2023 är det 10 år sedan flytten gick från det Söderstadion vi själva växte upp på – det senaste kapitlet i den över hundraåriga dragkampen om en fungerande spelplats för Hammarby i sin egen del av stan.
För oss blir det ett jubileum med dubbla känslor. För att minnas det gamla och fira det nya tog vi förra året fram en poster tillsammans med katban.se, med den ikoniska skylten och egna bilder från de senaste 10 åren.
Överskott från försäljningen gick till Hammarby IF:s Supporterklubb, som främjat ungdomsidrotten i föreningen sedan 1953. Läs mer om deras arbete eller bli medlem på: hammarbysupport.sportadmin.se
Nu har vi bestämt att öka upplagan och fortsätta sälja postern under 2023. Lagret är påfyllt och den finns från och med nu även att köpa hos 69:ans tobak på Götgatan 69.
Tillsammans med 69:an fortsätter vi skänka 50kr per såld poster till Supporterklubben.
Med hopp om ett värdigt jubileum och ett framgångsrikt år, än går det vågor!
Vår egen favorit av bortamatcherna i år. Sirius var karneval och uppvisning på alla plan, men Göteborg är ändå tuggmotstånd. Seriens giganter under vår uppväxt och det har alltid varit nerv på stan.
Måndagskväll, sensommar och sista semestern, regndis och elljus. Högljutt på vägen in och överspänd polis. Tät match, kass läktare, fullsatt och fientlig hemmapublik. Straffräddning, drömstrut mot bortastå med kvarten kvar, sen psykos på senaste ramsan. Efter slutsignalen ville ingen lämna läktaren.
Långt mer än man kan räkna med varje gång man ger sig ut på vägarna såklart, men det var en kraftfull påminnelse om varför man blev besatt från början. Det är dom här ögonblicken som gör varenda mil under säsongen värd att resa.
Det finns väl en del att säga om upplägget med lottad hemmaplan för cupfinalen. I princip vore det kanske fetare med en fast finalarena, börja lägga grunden för en riktigt värdig cuptradition. Men som lotterna har gått kan man ju knappast vara missnöjd. I år innebar det ett extra garv åt Malmö, klubben som både envisas med att kalla alla andra för deltagare och samtidigt grina högst och mest om hur jävla förfördelade dom är. Säg en match i Stockholm där dom på förhand inte varit livrädda för massa olika omständigheter, trots att dom tydligen spöar vem som helst med b-laget.
Förutom det vanliga från Malmö, så betyder final på Söderstadion också nåt speciellt på Söder. I skuggan av den bedövande torsken glömmer man lätt stämningen och den förväntansfulla laddningen dagarna innan. Affischerna på elskåpen med den egna talangen, tänk om han blir frälsare framför hemmapubliken innan han försvinner? Matchprogrammets fest på Kvarnen, men också nåt tondövt Intersport-event som vi gamla luffare kunde få reta upp oss på. Fler och fler matchtröjor längs Götgatan ju närmre dagen kom, alla polare man stötte på med bara en sak i tankarna. Vissa blev hotfulla bara man nämnde skiten, medan andra, faktiskt med rätta, var ganska segervissa.
Vi vet alla hur det gick. Alla planeter stod uppradade för en helt tecknad karneval, men det gick åt helvete.
Rent historiskt är det heller ingen skräll att nåt är fundamentalt skevt när Bajen väl vinner. Omständigheterna kring förra årets guld var extremt märkliga, samtidigt som dom ju också var väldigt fina på sitt sätt. Banderollerna på gatorna, bussmottagningen, samlingarna framför tv:n och festen efter slutsignalen som inte gick att tygla. Punschig som man är tillät man sig ändå att tänka att nu, den här gången, vinner vi säkert med perfekta förutsättningar.
Det gjorde vi inte, Williot behöver fortfarande komma hem och frälsa hemmapubliken med en titel. Bajen har fortfarande kvar att avgöra en fullsatt cupfinal. Avskyvärt, men vafan gör man? Livet handlar inte bara om segrarna, det handlar lika mycket om vad man gör medan man väntar på dom.
Om man började sin bana med försäsongsfighter mot lokala gäng på en bottenfrusen grusplan, så blir man ju nästan obekväm av hur jävla fett vi har det nuförtiden. Innerst inne förväntar man sig någonstans att spelarna ska komma ut i knickers i mars. Tårna borde väl värka av kyla i ens egna innefotbollspjuck, när man står där på sidlinjen och värmer sig med burköl och häckel.
När april 2022 kom hade vi redan städat av ett gruppspel i tempererad miljö och ångat vidare genom att slå ut två förväntade toppkonkurrenter i kvart och semi. Dryga 15 000 på läktarna, nervdaller och klara för cupfinal.
Är det inte konstigt ändå, att trots allt det här så har fotbollssäsongen inte börjat förrän man gått över bron? Visst, laget är igång. Sållen på tv är redan varma i kläderna och man har ju hunnit surra en hel del med dom gökar man går mest regelbundet med. Det fattas ändå nåt, tills man plötsligt står där i vimlet på premiärdagen. Fan vad många och vad lyckliga vi är. Fan vad vi trivs bra här, i våra kvarter. Fan vad man älskar alla polarna, både dom som är med oss och dom som inte kunde den här gången. Ses nästa år.
bajenclubsofia 