I mitten på 00-talet förlorade vi en av dom stora karaktärerna till västra London. Vi tog förstås en repa dit med jämna mellanrum, och då passade vi ofta på att gå med hans nya polare på QPR. Det var roliga snubbar, bra vibb runt arenan och ofta hög klass på häcklet. Men som alla vet var det vid den här tiden också bara sittplats, osannolikt snålt benutrymme och jävligt låg tolerans för stångade utlänningar som ville dröna i trappor och gångar. Det kändes som att det alltid var nåt självlysande as som sa till en att inte stå i vägen, sätta sig ner, stoppa undan poppers, dämpa sig lite.
När Bajen kämpade sig fram genom cupen 2010 på straffavgöranden, såg vår polare till att boka resa hem till en eventuell final. Hans polare Chris, som hade lyssnat till leda på allt tugg om Hammarby, ville följa med. Som så många andra älskade Chris en dag på stan, och formen var hysteriskt toppad när vi började röra oss in på Söderstadion. Det började redan skymma fast avspark var 16.00.
Under snack-VM i halvtid konstaterade Chris saligt att det här var exakt ALLT som fotboll handlar om. Bajen hängde sig kvar i matchen med bara hörntänderna, det var trångt, stökigt och folk runtomkring på träbänkarna var som vildar. Trummorna, eldarna och röken var lite nytt, men det var oavbruten sång eller visselorkaner. När växelramsorna började gå mellan läktarna hade han insett att precis hela arenan stod upp. Det var en magisk upplevelse, men samtidigt lite vemodigt. Det här skulle han nog aldrig få uppleva igen där han kommer från.
En del har såklart förändrats här hemma sen den cupfinalen, men vi står kvar, vi ska ingenstans, och varje år kommer ju en ny chans att vinna den där jävla cupen.
#hammarby #bajen #backstreet #stöl #svenskacupen #söderstadion #sarajevo #shepherdsbush #loftusroad
bajenclubsofia 