Säsongen är över. Tömda, efter månader av nerver, eufori och mental härdsmälta. Egentligen är det alldeles för tidigt att börja sortera i den helt störda härvan som är ens känsloliv 2019. Man är lack, sluttabellen känns ändå som ett stort jävla rån, men man är också sjukt nöjd. Vi har radat upp episka segrar och spelat den vackraste fotbollen vi kan minnas.
Bara matchen igår bjöd på starkare känslor än många upplever på flera år. Efter att ha lyft till helt sinnessjuka höjder i nån halvtimme, var det avgrundens jävla mörker när slutsignalen gick. Tomhet byttes mot stolthet och tacksamhet, när en riktig trotjänare överöstes med kärleken från läktarna. På det följde faktiskt en enorm respekt, när det här krokiga jävla fotbollsgeniet från Rågsved äntligen fick förenas i sång med folket på ståplats. Stefan Billborn är ingen svamlande liten professor som aldrig vågat släppa handbromsen, eller nån omskolad mobbare från gamla galg- gnaget. Han är en av oss. Han är rapp, vass och längst fram. Det han gör, gör han bäst i landet.
Efter matchen gick vi och rev Pelikan. Det var Dodge City, som Billborn hade sagt, till och med bartendern hängde och dingla från sprithyllan och sjöng ramsor ett tag. Där fanns alla polarna, för att festa ut en säsong vi aldrig kommer glömma, med Kenta, Nacka och Lalla Hansson. Det var en ren manifestation. Och är det nån ängslig tönt som börjar ropa förlorarmentalitet, så har den inte fattat ett skit. Då kan man helt enkelt skjuta av sig själv, eller tjacka svindyra Biltema- brillor som Rickard Norling och viga sitt liv åt arga möten i Solna. Vi firar ingen tredjeplats, vi firar Hammarby IF. Det är över för i år, det är tomt och lite vemodigt, men det är aldrig över för oss.
bajenclubsofia 