Jaha, så drygt 18 000 hammarbyare samlades i söndags och gjorde vad hammarbyare gör mest, och det blev en världsnyhet i idrottssammanhang. Glädjen bland kvinnliga fotbollsspelare träffade verkligen rakt i hjärtat, men man fattar också att det finns mycket eftertraktade poäng att plocka när UEFA börjar dela bengalbilder och hylla kortsideklacken.
Man ska verkligen inte förringa arbetet som ligger bakom det här derbyt, både kort- och långsiktigt, eller bagatellisera statusskillnaden mellan herr- och damfotbollen. Men det finns fan få saker som känns mer naturliga än att stötta det här laget, dom har det mesta man vill se. Vi ska inte hålla på och rada upp grejer, alla har väl ögon och öron.
Det här derbyt hade också det mesta man vill ha, spelarna var som monster när det gällde som mest. Eller, man saknade ju förstås läktarmatchen. Nu hajar man plötsligt lite mer om hur det gick till när djurgårn vann sitt hyllade restriktionsderby.
Vad som inte kablats ut över hela världen var vad som hände i halvtid. SVT ägnade tydligen den kvarten åt att fråga spelarna och sig själva hur stämningen kändes. Trist, men för vår egen del är det skit samma. Dom här ögonblicken tillhör oss som var där. Det här var inget nån annan behöver veta.
Vi som var på plats fick en omtumlande påminnelse om att det inte går att göra en sån här låt utan en livslång känsla av sammanhang och tillhörighet. Om att det är få föreningar som kan få en så klockren hyllning utan att man ens nämner namnet. Att det inte kommer gå att att straffa bort känslostormarna på dom här läktarna. Och att det inte går att stoppa alla dom här små fotbollsspelarna, som vunnit sitt lags värdegrundspris och tågar rakt ner mot kortsidan för att få ta en bild framför klacken. Ser vi dom inte nere på planen i framtiden, så kommer vi i alla fall se dom i korvkön.
Eller som man sjöng i söndags med en liten tår i ögat- du står stadigt i marken, där du tog ditt första kliv.
Vi ses snart igen, på Kanalplan.
Ett svar på ”Där du tog ditt första kliv”
*****Weltklasse
GillaGilla