Kategorier
Inlägg

Ingen jävel kommer flytta på sig

Vem fan gillar den moderna fotbollen liksom? Dom flesta kan väl få en stark impuls att skrubba tungan med tvål, när man råkat snurra iväg i nåt utlägg om marknad och sponsorer. Samtidigt står ju måendet i direkt samband med Hammarbys sportsliga resultat. Fy fan vad man flyger fram i vardagen när Bajen lirar propaganda och luggar topplag varje vecka. Och som fotbollen ser ut idag, så är det kanske storföretagande som gäller för att hålla den kvalitén.

Men själen då? Dagligen antastas man av förtvivlade tvillingfiskare som oroar sig över Bajens själ. Allt är jippo, varnar klubbar som har egna riddare, bjuder på tacos och flyger in Svullo i helikopter för att leverera matchbollen. Som gör TV-reklam för att försöka sälja premiärplåtar och lanserar en hashtag för att sluta gömma halsdukarna när man vinner ligan. Men det är sällan hammarbyare som är oroade över kulturarvet i Hammarby.

Visst, den första reaktionen på Ibra med matchtröjan var förstås skräck. Kommer resten av ens liv kännas som en enda lång smutsig trekant med Ekwall och Lundh nu? Men så står man ändå här på en regnig perrong i Söderort och känner noll oro. Antagligen för att vi var på plats för 25 år sen, och vi var på plats i år, tillsammans med samma jävla gökar nu som då. Man tänker på alla favoritfejs man stötte på under säsongen, gamla ärrade jävla as och yngre kreativa krafter, och inser att ingen jävel kommer flytta på sig.

Och är det egentligen nån som så här i efterhand känner att vi förlorade hela vårt arv när klubben fick släppa in AEG som minoritetsägare för 20 år sen? När Stockholm fick en annan demografi och yuppies ville bo på Söder? När vi fick flytta till en ny arena? Saker och ting är annorlunda, och på några sätt kanske sämre, men är vi annorlunda? Så klart man lätt blir ängslig av förändringar, om man knappt själv vet vad man var från början, men det problemet har vi ju inte i Hammarby.

Så om Zlatan gillar Bajen är han väl välkommen att bidra. Hellre honom som investerare än AEG, H&M- Stefan eller Berth Milton. 15 år i den absoluta toppen av världsfotbollen borde öppna en del dörrar, kanske på annat sätt än när Erik Berg viker ut sig i Café. Eller när Svullo landar i mittcirkeln.

Kategorier
Inlägg

Adidas Södermalm

1994, när vi strök omkring runt Björnsan i innefotbollsskor med tre ränder på och försökte baxa Ciaomoppar, då var det knappast snack om att Adidas skulle släppa en exklusiv sko som hyllning till Södermalm.

För oss är det ju på många sätt sorgligt vad som hänt med Söder sen dess. Vi trivdes bättre när Ringen hade samma keffa utbud som valfritt förortscentrum och klarar oss jävligt bra utan nån böjig foodcourt. Vi kommer aldrig acceptera någon annan idrottsutövning på krogen än dart och Jack Vegas. Drar nån jävel fram ett pingisbord så borde tillståndet ryka på rotmos, och alla som ställt upp på en rumpa deporteras till Berlin. Sju dar i veckan skulle vi välja en skadlig niokronors- kebab före nån jävla sushibuffé på Ping eller Pong.

Men det är ju inte för dom inflyttade mupparna och deras hissnande bolån som Södermalm får en egen Adidasmodell. Här har det alltid funnits original, pionjärer och stilikoner, det visste både vi och Sneakersnstuff långt innan resten av Sverige hoppade på hyllningståget. Så vi väljer att se den här milstolpen som lite plåster på såren, för att det plötsligt blev den våta drömmen för varenda ängslig sopa i landet att flytta hit.

Så hatten av Sneakersnstuff. För lång och trogen tjänst, för hyllningen till Söder och för den här sanslösa jävla gåvan till alla oss grönvita. Alla vet att det aldrig kommer bli några boxfresh blårandiga Östermalm för töntarna i djurgårn, och det fattar dom till och med själva att det är helt i sin ordning.

#hammarby #bajen #södermalm #sofia #vitabergen #ciaociaobjörnsträdgård #90s #terraceculture #adidas #sneakersnstuff #småländerraus #bajenclubsofia
Kategorier
Inlägg

Mats Solheim

På den tiden vi växte upp var en spelare med fem år i klubben inte ens i närheten av en trotjänare. Men tiderna förändras som bekant, och det mest framträdande med Mats Solheim är mer hur han tagit klubben till sitt hjärta, och växt med den. När Bajen var ett mittengäng som famlade efter en spelidé så var Mats en duglig fotbollsspelare, som kanske inte utmärkte sig särskilt på den nivån. Inte sällan utanför startelvan, ofta på fel position. Nu, när Bajen spelar propagandafotboll i toppen av tabellen, då är han en matchvinnande jävla demon, en mittback som vinner allt, en ytterback som trycker upp längs kanten, och en norsk liten man som knoppar in hörnor. Det sjukaste är att han är allt det här, men fortfarande som inhopparen och vikarien. Det är en unik jävla egenskap, och det är dels på grund av den som han lämnar ett stort tomrum efter sig. Det andra är så klart efter personen Mats Solheim.

På den tiden vi växte upp visades inte heller spelarnas personliga sida upp på samma sätt som idag. Garr att Kim Bergstrand var ett stort jävla rövhål även när han spelade i Bajen, fast det märkte vi liksom aldrig av. Men den samlade bilden av fotbollspelare i sociala medier idag, är ju snarare att det finns skrämmande många icke-personligheter. Mer i vissa klubbar än andra. Så när Mats Solheim bjudit oss på sin helt störda person, så har han inte bara dragit ner några svåra asgarv genom åren, utan framförallt bidragit med något så ovanligt som självdistans. Man ska nog inte underskatta att ha en lagkamrat som kan vandra sömlöst mellan proffsighet ut i fingerspetsarna och totalt trams.

Men kanske främst av allt, så måste Mats Solheim hyllas för hur han utvecklat derbyhånet i sin unika stil. Visst har snubbel- DIF gett honom mycket gratis under de här åren, men trots 80 år i samma säng har den plumpa tvillingen i Solna aldrig lyckats förnedra lillebror med samma glimt i ögat.

Tack för allt du gjort för oss, Mats. Du kommer alltid ha ett hem här.

Kategorier
Inlägg

Fira Hammarby IF

Säsongen är över. Tömda, efter månader av nerver, eufori och mental härdsmälta. Egentligen är det alldeles för tidigt att börja sortera i den helt störda härvan som är ens känsloliv 2019. Man är lack, sluttabellen känns ändå som ett stort jävla rån, men man är också sjukt nöjd. Vi har radat upp episka segrar och spelat den vackraste fotbollen vi kan minnas.

Bara matchen igår bjöd på starkare känslor än många upplever på flera år. Efter att ha lyft till helt sinnessjuka höjder i nån halvtimme, var det avgrundens jävla mörker när slutsignalen gick. Tomhet byttes mot stolthet och tacksamhet, när en riktig trotjänare överöstes med kärleken från läktarna. På det följde faktiskt en enorm respekt, när det här krokiga jävla fotbollsgeniet från Rågsved äntligen fick förenas i sång med folket på ståplats. Stefan Billborn är ingen svamlande liten professor som aldrig vågat släppa handbromsen, eller nån omskolad mobbare från gamla galg- gnaget. Han är en av oss. Han är rapp, vass och längst fram. Det han gör, gör han bäst i landet.

Efter matchen gick vi och rev Pelikan. Det var Dodge City, som Billborn hade sagt, till och med bartendern hängde och dingla från sprithyllan och sjöng ramsor ett tag. Där fanns alla polarna, för att festa ut en säsong vi aldrig kommer glömma, med Kenta, Nacka och Lalla Hansson. Det var en ren manifestation. Och är det nån ängslig tönt som börjar ropa förlorarmentalitet, så har den inte fattat ett skit. Då kan man helt enkelt skjuta av sig själv, eller tjacka svindyra Biltema- brillor som Rickard Norling och viga sitt liv åt arga möten i Solna. Vi firar ingen tredjeplats, vi firar Hammarby IF. Det är över för i år, det är tomt och lite vemodigt, men det är aldrig över för oss.

#hammarby #bajen #södermalm #sofia #vitabergen #dodgecity #pelikan #påminmammasgata #smguldetskatillsöder #bajenclubsofia
Kategorier
Inlägg

Nerverna