bajenclubsofia
På väg till Göteborg mitten av 90-talet, i en av dom pubvagnar som nåt geni i Bajen Fans lyckades styra. Genom ett mindre mirakel måste man faktiskt säga.
I helgen får vi äntligen se Bajen sätta tänderna i riktigt motstånd, och dessutom på en bortaarena av rang. Så nu hyfsar vi mittbenan, stoppar in Umbrotröjan och KÄKAR östgötska jävla nyultras. Alla till Peking.
Söderstadion augusti 1997, Hammarby-Porto.
För att fira 100-årsjubileet hade Bajen ordnat en vänskapsmatch under sommaren. 5000 på läktarna, men större delen av dom stod på norra. Matchen kändes långt ifrån betydelselös för oss unga grabbar som älskade supporterkulturen och alltid sneglade ut mot Europa, och vi vill minnas att det ändå var tryck.
På plan stod sig Bajen bra mot portugiserna, vad dom nu kom med för uppställning, och vi vann med 2-0. Lasse Eriksson i Portos mål var tillbaka på Söderstadion och året efter kom han hem för gott, för att leda laget till guld 2001.
1997, lördagkväll på Charles Dickens. Klassisk, klassisk Sofia på bilden. Kärlek till er båda, var ni än är.
Förresten, den dagen nån jävel ska sminka upp Tucken också, då kommer kampen bli väpnad. Kampen för murrig jävla pubinredning på Södermalm. Lägger dom hand på Tucken så skjuter vi, Tuckenstyle.
Måljubel på bortaläktaren i Borlänge 1997.
Idag hyllar vi alla som tar sig till Luleå. Senast vi var där var just 1997, för att säkra en plats i allsvenskan. Helt andra förutsättningar idag, men mycket står på spel, så heder åt alla som stöttar på plats!
GIF Sundsvall är ju en förening som har oerhört svårt att beröra någon utanför den närmaste kretsen. Men visst finns det ändå en del starka minnen, som bortamötet 2001, när Allsvenskan skulle spelas klart med Hammarby som färdiga segrare. Det har i och för sig inte ett skit med GIF Sundsvall att göra, mindre biroll får man leta efter. Och minnen kanske också är att ta i, det var ganska hårt arbete att pussla ihop vad som egentligen hände den helgen.
Kanske var vi bara färska, kanske var vi inte vana vid framgången, men topplocket gick fan på samtliga när guldet säkrades hemma mot Örgryte. Det var ingen ordning alls under veckan som följde, men till helgen skulle vi självklart upp till Sundsvall för att lyfta bucklan. För oss och många andra fotbollssupportrar i Stockholm var dom här åren lite som en tredje Summer of Love, och vi reste lätt, men med fickorna fulla av knappar.
Fredagen är fortfarande fett oklar, ingen minns riktigt hur vi åkte upp, men vi kan med säkerhet säga att en tapper krigare fick bryt när han blev nekad på casinot i bar överkropp och en annan fick snackas in från hotelltaket, där han stod och såg ut som ett skrämt jävla rådjur i strålkastarljus. Från lördag förmiddag minns vi samlingen på puben, jävligt hög stämning, påminde lite om en fest i Mattisborgen. Matchen var vi på, men dom minnesbilder vi har kan lika gärna vara från TV-sporten.
Efter bucklan drog cirkusen snabbt vidare mot flygplatsen, vi skulle såklart hem till Söder innan spelarna anlände. Vi måste sett ut som om nån kastat in ögonen i ansiktet på oss, men uppenbarligen gjordes bedömningen att vi var i skick att flyga, eller för stökiga att nekas, för på kvällen hängde vi från trafikljusen på Götgatan som alla andra och såg Kenta lira för 20 000 på Medis. Man kan i alla fall konstatera att vi firade precis så ovärdigt som en värdig vinnare ska. Och att Sundsvall fan väcker en del känslor ändå, när man tänker efter.
Vissa saker ändras visst aldrig. Eller jo, en stor skillnad är ju att det är barnlösa vuxna som springer omkring på Södermalm och ser ut som Ture Sventon nuförtiden. Och själva ungdomarna ska fan ingenstans om det inte finns en fulladdad Voi i kvarteret. Men andra grejer är eviga, som keffa dörrvakter och att det börjar suga i upploppstarmen sista veckan på sommarlovet.
Man minns ju sina knattedagar på 80-talet, när den svårt äkta snurrsvampen stod gömd i ett rysligt pundarbuskage i Skånegläntan. Då kunde man knappt närma sig utan att få en beggad kanyl sneseglad upp i nån späd liten ven, och det var kanske därför den fick knall upp till Tengan på 90-talet.
Det är tveksamt om svampjäveln fick en lugnare tillvaro uppe vid poolkanten på sin nya adress. Minnena är många av magiska dagar, kvällar och nätter när vi hängde raklånga och tvärbrända i snurrsvampen. Sen minns man ju några specifika tillfällen när en extra skön polare fått för sig att åka svamp med extra allt, ovanpå, helt påstruken.
Vi kan fan ta gift på att det inte snurrat en enda boffande unge på den här utmärkta svampen sen den flyttade tillbaka till Skånis. Det är nästan det värsta träsket av dom alla nuförtiden, man kan inte gå en meter utan att vilja glasa nån 50-årig förstabarnspappa med gelato i skägget. Och dom där böjiga gula jävla solstolarna? 1992 hade dom brunnit upp för länge sen, snabbare än man säger topplån på småländska.
Närmaste pelare på bilden var vår pelare, från cirka 2006 till 2013. Den platsen var fan guld. Ändå relativt ledig trappa, fri väg upp till gubbarna med gås och fri väg ner till baren och den episka pissoaren. Hade man tur fick man en liten knuff i rätt riktning på nyckel nere på muggen. Kanske att det var lite friktion med ultras ibland, beroende på vem som fått gås och vem som fått nyckel, men man hade bra uppsikt över ligorna längst ner.
Västra Frölunda 1994.
I Allsvenskans sista omgång behövde Bajen vinna borta mot bottenkonkurrenten Frölunda, för att vara säkra på att knipa den sista kvalplatsen. Vi hade tagit oss till Örebro tidigare under hösten och nu fanns det inte på kartan att stanna hemma, men vi var fortfarande så små att vi behövde övertala föräldrarna att släppa iväg oss. Sofiagrabben med flaggan på bilden hade turen att hans morsa jobbade med kulturbäraren Magnus Hagström, som intygade att det inte fanns nåt oroa sig över. ”Alla tar hand om varandra” ska dom exakta orden ha varit, och det var ju sant, men kanske inte på det sätt som en morsa menar.
När Hasse Eskilsson fullbordade vändningen med sitt 2-1 mål i 88:e, svämmade Bajens långsida över. Folk vällde in på planen innan snuten hann bilda kedja längs sidlinjen. Vi minns det som att det var minst 20 bussar från Stockholm och en jätteklack, men publiksiffran 2044 vittnar om att det antagligen är ljug. Magnus Lefvert verkar mest sne över det vilda firandet, men vi var i extas hela vägen hem, och dom här bortaresorna 94 blev startskottet för åratal av intensivt resande runt i landet.
I kvalet krossade Bajen Kalmar på Fredriksskans, framför en ännu större bortaklack, men inför den matchen hade väl några morsor och farsor läst kvällspressen, och satte stopp för alla resplaner vi gjort upp. Idag drar Bajen till Kalmar igen, med ett bortafölje man bara kunde drömma om då. Ses där.
Vi har hyfsat säkra uppgifter på att när den här flaggan åkte upp mot IFK Göteborg 1995, så var det första gången ”Ultras” syntes så här på en svensk läktare.
Vi hade egentligen ingen aning om vad det stod för, man bara valde ett ord från en italiensk kurva. Det var länge oavgjort mellan Ultras och Hoolicool, ni vet banderollen från Parc des Princes som man alltid spanade efter på Eurogoals. Kanske hade det ändå blivit Hoolicool, om man på nåt sätt kunnat förutse att man skulle få order i megafon resten av sitt vuxna liv. Hur som helst, vi målade den i källaren på en gammal kulturkåk i Vita Bergen, söderungen som bodde i kåken var skådis redan då, och idag representerar han Hammarby och 116 i Hollywood.
Så sammanfattningsvis, DIF, Bajen var först. Och när vi var först, var vi kändisar i ett gammalt jävla statartorp mitt på Södermalm. Dessutom hade vi inte läst manualen först, som ett gäng grupprunkande brillormar.
bajenclubsofia