karavanen av Rockportjackor kom runt kröken på Konstgjutarvägen hängde man redan ut genom fönstret och körde ramsor, full patte med ett cd-fodral i nypan och Wrote For Luck dånandes som sista skjuts. Det gällde att vara restriktiv med portkoden.
Trots att det fortfarande låg en liten tobak i varenda jävla hörn på den tiden, var det bara gubben vid Globens station som hade stora rizzla. Han sålde dem, men var noggrann med att skamma en om man köpte. Han hade också en liten bok för krita som han plockade fram ibland. Han slog upp en sida och sa att du är skyldig mig pengar, Johan. Fast jag heter inte Johan, svarade man, eftersom man ju inte gjorde det. Han blängde och skakade på huvudet, men stoppade undan boken.
Ibland när man går förbi undrar man om han någonsin fick någon balans i de där böckerna. De flesta polarna från den tiden har flyttat vidare nu, men precis som för alla andra kommer Gullmars alltid vara ett andra hem. Visst kan vi se snobbifieringen komma krypande även här, men vi är ändå hoppfulla. Haningebussen, ett klassiskt bolag och stans alla hammarbyare är nog så nära ett vaccin vi kommer komma.
I veckan var några av oss på Hammarby-institutionen Den Gröne Jägaren för ett boksläpp. Ni vet, en av dom där krogarna på Söder som flaggar grönvitt på matchdag, men i princip är synonym med Bajen alla årets dagar. Den som även sköter biran på Kanalplan så här års.
Nu var Jägarn redan fullt när alla smålänningar elcyklade förbi på väg hem från byrån till bostadsrätten i sina stoney-jackor och uppblåsbara cykelhjälmar. Det var fullt av förväntansfulla bokköpare, men framförallt var det fullt av eldsjälar. Bajare ur olika generationer, med tusentals obetalda arbetstimmar investerade i den gemensamma kulturen.
Den här gången var det en av dom ljusskyggare grenarna som delade rampljuset med den kanske allra mest uppstyrda och utåtriktade. Tifograbbarna, rakt av dårar som i hemlighet viger sina liv åt vårt uttryck på läktarna. Matchprogramsgänget, som gått från en vurm för tryckt statistik till att dokumentera hela företeelsen Hammarby i kvalitetsverk efter kvalitetsverk.
Vi säger ibland att engagemanget är unikt för oss, men det är det förstås inte. Däremot är det svårt tvek på att en likadan bok hade kunnat göras någon annanstans. Dom grundläggande förutsättningarna är nämligen att man ska ha en av landets första och ledande tifogrupper och ett eget supporterdrivet bokförlag, som har det förtroendekapital som krävs för att få full tillgång till en stängd värld. Senast vi kollade hade dom varken eller i Kalmar, eller var det nu var den senaste tweeten om fotbollsturister kom från.
Boken då, var den bra eller? Helt jävla tecknat bra. För oss som ändå hängt med sen salpeterbomber och porrspons är det en underbar inblick i hur det funkar idag, det där som många nästan tar för givet. Äntligen får alla höra direkt från genierna som så ofta lyckats träffa så jävla rätt. Det är också en fin och initierad historik över tifokulturens födelse, här och i Italien.
Journalistiskt är den otrolig, du kan lika gärna köpa en till svärmorsan också, hon kanske till och med slutar muttra om försenade avsparkar på köpet.
Sist men inte minst är det, som vanligt, en ren uppvisning i vilken kraft och kvalitet det finns kring den här gamla roddklubben. Hammarby – Övriga, 100-0.
Året är 1895. Tre vanliga väckskallar står och spelar mangas utanför krogen Ekorren, där Götgatan 91 ligger idag. Hundra år senare, i dom tre tegelbärarnas hemtrakter på salta sidan av Södermalm, börjar den berättelse ni ska få höra nu. Den tar oss med på några krokiga omvägar, men slutar bara nån meter längre ner på gatan.
Som så ofta med oss, så börjar den här historien med dom ödesdigra omständigheter som sammanföll på Södermalm under 1980- och 90-talen, när det började blåsa nya vindar i bostadspolitiken och nåt gäng från Gävle fick för sig att starta krog på Skånegatan.
Egentligen var det inget nytt att konstnärer och journalister ballade ur på Söder tillsammans med dom som redan bodde där. Men när Hannas krog började locka varenda jävla popband från landet och tidningsollon som Per Bjurman, så var det startskottet för en lavin av nya ställen i våra kvarter. Majoriteten i stadshuset hade samtidigt riggat spelet till fördel för en mer köpstark inflyttande klass och mediafolket. Alla som tyckte dom var nåt ville bo i landets trendigaste stadsdel, och det var ärligt talat bara att klampa rakt in. Östra Söder var under förändring och redan i slutet av millenniet var det ganska chanslöst för många av oss att bo kvar.
Några bengalkast nordväst om Nytan pågick en annan rätt sorglig utveckling. Ett efter ett köptes dom klassiska uteställena och pubarna längs Götgatsbacken upp av samma syrianska nätverk. Törsten på Söder var en uppenbar kassako och strategin för att casha in verkade vara att köpa ett befintligt koncept och inte ändra ett skit. Förutom ägare och personal då, vilket lämnade dom med ett tomt skal, helt utan tradition eller känsla. Uppe på Götgatsbacken var det fortfarande för mycket Vilda Västern för Andres Lokko och dom andra känsliga själarna nere i ”Sofo”, men Söders rättfärdiga väckskallar var nu under attack i ett oheligt tvåfrontskrig.
Om Nada på Åsögatan var en oas i fittnylle-öknen runt Nytorget, så låg den sista utposten i kriget om Götgatsbacken vid kullens fot nere på Medis. På den lilla motståndsfickan Snaps kunde man leva och frodas i allmänt lössläppt atmosfär, det var en rätt stökig vibb och flera Sofiagrabbar i personalen. I källaren drev en minst sagt excentrisk delägare sin egen klubb, en man som med bländande exempel tog strid för rätten att skeva ur på lokal. För oss kom han att bli känd som Grodgubben.
Snaps ångade på som om det inte fanns någon morgondag, men plötsligt kom ett bud från syrianerna som den stora majoritetsägaren inte tänkte säga nej till. Dom två mindre ägarna var mer av eldsjälar och ville egentligen inte lämna, men vägrade samtidigt finnas kvar under den nya regimen och sålde till slut sina andelar.
Vår vän Grodgubben var bedrövad och ute i kylan, med enbart sin sorg och några miljoner på fickan. Som tröst bokade han en dyktripp i Filippinerna och gav sig ut på en karaktäristisk vansinnesrepa för att fördriva tiden fram till avresan. När dagen väl kom tog han med hela sitt sällskap hem när han skulle packa dykutrustningen. Dom övertalades till och med att följa med till Arlanda, för att krama det mesta möjliga ur tiden dom hade tillsammans. Väl framme vid terminalen kom det över honom, det vore alldeles för sorgligt att skiljas från vännerna i det här läget, och avbryta festen som gick så bra. Han var förresten inte alls upplagd för att snorkla i paradiset längre. Istället bokade han med subtila hot in hela sällskapet på ett flyg till Barcelona. Väl där bar det av till Ritz Carlton, där bokades tre sviter i fil och Grodgubben började rådda ihop vad som behövdes i knark- och sällskapsväg. Innan han var helt redo för nästa fas gick bilarna till Prada för en helekipering. Man kan inte gå runt och se ut som en jävla grodgubbe, konstaterade han helt korrekt.
Tillbaka på Ritz flöt timmarna och festen på, vilket helt enligt program innebar en grodgubbe i ostoppbar form, full av upptåg och tilltagande paranoia. Vi lärde oss senare att han nästan alltid tog på sig att leda festen med järnhand, men där i Spanien ställdes ledaregenskaperna på sitt dittills förmodligen tuffaste test. Helt plötsligt uppenbarade sig nämligen den baskiska separatistorganistionen ETA i andra ringhörnan. Ett mycket trovärdigt bombhot hade ringts in och hotellet måste evakueras. På det följde en viljornas kamp av bibliska mått, mellan spansk säkerhetspolis och Grodgubbens osvikliga sinne för festfixeri. Dom skrek, men han höll i. Ingen fick under några omständigheter lämna festen, det var bara att låsa dörrarna och barrikadera sig. När några gråtande tjejer och dom andra tunnbröden till slut kunde ledas ut, satt han tappert kvar och betraktade sin svit utifrån, via livesändningen från nyhetskanalernas helikoptrar.
Men även dom mest episka fester har som bekant ett slut, och så småningom fick vår hjälte ändå ge sig av hemåt, mot Götgatan, med nya stordåd hägrande vid horisonten.
Söder hade alltid haft sina treställen, även om dom inte var lika många på den här tiden som man kanske kan tro. Området runt Medis var dom självklara nöjeskvarteren och det var där det mesta fanns efter att krogarna stängde vid ett.
Vi hade sedan några år kunnat nästla oss in på klassiska Kellys och Bullwinkles, för att leva djävulen bland ensamstående morsor från Hökarängen och random MC-gäng. Uppe på Götgatsbacken var det inte sällan dom tyngre pjäserna från fotbollen som stod i dörren, så särskilt Högbergs var ett säkert kort för oss högljudda och underåriga. Det här var den naturliga miljön för oss, och faktiskt också för häpnadsväckande många A-lagslirare, men klubbar och fester i andra delar av stan hade börjat locka mer och mer. Rövarhak i all ära, men därute fanns annan musik, andra brudar. Man ville förstås vidga vyerna.
När allt kommer omkring var det ändå ödesbestämt var såna som vi skulle finna lyckan till slut. Cigg, fjutt och ljug i Skanstull. Hammarby IF. Eller i upplysningsfilosofen Voltaires bevingade ord- jajaja, allt det där andra är säkert kanon, men låt oss nu odla vår egen trädgård.
Skanstull runt millenieskiftet lockade inte precis några ölkonnässörer och nudelentusiaster. Tvärtom kunde man i lugn och ro sköta sitt på institutioner som Läckerbiten och Broder Tuck, bland fylltanter, bråkiga gubbar och gammal hederlig fotbollspublik. Bostadshetsen hade redan spritt oss i diasporan över Söderort, men Skanstull var vårt och erbjöd allt som behövdes en vanlig kväll, i form av billig bira, maskiner och en air av inpruttat vardagsrum.
Plötsligt slog den gamla bion på Götgatan 93 upp sina dörrar i helt ny skepnad. En full on nattklubb, komplett med neonbaldakin, tunga sammetsdraperier och en mugg som, relativt omgivningarna, kändes värdig Ceausescu. Grodgubben och hans vapendragare från Snaps hade hittat en riktigt stökig finansiär och skulle nu fullända sin grandiosa vision på obruten mark nere vid Ringvägen.
Dekadensen var total. Plötsligt fanns en snitslad bana på 50 meter, som ett jävla pärlband av allt vi någonsin kunde föreställa oss att man behövde. Från tricken var det som bekant två meter till Läckerbiten. I tur och ordning följde sen en bankomat, en buffé av svarttaxis för snabba svängar till Farsta och tillbaka, 7eleven, gyros, och slutligen Skanstulls egna Studio 54. Ibland kunde man kasta om ordningen och till exempel ta gyros i taxin innan man sabbade aptiten totalt. Ibland fyrade man av ett ärevarv upp till Tucken av bara farten, men oavsett körordning var det alltid bock på alla aktiviteter längs the Skanstull Strip, varje vecka. Och själva navet i hela den här degenererade karusellen var så klart det obligatoriska urskevet på Metró.
Dynamiken på Metró var ren dynamit. En krokig pärla med excentrisk inredning, mitt i Fulsöders pumpande hjärta. För att fatta skönheten får man föreställa sig en stor lokal under marknivå, högt i tak och uppdelad i tre nivåer. Det blev ofta febrigt varmt i den packade lokalen och ciggröken låg som smog i taket. Vid entrén låg lilla rummet, inglasat som ett akvarium med egen musik. Högst upp och längst in, på en balkong med utsikt över stora baren nere i mitten, fanns en matsalsdel med glasgolv, vita dukar och en egen bar. Sofia bemannade båda sidor av den, så notorna var ett skämt och klimatet närmast löjligt tillåtande.
Även folket var en dynamisk mix. Det skrevs om Metró som uteställe i pressen, vilket lockade folk från andra delar av stan. Samtidigt var det inget mindre än en uppgraderad fritidsgård för oss Sofiaungar, valfri fredagkväll kunde man gått runt med sin gamla skolkatalog och ledigt bockat av halva högstadiet. Det var ett givet stopp för jämnåriga likasinnade som brukade kröka i kvarteren, så man såg många ansikten från fotbollen. Känslan av att vara hemma och omgiven av sina egna var oslagbar, men injektionen av utomstående innebar också välkomna utmaningar. Vissa att försöka få med hem, andra att häckla eller bunta ihop om det behövdes. Tillsammans med allt man snablade i sig och den överdådiga inredningen, var det en cocktail som lätt steg en åt huvudet. Man var stursk som en jävla Kray-tvilling.
Recensenterna hyllade ofta maten, drycken och kunnandet, men många i personalen var skapta för nåt helt annat än serviceyrken. Vadå gäster, kunde man höra, jag har fan inte bjudit en enda. En annan svarade helt enkelt inte på tilltal om beställningen innehöll Red Bull. För nästan alla som jobbade där hette stället rakt av Metro, vilket ju förde tankarna till matbutiken i Ringen och inte tuben i Paris, som storägaren kanske tänkt sig.
För oss var det som att komma hem. Vi hade ju fötts till denna värld för att bada i rabatterad sprit, streck och cigg. Skrika våra 100 närmsta vänner i ansiktet i lyxig miljö, utan att för den saken lämna Skanstull.
Där och då såg vi mest Metró som den perfekta dekoren för den inbillade filmen om våra liv. Man var ju i den åldern, med en redan grandios självbild påeldad av både hemmaplansfördel och gränslös dopning.
Sanningen var såklart att det var början på det definitiva slutet. Med Metrò blev Skanstull hett, och vi vet alla vad som händer då. Först kommer trendaporna och andra efterföljare, sen flyttar reklamfolket in och till sist är det bara butikskedjor, landsortsbohemer med ingenjörsexamen och innerstadsgnagare som har råd med hyrorna.
Bortsett från nån rökig spelning i Slaktis som det var osannolikt svårt att få pröjs för, så var det länge sen nån av oss korsade vägar med den kanske största dåren vi mött. Med jämna mellanrum funderar man faktiskt på var han kan tänkas pågå nuförtiden.
Grodgubbens legend handlar såklart också om efterkakorna. Iförd en otäck venetiansk mask med fyra decimeter näsa kunde han montera ner sin stora barockspegel, kratta upp till hela festen och tvinga alla att se på film under tystnad. Nu ska vi se Elvis comeback i läder från 1968 och då ska du hålla käft Governor Andy.
Det var dock på Metró han verkligen fick sin storstilade arena. All denna skönhet var ju inte bara skapad av Grodgubben, den var lika mycket skapad FÖR Grodgubben. Där kunde han öka omkring i dyra träningsoveraller med ytterjackan hängande i armvecken som en förstaklassare, cigarettföring som en blaskig aristokrat och ta högljudda klunkar ur sitt fernetglas. Utan att nån jävel la sig i kunde man avsluta exakt varenda kväll med ledmotivet till Miami Vice eller slänga ut ett sällskap på fem, bara för att en av dom önskat en Gessle-låt.
Så varför är det då viktigt att vi berättar historien om vår excentriske vän? Det är det ju inte, det är mest att man gillar att prata. Nån sensmoral finns liksom inte heller. Jo, kanske den att utan sina grodgubbar stannar världen. Och att med riktiga Läckerbiten och Metró så dog nog dynamiken i Skanstull till slut, men precis som med tegelbärarna utanför Ekorren, så har väckskallarna på Söder evigt liv.
Efter medlemsmötet i veckan slog vi våra mosiga skallar ihop för att kartlägga historiken kring Bajens försäljning av souvenirer. Eller ”merch” då, som det hetat sen kundifieringen av svenska fotbollssupportrar verkligen tog fart.
Några av oss har minnen av att man kunde köpa nån halsduk, vimpel eller tröja direkt på kansliet i Gula villan.
Den lilla butiken bredvid donken i Skanstull, som syns på bilden, öppnade i mitten av 90-talet. Vi var några som hängde där nästan varje dag efter plugget, trots att den inte var större än en liten tobak.
Butiken fick stänga av luddiga anledningar, det man typ vet är att Bajen så klart lagt ut driften på nån jävla skojare, som tog stålarna och drog. Bakom kassan stod däremot en vanlig klacksnubbe, Tommy, som alltid hade tid över för oss glin.
Nån gång efter Götgatan fick souvenirerna ett rum på Hammarby Bingo, runt hörnet på Ringvägen. Det låg precis innanför dörren och var ofta låst. Ville man handla fick man leta sig ner i den inrökta bingohallen och hämta surgubben i cafeterian, som låste upp, stod och väntade och tog betalt.
Efter bingon minns vi vad dom allra flesta verkar tänka på som ”Bajenshoppen”, på Hornsgatan. Mycket kan säkert sägas om den och om sortimentet, men det var skyltat i grönvitt och dom som jobbade där var folk man morsade på runt matcher. Det starkaste minnet är hur man fick köa längs trottoaren för årets säsongsplåt, 13 biljetter som printades ut på plats.
Hornsgatan pratas det ibland om i skämtsam ton från officiellt håll, nu senast under dragningen på medlemsmötet. Att det var en dålig affär kan nog ha berott på flera saker, men för vår del finns det gott om andra värden i frågan. Det är beklämmande hur nedprioriterat det är att Hammarby har något liknande på Söder idag, att vara stolta över och samlas i. Totalt 5 miljoner i intäkter per år är motiveringen till att ha ett hörn av en slätstruken sportkedja som ansikte utåt på gatan.
”Bajenshoppens” historia är uppenbarligen lika stökig som mycket annat genom åren.
Som äkta barn av vår tid har det ju sprungits en del på fotboll i London. När vi åkte i tonåren var flyg fortfarande nåt dyrt, men matchplåt och övrigt material var desto billigare. Rätt plåtar kunde däremot vara luriga att skaffa, PL började precis explodera och man ville ju inte tjacka av Sergej Bubka och hamna bredvid nån kuk- och kulturlös jävla norrman. I Chelsea blev vi så uppkörda att det bara var att applådera sina övermän. Efter att ha krökat ihop en hel kväll sålde dom på oss nån sorts vouchers man behövde för att ha rätt till biljett, kompispris förstås. Efter två timmars köande på matchdag visade det sig att dom gällde till förra veckans match. Vi lyckades ta oss in på bortasektionen istället och fick sista garvet, Arsenal vann med 3-0.
Ofta grubblade man på vad som skulle behöva hända för att få möta nåt av dom här gängen med Bajen. Svårt att tro att vi ens kunde fantisera ihop ett scenario där Millwall var inblandat. Plötsligt är världen så urskevad att vi har samma F1-sponsor på tröjan, och det säger ju allt om allt egentligen.
Nästan lika skruvat är att trollen är ute och trollar om alltihop. Det är ju ett otroligt sjukt beteende. Fan vad skämmigt att ha en offentlig åsikt om nåns träningsmatcher. Skramlar ju lite extra ihåligt när man själv gråtrunkar till Teddy Sheringham som gurglar i tequila och piss och helt skamlöst plankar sin signatur från ”det andra chokladlaget”. Lycka till i Prioritet Finans-derbyt, vore rafflande om ni gjorde fisketävling av det med.
Vi har sett en del synpunkter från bajare också, men fattar faktiskt ingenting. Helt rätt med speltid för alla nya och fett för grabbarna med lite gruppstärkande. Fin plan i en stor stad, ändå helt rimligt att vi avancerat från Torvalla och fotbollsgolf på Hellas. Det är inte heller nån Kinaturné vi snackar om.
Nej, det är bara smyghålla tummarna för att haveristerna på SAS faktiskt fuckar familjechartern, så man kan bunta ihop kottarna i en Ryanair. Hur svårt kan det vara att sälja in södra London i 34 graders värme? Millwall borta ungjävlar, mitt i industrisemestern! Sisten i ser ut som en från Borås.
När Söderorts gator ekade tomma under midsommarhelgen togs vi tillbaka några decennier i tiden. För vilka av oss äldre kisar och bönor minns inte när industrisemestern kickade in? Söder, och säkert hela stan, tömdes på folk. Gatorna var så gott som tomma på kvällskvisten. Bara du och jonnen. Lilla Paris, Monte Bianco och Flaggan var dom hak som drog mest folk i kvarteren och Sparlivs nere på Folkis var bara Sparlivs. Det där konstiga Pascal var Vapenspecialisten och Nytorget var hemsökt av tjackisarna.
Vi brukade hoja ner till saltlagren i Hammarbyhamnen och åka slalom eller dra till Zinken för att lira boll. Avsluta med ett dopp på Reimers för att sen ta sig hemåt längs Södermälarstrand i sommarkvällen. Ensamma på stritan med vår frihet.
Gullmarsplan ca 1998. Vi häller lite bira för Uffe, center of attention på torget runt millenieskiftet. Och så tänker vi en stund på första tricken i Stockholm, som gick från Slussen till Hökarängen. På den tiden hette Gullmars station Johanneshov och nästa stopp på linjen var Hammarby, idag Skärmarbrink.
1950 när tricken drogs fram i Söderort hade Bajen just bestämt sig för att använda Johanneshovs IP som hemmaplan. Fotbollen hade sen länge växt ur föreningens egna IP på Söder och mest spelat runt på dom andra arenorna i stan. Bajen var angelägna om att ”spela närmare till” och ha en egen arena i sitt geografiska område.
Inte bara Bajen ville satsa på Josse, det fanns konkreta förslag på att rusta upp den enkla idrottsplatsen till ny nationalarena, eftersom kommunikationerna var bra och många nya områden växte fram strax söder om tullarna. Istället gick staden på den linje som SvFF och AIK drev, och byggde nytt på förbundets mark i Solna. Men frågan fortsatte dyka upp, här i DN 1941: “Blir Johanneshov vedupplag i väntan på Söderstadion? I idrottskretsar hoppas man på den nya stadsplanen där Johanneshovs IP är tänkt som ett Söders eget vackra stadion.”
Josse fick aldrig mer än tillfälliga påbyggnader och på grund av det dåliga skicket och krav från förbundet blev den aldrig den hemmaplan Bajen hoppats på. Allsvenskt spel blev mest på Råsunda, och matcher med mycket publik var svåra att hantera på Josse. Som mest togs 15 000 in, men det gav stora problem med insläpp och trängsel. Josse var då enda allsvenska arena kvar med enbart ståplats.
1967 stod istället en ny arena klar på samma plats och Bajen kunde flytta in. Namnet Söderstadion hade figurerat sedan Kanalplan invigdes 1915, men blev nu officiellt för första gången. Som bekant blev den här Söderstadion också eftersatt och för liten till slut. Mycket kan sägas om det, men vi som tvingats spela hemmaderbyn på förbundets arena norr om stan är jävligt tacksamma för att den tiden i alla fall är förbi.
På söndag har vi chans att studsa tillbaka i serien. Söderlaget mot kolsäckarna från Solna, finns inte på kartan att dom tar med sig något hem.
Mycket var självklart, som att det var för Bajen man ville lira boll. Lite visste man om hur kvartersklubben skulle prägla hela resten av ens liv. Lite visste man också om roddklubben som bildats i området drygt hundra år tidigare, och Barnängens gamla fabrik var bara nåt man passerade på väg till plugget, grubblande på riktiga grejer som Refreshers och Panini-album.
Idag är det 125 år sen den där roddklubben blommade ut till idrottsförening och formellt tog namnet vi använder idag. En dag att uppmärksamma, oavsett vad som snart slås fast om dom faktiska omständigheterna kring bildandet. En dag, av många andra, att gratta dig själv och alla polarna, för ni hade sån jävla mylla och hamnade rätt i livet. Oavsett om livet sen gått upp och ner.
bajenclubsofia 