Vem kliver fram idag? Kom igen nu Bajen!
Fursth på bollen
Vem kliver fram idag? Kom igen nu Bajen!

Söderstadion 1995.
Vilka jävla scener. Staketklättring, domarhets och nervösa sammanbrott. Kämpa Hammarby. Och några riktiga favoritfejs från uppväxten.
Det har väl alltid varit kul att möta Malmö. Hösten innan det här reportaget hade vi knäckt dom på hemmaplan mitt under brinnande guldstrid, och gett oss själva chans till nytt allsvenskt kontrakt. Men för storstadsgrabbar som oss var Malmö också ett jävla skämt på många sätt, med en glest befolkad friidrottsarena, lantbrukarnamn som Anders Andersson och en svårt överviktig fixstjärna. Tjocka, feta Prytzen liksom.
Malmöhatet har definitivt nått nya nivåer sen dess. Det startade antagligen med den vidriga budisen på Söderstadion. Gubbarna på södra hade haft ihjäl nån, om inte lantisarna varit skyddade bakom stängsel och taggtråd. Sen har det väl bara rullat på, med en kortsideläktare som försöker brösta upp sig, pedofilskandaler och en avskyvärd attityd från klubben rent allmänt.
Vi kan fan inte tänka oss nåt bättre än en avgörande match just nu, på hemmaplan, mot dom här gapande jävla separatisterna. Dom är livrädda.
Den här gamla texten hittade vi som fett äkta stencil i våra fett äkta arkiv. Vi älskar den, och ska reda ut det här jävla gnället om ”losermentalitet”, en gång för alla. Hur bra ett fotbollslag är mäts i resultaten, det är det vi har tabeller till. Samtidigt, om man påstår att Hammarby IF inte är något större än ett fotbollslag, så har man inte fattat ett skit. Och det är det här större värdet som är poängen. Det är vi stolta över, oavsett hur det går på planen.
Hammarby är nämligen 50 år av levande ståplatskultur. Pionjärer inom svensk läktarkultur, otaliga gånger. En massiv folkrörelse, som engagerar fler än någon annan klubb i landet. Nya och gamla traditioner växer organiskt till enorm skala, med marschen som det givna exemplet. Hammarby är urstarkt förankrat i en egen stadsdel, med en egen kultur, välkänd i hela landet.
Numera hör vi försök att slå hål på dom här fenomenen från alla möjliga håll, eftersom historielösa jävla färskingar från ställen som Malmö och Göteborg har anammat tvillingarnas trötta tjat. Det är Leksand hit och plast dit, och bara journalister på Söder. Skrattretande förstås, för oss som varit med ett tag, men också väldigt talande.
För hur kommer det sig att den blodfattiga lilla tvillingen från Östermalm skriker sig blå i ansiktet, om hur jävla värdelöst det vore att växa i sin egen arena? Varför är hyllningar i media så jävla upprörande för en kolsäck, om han nu verkligen, verkligen vill vara avskydd av alla?
Jo, på grund av det som beskrivs i texten. Vi vet att vi har har fått gåvan, haft turen att bli hammarbyare. Vi skulle inte byta med nån i hela världen och det syns på oss. Vi kommer alltid stå stadigt i vår långa tradition som gäng som får finnas, oavsett om klubben slåss i den absoluta toppen eller är på lång ökenvandring i Superettan. Därför bekommer det inte oss när nån halvfull jävla sportchef sitter uppflugen i sitt klocktorn och skramlar med dammiga gamla pokaler. Och det vet dom.
Så här ska det också fortsätta vara, även nu när jätten vaknat där nere på planen. Så huka er färskingar, nu kommer vi och tar er, på alla jävla sätt som går.
Söderstadion, oktober 1997.
En segerrusig Sofiagrabb firar efter slutsignalen i höstderbyt mot djurgårn. Vi vet inte om gesten avser det klassiska ”Victory”, för att kvitteringen på övertid innebar fortsatt serieledning, eller om han kanske mer signalerar att djurgårn fått den i tvåan, igen.
Vi rankar faktiskt segern igår som en av dom skönaste vi upplevt. Även om man åldrades 30 år på dom sista 30 minuterna, så är det ögonblick som Nikolas rusning mot kortsidan som man lever för.
Idag tar vi det jävligt lugnt, och njuter av att fundera över dom två stora frågorna som dröjer kvar efter gårdagen. Kan det här räcka hela vägen? Och vad är det egentligen för jävla fel på djurgårn?
Man kan leka hemmamatch hur mycket man vill, och salta biljettpriser på övre stå, men när allt kommer omkring så ska djurgårn åka till Söder och försöka hämta poäng imorgon.
Söderstadion, 00-tal.
Oktober är här och höstnerverna håller på att knäcka oss i år igen. Man är helt efterbliven på jobbet och hör inte ens vad sniglarna tjafsar om hemma. Man kommer på sig själv med att stå kvar på perrongen när ens tåg åker, för att man drömt sig bort i känslan efter derbyt, om vi ändå vinner. KLARAR INTE om vi torskar, tänker man när 9 minuter till nästa trick dyker upp på skylten.
Nuförtiden är det inte dödsångesten i en nedflyttningsstrid som jagar oss, men det kan ju ändå bli att man måste ta en bulle till Västerbron och avsluta allt på söndag kväll. Det regnar aldrig över ölkön längre och trapporna upp till läktaren kunde lika gärna vara valfritt parkeringhus. Men det skiter vi i just nu, för jävlar vilken nerv det är. Fy fan vad vi älskar hösten.
Söderstadion 2012.
Från millenieskiftet och framåt fanns det en särskild dynamik i det här hörnet av norra läktaren. Inte helt friktionsfritt ska vi erkänna, men när har det någonsin varit det på en Hammarbyläktare. Vi lyfter på hatten för Ultra Boys, för lång och trogen tjänst. Forever Young.
Den här veckan tycker vi det är på sin plats att hylla en lite oväntad hjälte, med en story vi mest fått höra på omvägar. Vi lyfter på hatten för en gammal Sofiagrabb i samma årskurs som oss. Vi drog inte alltid jämnt i plugget, men backade alltid varandra när vi sågs runt matcherna.
Efter ett derby mot gnaget för 15-20 år sen, klev den här killen helt sonika ner på perrongen i Slussen med en motorsåg i händerna. Omständigheterna kring själva sågen är jävligt oklara, men han lyckades i alla fall pricka in ett södergående tåg med gnagetgrabbar, uppenbarligen på väg för att söka upp Bajen. Träff direkt, gnaget.
Så vad man gör man då, när Norra Motståndsrörelsen rullar in på stationen och man står där med en motorsåg? Maxar, såklart. Vår hjälte lägger på sitt bästa fejs, väser, vevar och hytter med motorsågen, tills dörrarna går igen och tåget rullar vidare.
Vi hade känt den här snubben sen dagisåldern, och tror inte en sekund på att han skulle såga itu någon, även om det är derby. Vi ser det mer som en sorts andlig vägledning. På söndag kväll ska varenda jävla kolsäck, på planen och på läktaren, ångra att dom nånsin klev av i södra Stockholm.