Kategorier
Inlägg

Mats Solheim

På den tiden vi växte upp var en spelare med fem år i klubben inte ens i närheten av en trotjänare. Men tiderna förändras som bekant, och det mest framträdande med Mats Solheim är mer hur han tagit klubben till sitt hjärta, och växt med den. När Bajen var ett mittengäng som famlade efter en spelidé så var Mats en duglig fotbollsspelare, som kanske inte utmärkte sig särskilt på den nivån. Inte sällan utanför startelvan, ofta på fel position. Nu, när Bajen spelar propagandafotboll i toppen av tabellen, då är han en matchvinnande jävla demon, en mittback som vinner allt, en ytterback som trycker upp längs kanten, och en norsk liten man som knoppar in hörnor. Det sjukaste är att han är allt det här, men fortfarande som inhopparen och vikarien. Det är en unik jävla egenskap, och det är dels på grund av den som han lämnar ett stort tomrum efter sig. Det andra är så klart efter personen Mats Solheim.

På den tiden vi växte upp visades inte heller spelarnas personliga sida upp på samma sätt som idag. Garr att Kim Bergstrand var ett stort jävla rövhål även när han spelade i Bajen, fast det märkte vi liksom aldrig av. Men den samlade bilden av fotbollspelare i sociala medier idag, är ju snarare att det finns skrämmande många icke-personligheter. Mer i vissa klubbar än andra. Så när Mats Solheim bjudit oss på sin helt störda person, så har han inte bara dragit ner några svåra asgarv genom åren, utan framförallt bidragit med något så ovanligt som självdistans. Man ska nog inte underskatta att ha en lagkamrat som kan vandra sömlöst mellan proffsighet ut i fingerspetsarna och totalt trams.

Men kanske främst av allt, så måste Mats Solheim hyllas för hur han utvecklat derbyhånet i sin unika stil. Visst har snubbel- DIF gett honom mycket gratis under de här åren, men trots 80 år i samma säng har den plumpa tvillingen i Solna aldrig lyckats förnedra lillebror med samma glimt i ögat.

Tack för allt du gjort för oss, Mats. Du kommer alltid ha ett hem här.

Kategorier
Inlägg

Fira Hammarby IF

Säsongen är över. Tömda, efter månader av nerver, eufori och mental härdsmälta. Egentligen är det alldeles för tidigt att börja sortera i den helt störda härvan som är ens känsloliv 2019. Man är lack, sluttabellen känns ändå som ett stort jävla rån, men man är också sjukt nöjd. Vi har radat upp episka segrar och spelat den vackraste fotbollen vi kan minnas.

Bara matchen igår bjöd på starkare känslor än många upplever på flera år. Efter att ha lyft till helt sinnessjuka höjder i nån halvtimme, var det avgrundens jävla mörker när slutsignalen gick. Tomhet byttes mot stolthet och tacksamhet, när en riktig trotjänare överöstes med kärleken från läktarna. På det följde faktiskt en enorm respekt, när det här krokiga jävla fotbollsgeniet från Rågsved äntligen fick förenas i sång med folket på ståplats. Stefan Billborn är ingen svamlande liten professor som aldrig vågat släppa handbromsen, eller nån omskolad mobbare från gamla galg- gnaget. Han är en av oss. Han är rapp, vass och längst fram. Det han gör, gör han bäst i landet.

Efter matchen gick vi och rev Pelikan. Det var Dodge City, som Billborn hade sagt, till och med bartendern hängde och dingla från sprithyllan och sjöng ramsor ett tag. Där fanns alla polarna, för att festa ut en säsong vi aldrig kommer glömma, med Kenta, Nacka och Lalla Hansson. Det var en ren manifestation. Och är det nån ängslig tönt som börjar ropa förlorarmentalitet, så har den inte fattat ett skit. Då kan man helt enkelt skjuta av sig själv, eller tjacka svindyra Biltema- brillor som Rickard Norling och viga sitt liv åt arga möten i Solna. Vi firar ingen tredjeplats, vi firar Hammarby IF. Det är över för i år, det är tomt och lite vemodigt, men det är aldrig över för oss.

#hammarby #bajen #södermalm #sofia #vitabergen #dodgecity #pelikan #påminmammasgata #smguldetskatillsöder #bajenclubsofia
Kategorier
Inlägg

Nerverna