Skit i stan

Jag längtar alltid hem till Gullmarsplan, sjöng en Söderlegend från Tumba när gamla Söderstadion revs och fotbollen fick flytta 500 meter. 

Såvitt vi vet har den gubben aldrig bott närmare Gullmars än Wahlbergsgatan, vilket definitivt är Hammarbyhöjden, men så är det nog inte heller det som är poängen med den där textraden. Av lång och obruten tradition har den vindpinade knutpunkten en särskilt upphöjd plats i alla bajares liv. Vill man vara säker på att bli utskrattad kan man ju alltid föreslå att ta tricken en station till, bara för att man råkat pricka linje 19 från Tucken. Då kan man lika gärna köra premiärlunch på Blues Bar. Hammarby spelar i Gullmars. 

Trots allt surr om Söder och Sofia börjar vi själva bli så gamla att vi nu bott halva våra liv på tunnelbanan söderut. I slutet av 90-talet fick några av oss sin första egna kvart runt Gullmars. Jämnåriga bajare från andra delar av stan hade också sökt sig dit, och man sniffade snabbt ut varandra. Ett ansikte som var bekant från någon bortabuss, en utvärderande blick på den andres Reeboks, sen var man igång och surra.

Visst var Skanstull universums medelpunkt, men livet i Gullmars lämnade mycket lite att önska. På Olivlunden stod det ofta en stor kastrull gratis varmkorv på bardisken, det var liksom värt för att slippa bära ut gubbar i delirium som glömt att äta. Dagtid härskade alfatjackisen Uffe på torget, och i viss mån faktiskt även Bingo-Martin, en gnagare som sålde bingolotter utanför Sabis. Han var bara i tonåren men redan moget tunnhårig och alltid redo att snacka stryktips tills man backat utom hörhåll. 

Vissa helger körde Trinity ända till morgonen i Slaktis, andra helger var man nöjd med att sitta på Hjälmaren och garva åt när folk försökte överlista det sluttande golvet. Försök själva att balansera en kruka vitt på en rollator om det är utförs. Kanske kunde man övertala de berömda bröderna Bäckström att ha eftersläckare på Slätbaksvägen.

Bajen Fans hade fortfarande lokalen på Grafikvägen, där vi köade från kvällen innan för att få plåt till Sundsvall 2001. Flyget till Belgrad året efter gick man ner och slantade kontant. När Backstreet öppnade och blev den givna samlingspuben, var vi så lyckligt lottade att vi kunde smita hem och kratta upp i fred innan avspark. När karavanen av Rockportjackor kom runt kröken på Konstgjutarvägen hängde man redan ut genom fönstret och körde ramsor, full patte med ett cd-fodral i nypan och Wrote For Luck dånandes som sista skjuts. Det gällde att vara restriktiv med portkoden.

Trots att det fortfarande låg en liten tobak i varenda jävla hörn på den tiden, var det bara gubben vid Globens station som hade stora rizzla. Han sålde dem, men var noggrann med att skamma en om man köpte. Han hade också en liten bok för krita som han plockade fram ibland. Han slog upp en sida och sa att du är skyldig mig pengar, Johan. Fast jag heter inte Johan, svarade man, eftersom man ju inte gjorde det. Han blängde och skakade på huvudet, men stoppade undan boken.

Ibland när man går förbi undrar man om han någonsin fick någon balans i de där böckerna. De flesta polarna från den tiden har flyttat vidare nu, men precis som för alla andra kommer Gullmars alltid vara ett andra hem. Visst kan vi se snobbifieringen komma krypande även här, men vi är ändå hoppfulla. Haningebussen, ett klassiskt bolag och stans alla hammarbyare är nog så nära ett vaccin vi kommer komma.