Det är en svår jävla avsmak man drabbats av nu när den står där i all sin nakenhet, den moderna fotbollen utan supportrarna.
Visst är resultaten deprimerande, men man har ju bröstat bra mycket värre utan att känna sig så här uppgiven. I våra mörkaste stunder tänker vi att streamen från Söderstadion är en dystopisk metafor för hur klubben skulle se ut utan en levande läktarkultur, när bara företagsstrukturen och produktfixeringen finns kvar. Fantasilösa kontraktsarbetare som rör sig håglöst omkring på konstgjort underlag, helt omslutna och avskurna från omvärlden av ett skrytbygge.
Vi har kunnat övervinna eller överleva det mesta, tack vare att den största och mest vitala delen varit konstant. Klubbens hjärta, kulturbärarna – vi som lever våra liv på läktarna. Det har inte spelat någon roll vilka som inkräktat eller motarbetat oss- vår egen styrelse, förbundet, tv-bolagen, staden, djurgårn, polisen eller amerikanerna – vi flyttar oss aldrig. Förrän nu.
Pandemin har lyckats med det som så många misslyckats med tidigare. Här sitter vi nu framför TV:n, utestängda, maktlösa och tystade. Det är ett lidande som inte ens går att jämföra med en misslyckad säsong.
Billborn har så klart rätt när han pratar om symbiosen mellan laget och läktaren under hösten 2019. Men nu kan vi ju inte vara där och bära fram laget, det finns inga 25 000 där för att ”plocka fram det där lilla extra”. Så den här gången återstår inget annat för Hammarby Fotboll än att gräva sig ur gropen på egen hand. Eftersom klubben ändå tiger ihjäl gräsrötter som inte är helt bekväma, så får vi tålmodigt stå här utanför och vänta på att få komma in. Vi kommer fortsätta att blöda ur lädret, men resten får ni lösa själva.
Med det sagt vill vi absolut inte se nån gå, det vore dessutom idioti under omständigheterna. Däremot behöver man som spelare, ledare eller anställd fundera över att man ens har alternativet att lämna när det går emot, det har inte vi. Den här gången är det er tur att stå kvar, och stå upp för oss när vi är nere för räkning.
Att det sticker i ögonen på tvillingarna och fotbollsetablissemanget från Malmö och Göteborg när Hammarby drar fram, det är inget nytt fenomen. Här kommer dom tågande igen, kuken fram, och för mest oväsen av alla. Sjunger ut oss, sopar oss i backen, garvar, hånar och firar livet. Vad i helvete är det frågan om, det är ju inte dom som vinner?
Hammarbyarens orubbliga stolthet kommer inifrån, och ur rötterna. Och det kanske är precis därför mer framgångsrika motståndare alltid behövt ta varje chans att försöka spotta på oss och sparka neråt. För enligt pokalskramlarnas logik har Bajen aldrig varit värda mer än en axelryckning, men märkligt nog lämnar vi sällan någon oberörd. Genom decennierna har det hetat att vi är förlorarna, dom utslagna, slödder och smuts. Söderstadion ramlar ner, ett ruckel jämfört med förbundets egna arena eller skrytbygget från OS 1912. Södermalm är alkisarnas och pundarnas stadsdel, vilket sjukt nog lever kvar i jargongen, även fast blöjor på varenda ståplats låtsas knarka och snobbarna vill bo på Söder.
Samtidigt har ju den mytiska bilden av en hammarbyare också tilltalat många utomstående – den lite sargade, rappkäftade levnadskonstnären som älskar sina lirare, som slår ur underläge men alltid sluter upp. Som överlever mot alla odds, på sin stolthet och med sin galghumor. Och om man verkligen tänker efter, så kanske den tilltalar fler än man tror?
För om djurgårdaren som aktivt valt att följa Napoli och West Ham skulle få födas igen, är vi verkligen helt säkra på att han skulle vilja lajva Millwall-ramsor med innebandyspelare, Handels- studenter och brillormar från Kungsholmen? Medaljerna verkar ändå inte vara prio ett, när man fick välja. I Malmö är man såklart stolta över sina titlar, det hade vi också varit, men det är väl ändå tvek om alla orten-chica ultras hämtar inspirationen hos Real och Bayern München? Exakt, det är underdogen med det stora, hårdnackade följet man alltid apar efter. Diffen leker Peaky Blinders, inte The Crown. När chansen att dikta upp en bakgrund i kåkstaden plötsligt dök upp, då var det fan långa benet före till tryckeriet.
Den här sortens personlighetsstörning och anknytningsproblem på gruppnivå har man ändå vant sig vid. Men vi hade faktiskt inte förutsett hur jävla illa det skulle brinna i huvudet på övriga, bara för att vi börjat bygga en sportslig verksamhet värdig klubbens genomslagskraft i övrigt. Plötsligt heter det att gamla Söderstadion var äkta. Bajen har alltid haft en speciell kultur, den borde man värna. Många slår en full rundpall, nu är det Hammarbys identitet som underdog, dom väderbitna förlorarna, som är det mest värdefulla vi har. Man hänvisar till riktiga gamla bajare man känner, som lider, och varenda jävla såll med fungerande tummar har en analys om vår historia kontra vår nya, förkastliga riktning. Alltså den där den sportsliga organisationen växer, bygger nytt, går i täten och utvecklas. Som att dom två skulle utesluta varandra, eller att vi som lever och andas med klubben inte skulle fatta var svårigheterna ligger.
Kindlund uttryckte en väldigt nykter syn på saken nyligen – vi är villebråd nu, alla vill se oss falla. För journalisterna handlar det så klart bara om uppmärksamhet. Inget utom Zlatan ger så mycket klick som dåliga nyheter om Bajen, för det hugger alla på, även vi tyvärr. Men när det kommer till dom traditionellt framgångsrika klubbarna, så vill dom att vi ska veta vår plats.
Det där är en urgammal härskarteknik, men helt förgäves i det här fallet, eftersom vi aldrig rättat oss efter nån och knappast kommer börja nu. Det kommer vi inte heller göra den dagen resultaten går emot oss igen. Men just den grejen är tydligen så jävla svårsmält att nån ordningsman i balaklava övervann sin dif-hand och ritade en informationsplansch till twitterkriget. En tydlig instruktion att stå med mössan i hand och respektera Malmö och Göteborg, och att försöka sätta lite tryck på Bajen att sluta väsnas, med hjälp av besvärade miner och grupptryck från andra kompisar med många medaljer. Kompisar som direkt hakade på, tills dom upptäckte att vi ÄLSKAR hur den beskrivningen fångar vår attityd. Och att dom själva ser fett löjliga ut där dom står och sneglar.
Bild: @difenderssthlm på twitter
En sak har i alla fall blivit väldigt tydlig i den här högljudda debatten om Hammarby, som engagerar så många utanför dom egna leden. Nu när vi börjat flåsa dom i nacken rent sportsligt, så finns ett stort och nyfunnet intresse att istället diskutera massa andra värden runtomkring. Där har vi i och för sig utmärkt oss i alla tider, men det blir också allt viktigare att ifrågasätta. För vad har dom kvar, när vi är vi, och vinner? Maratontabellen? Hahaha.
Förutom att skära, sticka och bränna oss i armarna, brukar vi sen ett par år tillbaka försöka dämpa abstinensen efter fotbollssäsong med att gå på futsal. Inte helt olikt det vanliga laget, så är Hammarby Futsal numera en propagandaspelande jävla vinstmaskin, välsignad med alla möjliga sorters artister och karaktärer, och det gör fan gott för själen att se på.
Futsal är ju annars en av dom sporter där man envisas med att låta nån klåfingrig nolla spela låtar i varenda jävla avbrott. I teorin är det förstås vedervärdigt. Men i Bajens fall är det istället, hör och häpna, som en våt jävla dröm. Eftersom man håller sig rätt strikt till den stora grönvita låtskatten, så blir pausmusiken ett enda långt triumftåg genom decennier av magisk Hammarby- och Södermalmskultur. Så även här är vi i en egen liga. Ni kan ju själva föreställa er hur det låter hos IFK Göteborg, eller AFC Eskilstuna.
Och apropå påhittade kukfittföreningar förresten, i helgen vankas det ju dessutom derby mot dom tappade barnen från Fältöversten. Jo, det är sant, dom ville också spela futsal, och tog över en befintlig förening i seriesystemet. Jaha, och var spelar dom, undrar ni kanske då? I nån gympasal under Hovstallet, där man kan dra fram bänkar till närmast sörjande?
Nej, alla har förstås redan gissat. Eriksdalshallen så klart. Det finns säkert nån krystad efterhandskonstruktion som förklaring till det, men alla vet ju vad det handlar om. Parasiterna kan inte finnas utan ett värddjur, och därför får dom viga sina liv åt att låtsas som att dom inte vill ha vad vi har – något eget. Eget eget alltså, inte nån hämtad tradition från Millwall eller statistlooken från Football Factory. Engelsk kategori B- lantis och vanligt svenskt kontorsmode är i och för sig en rätt unik kombo, men ändå tvek om två utklädnader är lika med en egen stil.
Jaja, skitsamma, vi vevar igång helgens eskalerande DIF-hat med en bild från vår egen boxningsgala i vår egen stadsdel, på två danska herrar som vet när det känns bäst att kliva över rövkörda djurgårdare på innerplan och fira en derbyseger med hemmafansen. Hvergang.
Vem fan gillar den moderna fotbollen liksom? Dom flesta kan väl få en stark impuls att skrubba tungan med tvål, när man råkat snurra iväg i nåt utlägg om marknad och sponsorer. Samtidigt står ju måendet i direkt samband med Hammarbys sportsliga resultat. Fy fan vad man flyger fram i vardagen när Bajen lirar propaganda och luggar topplag varje vecka. Och som fotbollen ser ut idag, så är det kanske storföretagande som gäller för att hålla den kvalitén.
Men själen då? Dagligen antastas man av förtvivlade tvillingfiskare som oroar sig över Bajens själ. Allt är jippo, varnar klubbar som har egna riddare, bjuder på tacos och flyger in Svullo i helikopter för att leverera matchbollen. Som gör TV-reklam för att försöka sälja premiärplåtar och lanserar en hashtag för att sluta gömma halsdukarna när man vinner ligan. Men det är sällan hammarbyare som är oroade över kulturarvet i Hammarby.
Visst, den första reaktionen på Ibra med matchtröjan var förstås skräck. Kommer resten av ens liv kännas som en enda lång smutsig trekant med Ekwall och Lundh nu? Men så står man ändå här på en regnig perrong i Söderort och känner noll oro. Antagligen för att vi var på plats för 25 år sen, och vi var på plats i år, tillsammans med samma jävla gökar nu som då. Man tänker på alla favoritfejs man stötte på under säsongen, gamla ärrade jävla as och yngre kreativa krafter, och inser att ingen jävel kommer flytta på sig.
Och är det egentligen nån som så här i efterhand känner att vi förlorade hela vårt arv när klubben fick släppa in AEG som minoritetsägare för 20 år sen? När Stockholm fick en annan demografi och yuppies ville bo på Söder? När vi fick flytta till en ny arena? Saker och ting är annorlunda, och på några sätt kanske sämre, men är vi annorlunda? Så klart man lätt blir ängslig av förändringar, om man knappt själv vet vad man var från början, men det problemet har vi ju inte i Hammarby.
Så om Zlatan gillar Bajen är han väl välkommen att bidra. Hellre honom som investerare än AEG, H&M- Stefan eller Berth Milton. 15 år i den absoluta toppen av världsfotbollen borde öppna en del dörrar, kanske på annat sätt än när Erik Berg viker ut sig i Café. Eller när Svullo landar i mittcirkeln.
bajenclubsofia 